Hedningarnas förgård

Som vi tidigare berört på bloggen verkar religionsdialog vara på modet, igen. I dagens DN kan vi läsa en intervju med Vatikanens kulturminister, kardinal Gianfranco Ravasi, som är på Sverigebesök. Detta med anledning av projektet "Hedningarnas förgård". Namnet anspelar på en plats framför templet i Jerusalem där judar och icke-judar förr kunde mötas och diskutera, och projektet beskrivs som ”en del i kyrkans strävan att skapa ett forum tänkt som en intellektuell mötesplats mellan troende och icke-troende.”

Enligt artikeln har dessa samtal redan pågått i två år och blivit en stor succé. Vad i succén består är mer oklart. Kardinal Ravasi säger till DN att samtalen i ”Hedningarnas förgård” inte syftar till att omvända dem som inte tror eller till att sprida evangeliet. Ambitionen är istället att samtalen ska gå över frågor om tro och otro och att tanken är att ”troende och icke troende ska diskutera sådant som är centralt i människors liv: smärta, det onda, rättvisa, liv och död. Vad är sanning? Vad är lagligt?”

Denna prövande attityd till religion och religiös attityd är naturligtvis sympatisk och viktig i mångreligiösa samhällen. Men, visar det sig snart, svår att leva upp till. Kardinal Ravasi vänder sig mot vad han kallar religiös fundamentalism och konfessionell identitetspolitik. Han skulle tänka sig för två gånger innan han kallar en fundamentalist som dödar en annan människa för troende – ”detta är inte tro, utan religion på villovägar.” På samma sätt menar han att det är fel att kalla New Age för religion – det är ”fitness för själen, men ingen riktig tro”.

Kardinalen verkar alltså skilja på sann och falsk tro och religion, men tyvärr framgår det inte i de korta citat DN publicerar vad som är utmärkande för dessa kategorier. Men man kan fråga sig om det är en gynnsam utgångspunkt för religionsdialog att redan inledningsvis diskvalificera vissa religiösa uttryck som falska?

Eller är det snarare så religionsdialog borde föras? En kritik som framförts mot dialogprojekt är att de huvudsakligen engagerar religiösa experter som redan delar ett inklusivt förhållningssätt till religiös mångfald. Det är ju inte dessa som behöver föra dialog, menar man, utan snarare de som inte är överens.

Kanske är det viktigare att diskutera de olikheter som karaktäriserar pluralistiska samhällen, än att sopa dessa under dialogmattan?

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet