Nyateismen och religion som analytisk kategori

I onsdags besökte Richard Dawkins Stockholm. SvDs ledarsida skildrar idag sammankomsten som väckelsemöteliknande. Man hyllar Richard Dawkings pedagogik och framtoning samtidigt som den rörelse han företräder anklagas för bristande ödmjukhet.

Nyateismen är ett intressant fenomen för religionsvetenskapen av flera skäl. Dels påminner den, så som SvD påpekar, i vissa av sina uttryck om mer traditionellt religiösa rörelser och är därmed ett lämpligt föremål för en religionsvetenskaplig analys. Den är dock också intressant av ett annat skäl. I centrum för den nyateistiska rörelsen finns en diskussion om och en kritik av religion som fenomen. Detta gör att nyateistiska företrädare i sina uttalanden och diskussioner ofta kommer in på områden som är traditionellt religionsvetenskapliga. Vi religionsvetare försätts här i en lite prekär situation.  Å ena sidan vill vi neutralt och ickenormativt diskutera och förklara religiösa och andra idéburna rörelser utifrån human- och samhällsvetenskapliga perspektiv. Å andra sidan kan vi – som ju professionellt ägnar åt oss att försöka beskriva, förstå och förklara fenomenet religion i dess olika former – inte hålla oss från att blanda oss i också den offentliga debatten om hur detta fenomen skall förstås. Vi hamnar alltså i en situation där vi både diskuterar om och med företrädare för nyateismen. detta blir en sammanblandning av roller som inte är helt oproblematisk, åtminstone inte för mig personligen. Hur som helst, låt mig ändå ta upp ett problem som jag tycker mig se i en vanligt förekommande  religionsförståelse bland ateister: detta med huruvida religion fungerar som analytisk kategori.

Ett problem med begreppet religion som analytisk kategori är att det inte har någon självklar avgränsning. I vardagssamtalen upplever vi att vi alla vet vad vi avser när vi talar om religion. Men om vi gräver lite djupare märker vi snart att så inte är fallet. ”Religion” kan således beteckna allt från etno-politiska befrielserörelser i Asien till enskilda svenskars vaga och oartikulerade upplevelse av att till exempel livet är djupt meningsfullt. Denna bredd gör att det i allmänhet är rimligt att se begreppet ”religion” som en västerländsk folkkategori snarare än som ett analytiskt begrepp med precis betydelse. Denna insikt bekräftas av det faktum att ordet ”religion” inte finns på många språk. Så fort vi lämnar den judisk-kristna kultursfären blir vi tvungna att leta efter ungefärliga motsvarigheter om vi vill översätta detta begrepp. I bästa fall hittar vi ord som egentligen betyder rättsordning, lag, universell moral, rituell tradition eller något liknande, allt beroende på vilken aspekt av vårt västerländska religionsbegrepp det är vi vill diskutera.

Religion är alltså ett ord snarare än ett tydligt observerbart och avgränsbart fenomen i sinnevärlden. Vidare är det ett ord som ekar av den kristna kultursfär från vilket det har kommit. Inom Kristendomen är det självklart att ritualer, teologiska dogmer och moraluppfattningar hör ihop under samma paraply. Denna kombination skapar den kategori som vi i vårt postkristna samhälle känner igen som religion. Andra saker, som till exempel idrott, heminredning, matlagning eller självförsvar, lämnas med samma självklarhet utanför denna kategori. Så är dock inte fallet i andra kulturer där begreppsgränsdragningarna ser annorlunda ut.

För att återvända till Dawkins. I nyateistiska kretsar och publikationer finns en tendens att vilja göra rent hus med all religion. Man är till exempel både kritisk till religiösa influenser i världspolitiken och till religiöst färgade avslutningar i småskolan. Även om jag själv personligen kan dela till exempel föreningen humanisternas position i just dessa frågor, är det problematiskt att se dessa fenomen som uttryck för samma sak. Det vi känner igen som religion är olika saker som ibland men inte alltid är sammankopplade med varandra och som ofta är starkare sammanlänkade med fenomen som ligger utanför det just vi, i den postkristna kultursfären, känner igen som religion. Den kristna högerns politiska inblandning i amerikansk politik, för att ta ett exempel, är alltså inte med nödvändighet, ett uttryck för samma grundfenomen som att en svensk jude tänder sabbatsljusen på en fredagskväll eller att en nyandlig australier upplever att hon helas av en kristall. Dessa är olika fenomen med olika sociologiska, psykologiska och historiska orsaker. Och vill man, av någon anledning, bekämpa dem så måste det ske med olika metoder.

David Thurfjell

Docent i religionsvetenskap vid Södertörn