Religionsdialog har
varit på tapeten sista tiden. I ett
tidigare inlägg har Susanne Olsson berört hur olika
kristna upplevt viss dialog och samarbeten med främst muslimer som ”flummig”
eller teologiskt oupplyst. I ett inslag i fredagens Människor
och Tro pratade även Kenneth Ritzén, religionshistoriker
och biträdande rektor på Kista folkhögskola, om problem med religionsdialog och
hur sådan ofta utövats. Istället för att rabbiner, präster och imamer – i all
välvilja – ska sitta och jämföra teologier, bör man som utgångspunkt för en
pragmatisk religionsdialog lyssna till vilka behov lekfolk som identifierar sig
som judar, kristna eller muslimer uttrycker i sin vardag, menar han.
En vanlig teologisk utgångspunkt
för religionsdialog är att judar, kristna och muslimer tror på samma Gud. Är
det verkligen så självklart?
Vad vi som
religionsvetare kan veta om ”Gud” är vad troende säger och har sagt om henom.
Det är alltså människors trosutsagor, snarare än någon eventuellt individuellt
existerande Gud, vi kan studera. Tittar vi närmare på sådana trosutsagor kan vi
se stora skillnader inte bara mellan de tre så kallade abrahamitiska
religionerna – utan också inom vad vi uppfattar som en och samma religion. Detta
har ibland föranlett religionsvetare att prata om de religiösa traditionerna i
plural, som judendomar, kristendomar och islamer.
I Tanakh, den centrala
judiska textsamlingen, har man exempelvis pekat på en utveckling av gudsbilden
– från en antropomorf stamgud bland andra gudar, till ett mer abstrakt
monoteistiskt gudsbegrepp som växer fram i senare texter. Olika kristna grupper
har i alla tider diskuterat bland annat Jesu gudomlighet och helig andes
förhållande till Fadern och sonen på ett sätt som har betydelse för den
generella gudsbilden. Och bland muslimer finns exempelvis motsättningar mellan dem
som fokuserar på Gud som transcendent och sträng och de som uppfattar Gud som
immanent och förlåtande.
Men än mer
problematiskt blir det alltså att utan vidare säga att judar, kristna och
muslimer tror på samma Gud. Om nu de flesta judar inte tror att Gud sänt Messias till jorden, att det gamla förbundet
gäller och att Jesu lära inte har gudomlig sanktion – tror då judar och kristna
på samma Gud? Och om majoriteten av historiens judar och kristna inte tror att
Koranen är Guds ord förmedlade via profeten Muhammad och att de stora
skillnader som finns i berättelser gemensamma för Bibeln och Koranen beror på
att judar och kristna förvanskat dessa genom årtusenden – tror de då på samma
Gud som muslimer i gemen tror på? I Koranen heter det ju dessutom att Gud inte
fått någon son, och inom islamisk teologi avfärdar man treenighetsläran.
Kritiker av
religionsdialog brukar peka på att man på ett romantiskt sätt betonar upplevda
likheter och teologiska beröringspunkter på bekostnad av viktiga teologiska
skillnader mellan de olika religiösa traditionerna. Verklig fred mellan olika
religioner kan bli möjlig, menar man, inte genom att enas över det gemensamma
utan genom att respektera varandra olikheter.
Ur ett kritiskt
perspektiv är det svårt att hävda att judar, kristna och muslimer generellt
tror på samma Gud, men om representanter för de enskilda traditionerna nu
uttrycker att de faktiskt gör så, är det även problematiskt att säga att de har
fel.
Ur ett
religionsvetenskapligt perspektiv är det kanske närmare någon sorts sanning att
säga att judar, kristna och muslimer delvis rör sig inom en gemensam diskursiv
tradition – och därigenom delar vissa berättelser och gestalter som exempelvis
Adam och Eva, Moses, Abraham…och Gud.
Simon Sorgenfrei
Doktorand i
religionsvetenskap, Göteborgs universitet
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaDen här kommentaren har tagits bort av skribenten.
RaderaBra inlägg Simon, och en viktig fråga. Tyvärr är det alltför vanligt förekommande (även i akademisk litteratur om religion!) att man tänker sig att judar, kristna och muslimer egentligen tror på samma gud - alla tänkbara faktiska skillnader till trots. Att gudskoncept är diskursivt producerade och beroende av politiska, sociala, historiska, etc., faktorer ignoreras ofta fullständigt i sådana sammanhang. Föreställningen om en gemensam gud som ligger bakom historiska och kulturella skillnader är naturligtvis även det en social konstruktion som konkurrerar med alternativa gudsuppfattningar inom och mellan vad som vanligen kallas för kristendom, judendom, islam (här håller jag helt med om att man bör byta till pluralformer).
SvaraRadera