Konflikten i Mali, några reflektioner

Sedan början av 1990-talet har Mali genomgått stora förändringar med social-, ekonomisk och religiös liberalisering till följd. Men efter tjugo år av demokrati och relativ stabilitet skakades landet i våras av en militärkupp, och efterföljande hårda motsättningar mellan militärjuntan och en handfull olika etniska och religiösa grupperingar. Främst Tuareg-gerillan MNLA (Nationella Rörelsen för Azwads Befrielse) som vill göra norra Mali till en egen stat, och den militanta islamistiska gruppen Ansar Dine (Trons försvarare) har varit i mediafokus. Ansar Dine stred inledningsvis tillsammans med MNLA, men de båda grupperna befinner sig nu i konflikt med varandra. Denna splittring kan kanske förstås utifrån gruppernas delvis olika målsättningar. MNLA använder sig huvudsakligen, om än inte uteslutande, av en etnisk-nationalistisk retorik och kräver självständighet för Azwad, medan Ansar Dine har en tydligare religiös retorik och säger sig vilja införa sharia-lagar i hela Mali. Även andra jihadistiska grupperingar – som al-Qaeda in the Islamic Maghreb och al-Jihad wa al-Tawhid Movement in West Africa – har engagerat sig i konflikten och försökt skapa sig handlingsutrymme i det maktvakuum som uppstått efter militärkuppen.

Mali är ett land med lång muslimsk historia och med starka sufiska traditioner. Sufism har en stark folklig förankring i Mali – inte minst genom att sufiska traditioner ofta lyckats inkorporera lokala seder och föreställningar. Majoriteten av Malis muslimer har kopplingar till någon gren av sufiordnarna Tijaniyya eller Qadiriyya. Timbuktu kallas för de 333 helgonens stad, och många av de spektakulära byggnader som nu hotas av Ansar Dine är just sufigravar.

Under konfliktens inledningsskede betonade UNESCO att dessa unika moskéer och gravar var en del av världsarvet. Som jag ska försöka visa nedan kan detta ha fått närmast motsatt effekt.

Denna korta bakgrundsskiss pekar på två av flera möjliga faktorer som kan hjälpa oss att förstå de motsättningar som idag skakar Mali, och som hotar att ruinera några av Timbuktus spektakulära moskéer och gravplatser. Den aggressivt puristiska och miltanta form av islamism som Ansar Dine företräder kan delvis förstås som en reaktion på å ena sidan en lång historia av sufism och folkliga traditioner och å andra sidan på en postkolonial samtidshistoria som utmärks av social och religiös liberalisering. Samtidigt finns naturligtvis andra viktiga etniska, territoriella, ekonomiska faktorer vilka jag inte kommer att fokusera på här.

Sufism och wahhabism

Inomreligiösa tolkningskonflikter och maktkamper tar sig många olika uttryck och det är ofta omöjligt att skilja mellan världsliga och religiösa ambitioner. Ett komplex av motsättningar med lång historia inom islam står mellan vad som kritiseras för att vara kreativa och inkluderande uttryck för sufi-islam, av företrädare för mer puristiska och konservativa islamtolkningar som exempelvis wahhabism. Denna sorts motsättningar förelåg redan tidigt i islams historia, och har aktualiserats med ny glöd under omvälvande tider då vissa muslimer upplevt att islam som religion eller den muslimska identiteten varit hotad. Tre exempel är belysande.

1258 intog mongolerna Bagdad och det muslimska kalifatet kom, i alla fall tillfälligt, att upphöra. För teologen Ibn Taymiyyah (1263-1328) låg roten till muslimernas förnedring i att man frångått vad han menade var ”ren islam”, så som religionen uppenbarats i Koranen och praktiserats av Muhammad och de första muslimerna (as-salaf as-saleh). Ibn Taymiyyah var kritisk till sufiska praktiker – som föreställningen om ”gudsvänner” som kunde fungera som förmedlare mellan Gud och människor, eller kulten kring sådana gudsvänners gravar – och menade att dessa hade förorenat islam. För att reparera skadan menade han muslimerna skulle vända tillbaka till källtexterna och nytolka (ijtihad) dessa så att islams universella budskap åter skulle leda dem. Han förespråkade även jihad, i betydelsen väpnad kamp, mot islams fiender och mot oislamiska uttryck bland muslimer.

På ett liknande sätt resonerade reformisten Abd al-Wahhab (1703-1792) som gett upphov till wahhabismen. Även han levde i en omvälvande tid; kolonialismens. Liksom Ibn Taymiyyah menade Abd al-Wahhab att ijtihad och jihad var nödvändiga metoder för att återupprätta ”ren islam”, och liksom sin föregångare menade han att sufier fört in oislamiska bruk i religionen. Wahhabiter har sedan dess ofta fört en hård kamp mot sufism, och raserat otaliga helgongravar och sufiska pilgrimsmål.

Föreställningen att man måste gå tillbaka till källorna och tolka dessa på nytt kan sägas utgöra grunden för det mesta av den moderna reformism och islamism som vuxit fram under 1900-talet. Även dessa rörelser tog form i kampen mot kolonialmakterna och kan förstås som en reaktion på en djupt upplevd kris. Men man måste vara medveten om att denna tankemodell resulterat i mycket olika föreställningar om vad ”ren islam” innebär – från demokratisträvan till militanta rörelser som exempelvis Ansar Dine.

Som jag skrivit tidigare om här på bloggen kan man alltså förstå Ansar Dines attacker mot moskéer och sufiska gravar som ett uttryck för en anti-sufisk och puristisk islamtolkning med rötter långt tillbaka i tiden. Vad som nu sker i Mali är ett uttryck för en urgammal inomislamisk konflikt. I en intervju har grupperingens talesperson, Sanda Ould Boumama, sagt att moskéernas och gravarnas arkitektur är oislamisk, precis som bruket att be till avlidna sufihelgon.

Genom att förklara moskéerna oislamiska, eller betrakta dem som platser för avgudadyrkan, ansluter sig Ansar Dine inte bara till en tolkningstradition med rötter hos Ibn Taymiyyah, utan kan också legitimera sina destruktiva handlingar genom att hänvisa till hur Profeten Muhammad förstörde drygt 300 gudabilder och andra föremål i Kaba vid erövringen av Mecka år 630.

Med detta i bakhuvudet kan troligtvis UNESCOs försök att rädda moskéerna genom att sätta upp dem på världsarvslistan ha fått motsatt effekt. När reportern som intervjuar Boumama påpekar att de byggnader de förstört eller hotat att förstöra skyddas av UNESCO svarar han att Ansar Dine inte lyder under lagar upprättade av FN eller andra världsliga organ, utan endast under Gud. ”Ansar Dine will today destroy every mausoleum in the city. All of them, without exception. God is unique. All of this is haram. We are all Muslims. UNESCO is what?” 

Världssamfundets inblandning i konflikten kan troligtvis snarare fungera som ett stärkande kitt för Ansar Dine. Få saker är så enande som en gemensam yttre fiende. Därmed inte sagt att världssamfundet inte ska intervenera i konflikten eller försöka rädda gravarna och moskéerna.

Religion och modernitet

Genom att förstöra dessa helgedomar och moskéer visar Ansar Dine såväl Malis befolkning, som omvärlden, att de finns och att de menar allvar. När de häromveckan förstörde dörren till en av moskéerna – en dörr som enligt en lokal legend ska öppnas först vid domedagens början – ska en av de inblandade ha sagt att de ville visa världen vad de var kapabla till. Härigenom påminner Ansar Dines förstörelse av moskéerna i Timbuktu om hur Talibanerna inför världens ögon sprängde de stora buddhorna i Bamiyan år 2001.

Ansar Dines handlande kan alltså förstås dels som ett uttryck för en aggressiv och puristisk monoteism med rötter tillbaka till profeten Muhammad, och som ett uttryck för en inomislamisk tolkningskonflikt mellan salafiter/wahhabiter och sufier som går tillbaka åtminstone till ibn Taymiyyah. Samtidigt kan förstörelsen av Timbuktus gravar och moskéer förstås utifrån en modern kontext.

Islamism är i sig en modern företeelse som utvecklats i mötet med kolonialmakterna och ofta har islamistiska grupper legitimerat sina handlingar som ett motstånd mot skadligt västerländskt inflytande. Man kan ana sådana faktorer även i de aktuella konflikterna, och Malis sentida utveckling mot demokrati och social liberalism. Även UNESCOs inblanding kan spela roll för en sådan förståelse. Ansar Dine vet också att använda sig av media för att få ut sitt budskap. Bara det faktum att de har en talesperson som möter media i samband med attacker är intressant i sammanhanget. Kanske kan vi förstå förstörelsen av dessa moskéer som en slags PR-kupp?

Nya religiösa rörelser – liksom allehanda terrorister eller extrema grupperingar – har i stor utsträckning visat sig bra på att strategiskt utnyttja media för sprida sitt budskap och för att nå sina mål eller delmål. Detta gäller inte minst för militant islamism. Som jag nämnt ovan filmade Talibanerna själva när de sprängde buddhorna i Bamiyan och kort därefter kablades de skakiga sekvenserna ut i alla världens TV-apparater. Under tio års tid sände Usama Bin Ladin bandade utspel till världens tv-kanaler, och självmordsbombare och kidnappare har på samma sätt förmedlat sig till omvärlden med hjälp av videoinspelningar. Detta gäller naturligtvis inte bara islam. Brevik är det senaste exemplet på en terrorist som använder sig av nya medier för att sprida sitt budskap.

Att synas i media kan skapa makt och auktoritet. Genom att förstöra gravar och moskéer, som skyddas av UNESCO, har den tidigare okända grupperingen Ansar Dine fått världens ögon på sig. Att på detta sätt gå emot väst/världsopinionen kan generera respekt och stöd bland andra likasinnade grupper inom den globala eller transnationella jihadismen. Med medias hjälp blir lokala konflikter globala angelägenheter. Inte sällan har individuella jihadister eller mindre celler anslutit sig till lokala konflikter – i Pakistan,. Afghanistan, Somalia – på grund av att de tolkat dessa som uttryck gör en global kamp för islam. Kanske hoppas Ansar Dine att locka unga män till Mali.

Men samtidigt spelar de ett högt spel, då majoriteten av Malis – och världens – muslimer har starka band till sufism och vördar sina helgongravar och moskéer. Liksom andra militanta islamistiska gruppers våld drabbar detta främst andra muslimer, vilket bidrar till att göra dem impopulära i de breda folklagren. Kanske kan dessa metoder, vilka kan bidra till att öka Ansar Dines auktoritet bland minoriteten salafis/wahhabis, samtidigt bli deras fall då de samtidigt drar till sig majoritetens vrede. Kanske är de också medvetna om detta, och det kan förklara varför de inte förstört mer än de faktiskt gjort. Det är inte ovanligt att sufihelgedomar sprängs eller på andra sätt förstörs i konflikter mellan salafis/wahhabis och sufier. Under de senaste tio åren har vi gång på gång kunnat läsa om liknande inomislamiska konflikter i Irak, Pakistan, Somalia, Iran…

I nuläget är det svårt att sia om hur läget kommer att utvecklas. Det västafrikanska samarbetsorganet ECOWAS (Economic Community of West African States) har begärt FN-stöd för att återta kontrollen över de norra regionerna, samt att man formar en interrimsregering i slutet av denna månad. Denna ska sedan styra landet fram tills dess att nya demokratiska val kan hållas. Man hoppas också att fastemånaden ramadan, som inleds om en vecka, ska kunna bidra till att dämpa våldsamheterna.

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet