(O)kritisk religionsforskning

I DNs ledare 3 juni, 2012, Terrormålet: Tystnad dåligt vapen mot extremisterna, signerat Erik Helmerson, problematiseras att terrormålet i Danmark ges lite uppmärksamhet i media, vilket blir väldigt tydligt om man jämför med uppmärksamheten Breivik-målet i Norge ges. Det diskuteras olika förklaringar till denna medietystnad i ledaren. En förklaring som Helmerson lyfter fram är att journalister nog iakttar en försiktighet då de skriver om våldsbejakande islamism med tanke på att de är medvetna om att effekterna av att skriva kan vara att andra utnyttjar det till att generalisera och peka ut samtliga muslimer som potentiella våldsverkare. Jag undrar om det att inte skriva om våldsbejakande religionstolkningar också kan förstås mot en bakgrund av en rädsla för att själva bli utpekade som islamofober.

Helmerson nämner Magnus Sandelin som har skrivit boken Jihad - svenskarna i de islamistiska terrornätverken, som menar att mer forskning om islamisk radikalisering snarare kan bidra till att minska fördomar mot islam och muslimer. Helmerson håller med och skriver i ledaren att ”Ett första steg är att tala om det, inte av missriktad hänsyn iaktta medietystnad.”

Det Helmerson problematiserar i ledaren fick mig att tänka på hur det ser ut inom religionsvetenskaplig forskning. Kan vi finna liknande tendenser där? Sannolikt är det så att den större delen av religionsvetenskaplig forskning rör material (texter, människor, rituell praxis, trosföreställningar etc.) som forskarna själva tycker är intressant och som ofta kan anses vara relativt oproblematiskt. När vi studerar material som vi lätt kan tolerera eller ha överseende med, eller sådant vi kan identifiera oss med eller till och med sympatisra med, så framstår det som att vi forskare ibland tar till andra verktyg än när vi studerar andra som vi inte på samma sätt kan tolerera eller till och med ogillar eller föraktar. Det här är ett tema som problematiseras av flera religionsvetare idag, t.ex. Russell T. McCutcheon i en artikel*. (McCutcheon är för övrigt en av huvudtalarna på den stora religionsvetenskapliga konferensen på Södertörns högskola i augusti.)

I McCutcheons artikel lyfts fram att forskare alltid gör en ”översättning”. Det som forskarna producerar i sina forskningsrapporter handlar om en beskrivning och i beskrivningen ligger alltid en tolkning. En forskare (eller journalist för den delen) kan inte beskriva verkligheten i helhet utan väljer ut vissa delar av ett material, typologiserar, använder sig av teoretiska ramar, gör urval etc. I samtliga fall är det inte så att det material som studerats håller med om beskrivningen och i vissa fall kan en forskare få kritik för att ha missförstått, för att ha missrepresenterat något, från materialets synvinkel vill säga. Och säkerligen är inte det något som någon tycker är speciellt roligt och i vissa fall är det nog direkt otrevligt. 

Wilfred Cantwell Smiths gamla diktum att de troende själva måste känna igen sig i beskrivningar för att de ska anses vara giltiga - “no statement about a religion is valid unless it can be acknowledged by that religion’s believers” - beskriver nog en attityd som lever kvar bland forskare idag, men det är också ytterst problematiskt att göra forskning till en slags konversation med det som studeras och syfta till att nå en slags överenskommelse om hur beskrivningen/tolkningen skall se ut. Om forskning bedrivs på så sätt reduceras forskarna snarast till att bli ”lärjungar” som troget återger vad informanter eller annat material presenterar som ”sanningen”. Men McCutcheons artikel visar hur även sådan forskning trots allt gör sig skyldig till en tolkning. (Han tar t.ex. upp Robert Orsi som nämns i Simon Sorgenfreis inlägg ”Snake Handling Churches” nedan. Orsi får sig ett antal i min mening välförtjänta kängor, men jag ska inte gå in på det i detalj här.) En fråga som de som förespråkar en sådan hållning måste ställa sig är vilka av ”de andra” som i så fall måste skriva under på att forskningen stämmer överens med det som de hävdar är riktigt. Räcker det med påven? Eller måste man nå konsensus med samtliga katoliker i världen? Och hur drar man gränserna för vem som är katolik och inte? Vem bestämmer det i så fall? Och utifrån vilka kriterier? Det här frågor som inte enbart gäller teologer som sysslar med religionsdialogfrågor, utan även religionsvetare som har en sådan ”inkluderande” attityd till forskningen.

Vi kan också fråga oss vilken roll forskare har – eller borde ha – i de fall där de inte kommer överens med materialet de forskar på? Ska vi alls syssla med sanningsanspråk och värdera när någon har rätt eller fel? De flesta religionsvetare är eniga om att vi inte skall göra det. Vi kan inte ha som syfte att utröna t.ex. huruvida al-Qaidas islamversion är en korrekt version av islam eller inte. Det vore konfessionellt och därmed ett aktivt bidrag till en inomreligiös tolkningskonflikt, som forskare inte skall syssla med.

Russell T. McCutcheon frågar i artikeln om det är så att vi borde hålla tyst om vi inte kan säga något trevligt? Alltså, ska vi bara studera sådant som vi tycker är tillräckligt oproblematiskt så att vi kan undvika att säga något som kan uppfattas som otrevligt? Får vi kritisera religiösa fenomen utifrån våra vetenskapliga perspektiv på ett sådant sätt att ”de andra” inte känner igen sig? Sådana frågor är egentligen meningslösa om vi inte först definierar vilka andra vi talar om – påven eller alla katoliker. De flesta religionsvetare är nog eniga om att Cantwell Smiths gamla påstående är något vi måste förkasta, eller åtminstone problematisera och nyansera rejält. Vi bör ständigt fråga oss: När har vi dialog med “den andre” och när stänger vi möjligheten för den andres tolkningsauktoritet? Finns några klara gränser? Och bör det finnas gränser? Det är möjligen så att många forskare påverkas av postkoloniala trender som genomsyrar stora delar av forskningen idag. Om vårt material, alltså de/det vi studerar, inte ges tillfälle att få sin egen röst hörd så kan det tolkas som avhumaniserande och att materialets egen handlingsförmåga ignoreras liksom deras ”rätt” till självrepresentation.

Samtidigt bör vi tänka oss för och inte ge materialet kontrollen över våra forskningsresultat på ett sådant sätt att vi blir okritiska forskare och bara återger det som informanterna säger eller okritiskt citerar ur religiösa verk. Men här är vi forskare olika och alla kan inte tvingas syssla med t.ex. våldsbejakande religionstolkningar, men även de som sysslar med ”trevliga” former av religion bör fundera kring de frågor som jag nämnt ovan. Hänsyn och rädsla spelar säkerligen stor roll vad gäller valet av vad vi studerar liksom hur vi går tillväga när vi skriver våra forskningsrapporter. Jag misstänker att samma sak gäller journalister, som dessutom har mycket mindre utrymme för att nyansera vad de säger i artiklarna, men det är de som framförallt blir lästa av befolkningen i stort.

McCutcheon refererar också till religionshistorikern Bruce Lincolns trettonde tes som jag personligen tycker borde fungera som en  ledstjärna för all religionsforskning:

When one permits those whom one studies to define the terms in which they will be understood, suspends one’s interest in the temporal and contingent, or fails to distinguish between “truths”, “truth-claims”, and “regimes of truth”, one has ceased to function as historian or scholar. In that moment, a variety of roles are available: some perfectly respectable (amanuensis, collector, friend and advocate), and some less appealing (cheerleader, voyeur, retailer of import goods). None, however, should be confused with scholarship.

*McCutcheon, Russel T.  2006. “It’s a Lie. There’s No Truth in It! It’s a Sin!” On the Limits of the Humanistic Study of Religion and the Costs of Saving Others from Themselves. Journal of the American Academy of Religion. September 2006, Vol. 74, No3, pp.720–750.

Susanne Olsson, Docent i Religionsvetenskap, Södertörns högskola