Sex och religion

Inom alla religioner har man utvecklat regler som kringgärdat sexualiteten, och ofta har denna reglering varit central i samspelet mellan religion, individ och samhälle. I en bra bok i ämnet, Sex och religion. Från kyskhetsbal till helig homosex skriver Dag Øistein Endsjø att det i de flesta fall är omöjligt att veta vad som kom först – de kulturella sexualmönstren eller de religiösa reglerna kring sexualiteten. Endsjø skriver:

Naturligtvis har våra förfäder haft sex betydligt längre än vad vi har utövat religion. Sex är något vi har ägnat oss åt sedan våra förfäder var små cellklumpar för hundratals miljoner år sedan. Om vi haft uttalade regler för sex innan vi haft någon religion är däremot mer osäkert. Zoologer har lagt märke till att djur har olika handlingsmönster som styr mycket av det sexuella beteendet, men om dessa ska förstås som regler är mer osäkert. All kända mänskliga samhällen har däremot uttalade regler för sex, däremot vet vi inte när de uppstod. Vi har här att göra med något som uppstod så långt tillbaka i tiden att det är omöjligt att dra några entydiga slutsatser.

Religion har, utöver tro och metafysisk spekulation, i alla tider även tagit sig uttryck i regelverk och ritual. Genom mänsklighetens historia har ofta religiöst legitimerade påbud och förbud, samt en ritualisering av såväl det individuella och sociala livet, varit ett sammanhållande kitt. På gott och ont. Detta kan förklara varför religioner också haft så tydliga regler kring utövarnas sexualitet. Främst kanske för att sex ofta leder till avkomma vilket rör inte bara samhället och samfundets fortlevnad, utan även arvs- och andra familjerättsliga frågor. Därför blir frågan om vem som ligger med vem betydande även för social ordning och kontroll. Sexualiteten bär på ett hotande kaos. Inom de flesta religioner har man därför uppmuntrat sexualiteten mellan individer i en parrelation, men förbjudit ”utomäktenskaplig” sex.

En intressant fråga i sammanhanget är varför man inom de flesta religioner också lägger sig i inte bara vem som har sex med vem, utan också hur de har sex. Sex som potentiellt kan leda till befruktning – alltså vaginalt samlag mellan man och kvinna – har uppmuntrats, medan andra former – anal-, oral-, homosex – ofta förbjudits. Dessa former av sex har setts som anomalier. Detta kan vara ett ämne att återkomma till på bloggen.

I sekulariserade samhällen har religion i allt högre grad kommit att handla just om trosfrågor, medan regelverken bestäms och utverkas av politiska krafter. Men det betyder inte att religiösa regelverk försvunnit. Dessa existerar som mer eller mindre synliga subkulturer i det sekulära samhället. Inom religiösa samfund och traditioner vårdar man föreställningar och regler kring sexualitet som ofta står i opposition med den sexualsyn som kommer till uttryck hos majoritetssamhällets beslutsfattande instanser. Om man ska generalisera kan man säga att de religiösa samfunden ofta har ett mer restriktivt förhållningssätt till sexualitet, vilket ibland leder till diskussioner och konflikter vad gäller exempelvis utbudet i TV eller skolans sexualundervisning.

Jag kommer att tänka på detta när jag läser om Gertrud Storsjös protester mot filmen ”Sex på kartan” som UR tagit fram i undervisningssyfte. Storsjö, som är medlem i Citykyrkan, säger i en intervju med Världen idag: ”Jag har sett eländet, och det jag sett har fyllt mig med den djupaste avsky och förfäran över vad som serveras våra barn och ungdomar.” I ett brev till skolminister Jan Björklund skriver hon bland annat att ”inte ett enda svenskt barn bör utsättas för att se en statssponsrad pornografisk film där man lär barnen onanera, ha oralsex och sex lika lättvindigt som att äta”.

”Sex på kartan” är satsning med syfte att öka på fokus på sexualundervisningen i skolan och filmen har debatterats flera gånger förut. Filmen fick positiva omdömen när den kom och nominerades till TV-priset Kristallen i kategorin Barn- och ungdomsprogram 2011. På RFSU:s hemsida beskrivs filmen såhär: ”’Sex på kartan’ är en klassiskt handtecknad film som talar klarspråk och bygger på ungdomars egna frågor. Filmen är tänkt att användas i sexualundervisningen på högstadiet.”

Men Gertrud Storsjö är emellertid inte ensam om att ha reagerat negativt satsningen. Redan förra året polisanmäldes ”Sex på kartan” för att visa animerade bilder på två underåriga personer som har sex. Även högernationalistiska Nordisk ungdom JK-anmälde RFSU för att sprida barnpornografi. 

Kritiska röster höjs från olika håll såväl mot filmen "Sex på kartan" som mot innehållet i skolans sexualundervisning i stort. Det finns föräldrar som inte vill att deras barn ska ta del av skolans sexualundervisning, och det är också troligt att många barn känner sig obekväma i dessa sammanhang. Trots att sexualundervingen är en del av läroplanen har 43 procent av ungdomarna som gått ut femte klass inte haft sexualkunskap, enligt Aftonbladet. Ofta framförs religiösa argument mot skolans sexualundervisning, men det finns alltså även andra kritiska röster. Den Timbro-anslutne konservative filosofen och katoliken Roland Poirier Martinsson skrev exempelvis i en artikel i SvD i samband med filmens premiär:

Problemen är åtminstone tre. För det första, RFSU står för en sexualmoral som – av goda skäl – är ett elitistiskt randfenomen. Genom skolans försorg upphöjs den till norm för 14-åringar som inte vet bättre. Argumentet är det gamla vanliga: dessa förnuftiga livsstilsliberaler vet bättre än de inskränkta föräldrarna. Ur denna obehagliga övertygelse följer sedan en som är ännu värre: därför har RFSU rätt att köra över föräldrarna när det gäller barnens uppfostran. 

För det andra, att instruera barnen om hur de bör hantera ett avancerat, vuxet sexbeteende uttrycker outtalat en acceptans för att det också anammas av de små. 

Slutligen, om det finns föräldrar som anser det viktigt att deras barn tidigt får utforska sin sexualitet, då finns det inget som hindrar dem från att öppna de dörrarna. Men om skolan förespråkar den allra friaste synen på barns sexualitet är loppet kört för föräldrar med försiktigare filosofi.

Vilka är dessa föräldrar med en en försiktigare syn än RFSU på sina barn sexuella utlevelser? Två saker är säkra. De betalar sin del av skatten till skolan och de är i majoritet. Så varför tillåts en marginaliserad organisation med extremliberal syn på barns sexliv tvinga på dessa föräldrars barn lektioner i analsex innan de ens är lovliga?

Poirier Martinsson gör inte detta till en konflikt mellan religiösa och sekulära värderingar, utan snarare mellan liberala och konservativa föreställningar kring sex och samlevnad. På ett liknande sätt framställer den muslimska poeten och debattören Mohamed Omar frågan som en konflikt mellan liberala och traditionella värderingar, men han för även in religion i diskussionen:

Den nuvarande undervisningen i sos [sex och samlevnad] är bristfällig, framför allt eftersom den inte tar hänsyn till det religiösa perspektivet på könsrollerna och sexualiteten, vilket, vare sig det faller folkpartister i smaken eller ej, är helt grundläggande för barn från religiösa familjer. Ministrarna skall trots allt ha en eloge för deras hävdande av rätten till en "allsidig" utbildning, ty de sätter därmed fokus på just det som utgör problemet för muslimer, nämligen den nuvarande utbildningens ensidighet. Det ges få eller inga möjligheter på lektionstid, att utifrån ett religiöst perspektiv, problematisera den rådande sexualmoralen.

I islam, liksom inom de stora kristna samfunden, är sexualiteten förbehållen äktenskapet. Sex innanför äktenskapet ses som ett gott ting, en källa till njutning, glädje och fördjupad kärlek mellan makarna. Alla sexuella relationer utanför äktenskapet hålls dock för syndiga. Det är denna moral föräldrarna utgår ifrån när de begär dispens från sos. Föräldrarna är måna om att deras barn skall uppfostras enligt islams värderingar. De är måna om deras karaktär, moral och tro. Det är kärlek och omsorg om barnen som motiverar de flesta föräldrar, en from önskan att de ska växa upp till sunda och moraliska individer.

Sex engagerar alltså. Speciellt ungas förhållande till sex, vilket kanske kan förklaras med att skolan har ett fostrande syfte och bidrar till att grundlägga ungas uppfattningar om sex och samlevnad som alltså kan gå stick i stäv med den sexualsyn föräldrar vill föra vidare till sina barn. Det finns alltså konkurrerande uppfattningar i samhället kring hur sexualitet ska behandlas, läras ut och regleras.

Enligt skollagen ska alla elever ta del av skolans sexualundervisning. Hur denna ska utformas är emellertid en relativt öppen fråga. I läroplanen för årskurserna 4-6 heter det exempelvis att följande centrala innehåll ska behandlas:

Människans pubertet, sexualitet och reproduktion samt frågor om identitet, jämställdhet, relationer, kärlek och ansvar.

Och för elever i årskurserna 7-9:

Människans sexualitet och reproduktion samt frågor om identitet, jämställdhet, relationer, kärlek och ansvar. Metoder för att förebygga sexuellt överförbara sjuk­domar och oönskade graviditeter på individnivå, på global nivå och i ett historiskt perspektiv.

Dessa skrivelser lämnar stort utrymme för tolkning, och som vi kan se finns det flera olika röster som konkurrerar om vilken sexualmoral och kanske till och med regelverk som ska vara de dominerande i undervisningen, liksom vilka sexuella identiteter som ska representeras.

Detta är ett exempel på hur andra dimensioner av religion än trosdimensionen lever kvar och gör sig hörda i samhället och en fråga vi säkert kommer att återkomma till på bloggen.

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet