Krönika om religion

Paulina Neuding, som är jurist och chefredaktör för det borgerliga samhällsmagasinet Neo, har skrivit en intressant krönika om religion i helgens SvD. Till skillnad från många skribenter väljer Neuding att bemöta de röster som slentrianmässigt hävdar att religiösa människor måste vara mindre intelligenta och mindre utvecklade än de som inte har någon religion. Hennes krönika tar sin utgångspunkt i Richard Dawkins besök i Sverige och biståndsdebattören Fredrik Segerfeldt som är kritisk till att pingströrelsens biståndsorgan, PMU, får offentliga medel för att bedriva bistånd.

För att bemöta den ensidiga kritiken refererar Neuding till forskning som bland annat visar att ett religiöst engagemang också kan leda till en ökad vilja att studera och ifrågasätta rådande ordningar. Exemplen är framför allt hämtade från Israel och muslimska kvinnor som lever i Israel, men en motsvarande bild återfinns även i till exempel Pia Karlsson Mingantis avhandling om muslimska kvinnor i Sverige. Som religionsvetare är Neudings slutsatser föga förvånande. Gång på gång tjatar vi religionsvetare om att vi måste titta på hur människor tolkar och praktiserar det som de kallar för religion istället för att tala om religion som ett objekt med en egen förmåga att handla. Religioner kan inte tänka och handla, det är människor som tolkar och handlar i namn av något som de kallar för religion! En tolkning kan därför vara anti-modern, men en annan tolkning kan vara förenlig med det som vi uppfattar som ett modernt och sekulärt leverne som inte har några problem att till exempel ta till sig Charles Darwins läror (ett faktum som till exempel Richard Dawkins tycks ha svårt att acceptera). Religiösa människor är med andra ord inte stöpta i en och samma form. Att vara religiös behöver därför inte innebära att individen per definition är anti-modern, medeltida och bakåtsträvande, något som många kritiker till religion ofta tycks anta.

En aspekt saknas dock i Neudings krönika enligt min läsning och det är kritiken av modernismen och det sekulära tänkandet. Precis på samma sätt som religiösa inte är stöpta i samma form så är inte heller ”moderna” människor stöpta i en och samma form. Eftersom graden av religiositet (om man nu kan mäta en sådan – ett ämne som är omtvistat bland många religionsvetare) inte en säker indikator på ”underutveckling” är inte heller graden av sekularisering en garanti för att människan har börjat klättra uppför en evolutionistisk trappa som per automatik leder till en bättre värld. Hade det varit så att moderniteten och sekulariseringen på ett enkelt sätt hade gjort världen till en bättre plats så borde vi kanske inte ha så många krig i världen och inte heller några andra samhälleliga problem, eller? Precis som idéhistorikern Svante Nordin visar i sin bok Filosofernas krig: Den europeiska filosofin under första världskriget så är upplysning, bildning och utbildning inte någon garanti för att människor blir mer fredliga och civiliserade, något som vi ofta tycks anta i det offentliga samtalet. Immanuel Wallerstein visar på ett liknande sätt i sin bok Europeisk universalism: maktens retorik att dagens krig motiveras med hjälp av mänskliga rättigheter och demokratisering snarare än religion. Skälen är nya, men motiven till att föra krig är kanske de samma idag. Igår religion, idag mänskliga rättigheter resonerar Wallerstein.

Skälen till att världen ser ut på ett sätt beror givetvis på en mängd komplexa relationer och förhållanden som kan knytas till samhällsvetenskapliga, humanistiska och kanske till och med naturvetenskapliga förklaringar. Oavsett vilken av dessa utgångspunkter som vi väljer är det endast en sak som forskare kan vara överens om – det finns inga monokausala förklaringar! Dessa problematiseringar och positiva ord om Neurings krönika skall dock inte läsas som att religion inte kan förknippas med våld, förtryck och krig. Om vi är intresserade av dessa aspekter kan vi religionsvetaren på ett enkelt sätt presentera en hel garderob av skelett, död och elände som har motiverats av religiösa tolkningar och påbud.

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet