I
slutet av semestertiderna kan vi i DN få
läsa om ”Mindre stress och mer fokus på jobbet” samt ”Stressa ned med enkla
övningar”. Medicinen heter idag ”mindfulness” som ska lära oss att bli harmoniska
på arbetsplatsen – eller att märka ”hur stressad man är”, enligt vd:n för
Potential Project. Vi ska ”acceptera att något inte blev som man tänkt sig” och
ta andningspauser, koncentrera oss på arbetet och inte fundera över hur ”du ser
ut och vad andra tycker om dig”. Med en ”enorm tillväxtpotential” når vi målet:
att både minska på stressen och öka produktiviteten”. Den fullkomliga
explosionen av mindfulnesskurser gör att frågan kan ställas vad det är för
mirakelmedicin, hur den marknadsförs, vem som erbjuder kurser och om det finns
vinster bakom att introducera en meditationsform från asiatiska traditioner på
svenska arbetsplatser.
Mindfulness
har sina rötter i en buddhistiska vipassanameditation, som har överförts till
väst. Meditationen har även intresserat forskare inom den kliniska vården, men
då presenterad som en ”teknik” för att minska t.ex. stress. Den största gruppen
av utövare hittas dock hos egencertifierade entreprenörer som profilerar sig
som mindfulnessinstruktörer och som erbjuder sina tjänster via
lekmannaterapiföretag eller coachföretag. Föreställningen om att alla har en
”inre potential”, en dold energikälla att utveckla finns i New Age-rörelsen,
men under 1990-talet kommersialiserades sökandet och nya entreprenörer började
tydligare erbjuda sina tjänster på marknaden. Målgruppen var inte bara privatpersoner utan
även arbetsplatser. Kurserna med ofta terapeutiska budskap eller ”tekniker” att
öva sin inre potential skulle svara på ett behov att minska stress eller på
arbetsgivarens krav att erbjuda de anställda kompetenshöjande kurser för att utvecklas
på arbetet i ett samhälle som gått från varuproduktion till kunskapsekonomi. De
nya entreprenörernas marknadsföring följde tydligt aktuell forskning:
diskuterades den kognitiva metoden inom klinisk vård såldes t.ex. coachingkurser
med kognitiv metod. Kurser i mindfulness har, till skillnad från den ”kognitiva
metoden”, den fördelen att de egencertifierade entreprenörerna på marknaden
inte riskerar att kunna mätas med utbildade psykologer i KBT – ingen högskola
har utbildning i mindfulness och egencertifieringen ger utövarna fria händer
att själva identifiera sin vara.
Men
vad är det för medicin som erbjuds som mindfulness? Ofta är det enkla råd (men
nu med hög prislapp) som att lära sig njuta av bilkön istället för att bli
stressad, då den ger ”en stund som du har för dig själv”. Prata inte i mobilen
när du mejlar. Lyssna på den du talar med. Ta en sak i taget. Gå en promenad på
lunchen. De ritualiserade formerna inom vilka mindfulness tränas ger deltagarna
bekräftelse och utrymme att berätta om sin situation. Mindfulnessinstruktören
blir en viktig verksamhetspräst i arbetsplatsens framgångsteologi. Samtidigt
förvandlas de strukturella problemen till individens. Omorganisationer med
ökade arbetsuppgifter för de anställda ska bearbetas med större stresstålighet
(att lära sig arbeta 110% istället för 100%?). Arbetsplatsens intresse för
arbetstagarens ”potential” och hälsa har som mål att ”öka produktiviteten”. Den
medvetna närvaron tar bort det som ”stjäl fokus från det vi egentligen ska
göra”. Den får den anställde att avstå från att uppdatera sin ”status på
Facebook, söka efter middagsrecept och svara på sms” – då ökar effektiviteten
och produktiviteten. Näringslivsrepresentanter vill därför gärna ha en dialog
med forskare och mindfulnessförsäljare. I målet att få effektiva arbetsplatser
ser vi en tydlig disciplinering av individen.
För
de mer konspiratoriskt lagda kan fenomen som den mindfulness som introducerats
i väst ses som bärare av en ideologi som ska få individen att inte rikta kritiken
mot samhällsstrukturer eller orimliga arbetsförhållanden utan mot sin egen
bristande potential. Den passar in i dagens individcentrerade samhälle. Men när
en rörelse eller världsåskådning framställer samhällsstrukturella problem som
individuella har vi anledning att granska dess ideologiska funktioner.
Anne-Christine
Hornborg
Professor
i religionshistoria, Centrum för Teologi och Religionsvetenskap, Lunds
universitet
Här är en artikel i DN på samma tema:
SvaraRaderahttp://www.dn.se/dnbok/dnbok-hem/barbara-ehrenreich-synar-positivt-helvete
Inte bara ett västerländskt fenomen, enligt Ehrenreich.
Pierre Wiktorin