Jag
har tidigare skrivit om behovet av att analysera kopplingen mellan religion och
ekonomi, ett område som allt för ofta negligeras i både forskning och den
allmänna diskussionen om religion i samhället. Två tydliga exempel på denna
koppling har nyligen belysts i media.
Det
första exemplet är hämtat från Zaragoza, Spanien, och kvinnan som försökte och
misslyckades att restaurera en väggmålning föreställande Jesus. Istället för
att återställa den fuktskadade fresken lyckades kvinnan att förstöra
bilden och skapa en bild av Jesus som mest liknande en ”hårig apa” för att
använda medias språkbruk. Händelsen som blev en snackis i sociala media har nu
visat sig vara en smart, om än omedveten, marknadsföringsstrategi. Kyrkan i
Zaragoza har haft fler än 30000 besökare sedan händelsen och nu tar kyrkan
betalt från den som vill gå in och se på väggmålningen. ”Konstnären” Cecilia
Giménz har dock blivit sur eftersom hon också vill ta del av dessa
intäkter! Från att ha varit ångerfylld och ledsen har både konstnären och
kyrkan sett en möjlighet att tjäna pengar på det nya intresset för kyrkan.
Det
andra exemplet är hämtat från USA och portalfiguren för de anti-muslimska
rörelserna Freedom Defense Initiative
och Stop Islamisation of America,
Pamela Geller, som nyligen har köpt anti-muslimsk reklam som skall placeras ut
i New Yorks transportsystem. Geller har tidigare besökt det anti-muslimska
kontrajihadistiska mötet i Stockholm och Lars
Vilks har nyligen deltagit i aktiviteter i New York som har organiserats av
Geller. Enligt Aftonbladet
lyder de anti-muslimska reklamtexterna på följande sätt: ”I ett
krig mellan vilken civiliserad man som helst och en vilde, stöd den
civiliserade mannen. Stöd Israel. Besegra Jihad”
samt ”Det är inte islamofobi, det är islamorealism”. Den sista texten syftar på våldsamma attacker som utförts av
muslimer i västvärlden. Den ansvariga myndigheten för New Yorks transportsystem
(MTA) har försökt att stoppa ”reklamen” men har inte lyckats eftersom det är en
yttrandefrihetsfråga. Muslimska organisationer har dock uppmanat MTA att skänka
intäkterna från reklamen till stöd för mänskliga rättigheter och de konstater
uppgivet att det är lagligt att vara ”trångsynt och rasist” i USA
enligt Aftonbladets rapportering.
Geller tillbakavisar all kritik och menar att det är hennes rättigheter att få
uttala sig som hon vill och att hon inte tar något ansvar för eventuella
attacker som affischerna kan provocera fram. En argumentation som vi känner
igen från de senaste dagarnas kontrovers kring filmen The
Innocence of Muslims och de nya satiriska anti-muslimska teckningarna i Frankrike.
Om vi
åsidosätter innehållet i Gellers reklamkampanj (ett ämne som vi har skrivit om
flera gånger tidigare)
och de våldsamma
reaktioner som filmen The Innocense of Muslims har skapat är det intressant
att notera vilken betydelse pengar tycks ha för både stöd till och kritik av
religion. Även i Sverige har organisationen Humanisterna köpt reklamplatser för
att uppmana människor att tänka själva och tillslut lämna religionen bakom sig.
Den som vill kan till och med göra testen ”Gud finns nog inte” på nätet. Reklam,
må den vara pro-religiös eller anti-religiös, är ett tydligt exempel på
religionens plats i det offentliga rummet. Diskussionerna som följde efter
Gellers kampanj i New York visar också att religionskritik tangerar frågor som
rör yttrandefrihet liksom frågor om hets mot folkgrupp och rätten att kunna praktisera
religion. Det offentliga rummet blir på detta sätt en spelplan för olika
intressen när det gäller religion och religiositet. Kanske är det så att den
som har mest pengar också kommer att ta över det offentliga rummet och den
publika diskussionen om religion i en snar framtid. Men hur rimmar detta faktum
med att de flesta religiösa organisationer de facto inte vill framhålla och
skryta om sina handlingar i den publika diskussionen? Att göra reklam för hur
många hembesök och hemlösa som olika religiösa organisationer genomför och hjälper
känns förmodligen främmande och långt från den dagliga praktiken för många
troende. Men för att överleva i en konkurrensutsatt situation med allt fler
alternativ och en krympande ekonomi tycks ekonomiska frågor bli allt viktigare
för religiösa organisationer. Kanske är det så att PR-konsulter och ekonomer
kommer att bli framtidens ledare inom kyrkor och andra religiösa
organisationer. Och de samfund som inte vill beakta dessa frågor kommer kanske
att gå en allt svårare framtid till mötes – eller vad tror ni?
Göran
Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet
Jag läste att samfund i USA är emot reformer av typen generell sjukförsäkring eftersom de själva står för vårdkostnader för sina medlemmar (= medlemskap är garanti för vård även för fattiga människor). Pengar är alltså ett värvarargument för samfunden. Tycker det låter som något i stil med religiösa stiftelser på islamskt område som också tar hand om fattigt folks behov. Pengar igen. Man kan fråga sig var gränsen går mellan ett religiöst känt behov att ta vara på medmänniskor och behovet för samfundsledare att ta in och plocka av folk resurser. Sverige får betraktas som tämligen oskyldigt i sammanhanget tror jag, det är svårt att tävla med USA:s megakyrkor som väl mer påminner om storföretag än fromma institutioner.
SvaraRadera
RaderaHej Björn
Tack för din kommentar. Kanske det är så att vi idag har blivit ovana vid att se en koppling mellan religion och pengar? Under medeltiden var kyrkan och andra religiösa institutioner (till waqf-institutioner bland muslimer) den enda trygghet som fanns förutom familjen, släkten och klanen. Dessa "familje-band" var ofta också knutna till någon religion. Vår upprördhet över att religiösa grupper också gör kopplingar till ekonomi handlar kanske om att vi är vana vid att staten skall ta hand om dessa behov. När välfärden nedmonteras i västvärlden så är det kanske så att religiösa organisationer kan få en ny roll att fylla. Vi har anledning att återkomma till dessa frågor vid fler tillfällen. Fortsätt gärna att kommentera.
/Göran
Hej,
Raderatvå snabba reflexioner:
1. nedärvd protestantisk motvilja mot affärer i stil med avlatshandel kan göra att vi har svårt med penningtransaktioner i religionens namn.
2. tror det var redan för ett årtionde sedan som jag hörde klagomål från Frälsningsarmén i någon stad (Eskilstuna?) att socialen skickade folk till dem för att få hjälp. Tror inte den tendensen har blivit svagare under åren, snarare tvärtom. Tidigare i år var det bilder på en soppkö utanför Klara kyrka i Stockholm. Kommunerna stryper socialbudgetar, fler blir arbetslösa under lång tid samtidigt som A-kassa försämras, och då blir kyrkorna kanske sista utvägen. Är det rimligt?
Vad skulle Weber säga?
SvaraRaderaSimon
Lite off topic från ämnet, en fråga om retorik då jag märkt det ofta används begrepp som "antimuslimska" och "anti-islamska". Kanske någon religionsvetare kan förklara skillnaden?
SvaraRaderaJag frågar för att jag har noterat att "antimuslimska" verkar användas för att påstå att någon som är emot religionen islam är emot muslimer som sådana. Mot individer som tror på islam. Det finns även varianten "muslimofobi" Är det i den betydelsen författaren till detta inlägg använder ordet "antimuslimska"?
Jag ifrågasätter om det finns en automatisk koppling mellan kritik (eller hat om man nu föredrar att spetsa till det) mot religionen islam och "hat" mot en muslim som sådan. Kanske är det bara jag men jag får nämligen lätt den uppfattningen när man ser dylikt språk.
Jag lyssnar just på Konflikt i P1 och hör hur dessa två ord används synonymt. Du lyfter en viktig fråga här, en fråga som jag tror hänger samman inte bara med någon konspiratorisk retorik. Användningen av anti-islamisk och anti-muslimsk som synonymer hänger snarare samman med att det två knyts ihop i människors faktiska tänkande, som ett resultat av en "essentialistisk benägenhet". Vi människor har en benägenhet att förklara andra människors handlande utifrån föreställningar om en "inre substans" en essens. Benägenheten är experimentellt belagt. En kritik av islam slår på grund av denna benägenhet också mot enskilda muslimer, som tänks bära på en "islamisk essens" som en del av deras väsen, och som en FÖRKLARING på deras handlande. Med andra ord: det går kanske att skilja mellan anti-islamisk och anti-muslimsk på ett teoretiskt plan, men på ett praktiskt plan går de obönhörligen ihop. En viktig forskningsfråga som jag önskar vi kan gå vidare med.
Radera/jonas
Håller helt med i vad Jonas skriver!
Radera/Göran
Tack för svaret Jonas. Mycket intressant måste jag säga! Detta är i sanning någonting som bör forskas vidare på. Denna "essens" finns väl inte bara hos muslimer eller religiösa? Jag tänker naturligtvis på de så hatade "nationalisterna" som också påstår sig ha en "essens" av någonting som de vördar och "tror" på.
RaderaJapp, många former av social kategorisering vilar på ett essenstänkande, inte minst nationalism som förutsätter essens baserad på sådana märkliga ting som språk, födelseplats eller formell medborgarskap. Poängen är dock lite motsatt den du för fram. Det finns inga som helst belägg för någon essens. Essensen är något som människor ANTAR, ofta på mycket märkliga grunder (hudfärg, kön, skostorlek, näsform, skägg etc). Essenstänkanden är också mycket enkelt att manipulera politiskt. Se här Tajfels klassiska experiment: Tajfel, H. 1970. ‘Experiments in intergroup discrimination’. Scientific American 223(5): 96-102. Finns att hitta på nätet.
Radera/jonas
Ursäkta om jag tjatar om detta med semantik men jag noterar att du använder ord som "märkliga" menar du att såna ting som "språk, födelseplats eller formell medborgarskap" skulle vara - mer - "märkligt" än en tro på:
Radera"Det finns ingen gud utom Allah och Muhammed är guds profet." Eller kristendomens trosbekännelser?
Nej, det är just det som är poängen
Radera/Jonas
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaJonas,
SvaraRaderaJag gillar ditt resonemang kring likheter/skillnader mellan anti-muslimskt och anti-islamiskt.
En ganska vanlig approach annars är ju att skilja mellan islam som abstrakt lärosystem, som antas ha en stabil uppsättning doktriner, vilket ska kritiseras - men som inte nödvändigtvis förknippas med muslimer. Enligt detta synsätt går det en skiljelinje mellan konservativa/fundamentalistiska "dåliga" muslimer å ena sidan och liberala sekulära muslimer å andra sidan, där de senare antas "skilja mellan politik och religion". En väldigt problematisk och essentialistisk approach (enligt mig), men bör ett sådant synsätt betraktas som anti-muslimskt eller anti-islamiskt? Och varför isåfall? Var går gränsen mellan att essentialisera kring x och att betraktas som anti-x?