Katolska kyrkan klyvs i två delar?

Under sommaren har det i Sverige rapporterats om åtminstone två större problem inom den romersk katolska kyrkan. Det gäller dels de sedan tidigare i år uppmärksammade läckorna om den påstådda ekonomiska korruptionen i Vatikanen, de så kallade Vatileaks, dels de amerikanska nunnor som befinner sig på kollisionskurs med kyrkans ledning i Rom på grund av deras, som det heter, feministiska teman och sociala budskap, vilka också inbegriper frågor om celibatet och bruket av preventivmedel.

Konflikter av detta slag, och inte minst de som rör sig på det sexualmoraliska området, samt förbudet mot kvinnliga präster har föranlett professorn i kyrkohistoria vid Oxfords universitet Diarmaid MacCulloch att in en intervju i tidningen Dagen den 25 juli förutspå att den romersk katolska kyrkan inom en inte alltför avlägsen framtid kommer att klyvas mitt itu, om inga radikala reformer genomförs.

Om man därmed menar – vilket tycks vara fallet - att det skulle komma att grundas en ny världsomspännande sammanhållen kyrkobildning, bestående av tidigare romerska katoliker, med en liknande kyrkostruktur, teologi och liturgi som idag, förefaller något sådant inte sannolikt, sett i ett historiskt perspektiv.

Nya kyrkobildningar till följd av delningar av den romersk katolska kyrkan har egentligen bara uppkommit vid två tillfällen i historien under det senaste årtusendet. I det ena fallet handlar det om 1500-talet, när tre nya kyrkogemenskaper blev till, nämligen de lutherska respektive reformerta kyrkorna, och det skedde huvudsakligen på dogmatiska grunder, även om andra faktorer också spelade in, och så den engelska kyrkan (Church of England), vars uppkomst är mer sammansatt. Den andra gången var efter första Vatikankonciliet 1870, då dogmen om påvens ofelbarhet proklamerades. De romerska katoliker som tog avstånd från denna lära bildade då ett antal så kallade gammalkatolska kyrkor i länder runt om i Europa och i USA, vilka hålls samman i Utrechtunionen. Men detta blev knappast någon succé, om man ser till antalet kyrkotillhöriga. Över huvud taget har det visat sig – likaledes i ett historiskt perspektiv – att det som regel är svårt att bygga upp någon bestående och expanderande gemenskap av större omfattning som enbart grundar sig på att man tar avstånd från en eller flera läromässiga eller etiska uppfattningar.

Till följd av sekulariseringen i Europa och Nordamerika sjunker i dagsläget antalet aktiva kyrkotillhöriga inom den romersk katolska kyrkan, och de passiva bryr sig inte om vare sig prästcelibatet eller frågan om kvinnliga präster, eller för den delen Vatikanens sexualmoraliska propåer och resonemang. De är knappast heller intresserade av att bli aktiva i någon sorts kyrklig nyskapelse till följd av klyvning. Och i Latinamerika vinner de pentekostala rörelserna mark på bekostnad av den romersk katolska kyrkan, som förlorar i styrka som ledande och normbildande kristet samfund. Men de förutsättningar, inte minst i politiskt hänseende, som fanns på 1500-talet och ledde till de bestående klyvningarna då, föreligger inte idag.

Professor MacCullochs förutsägelser grundar sig förvisso på en samtidsanalys, men en sådan kan också, mot en historisk bakgrund, leda till prognosen att den världsvida romersk katolska kyrkan kommer att bestå i sin nuvarande form, fastän förmodligen mindre omfattande i Europa och Amerika utan att någon klyvning uppstår. Däremot kommer troligen sådant som från Roms sida betraktas som avvikande uppfattningar, likt de amerikanska nunnornas, att i större utsträckning lyftas upp till ytan. Mer än så skall man nog inte räkna med.

Bertil Nilsson, Professor i kristendomens historia, Göteborgs universitet