Vems islam?

Nedan presenterar David Thurfjell på ett förträffligt sätt tänkbara orsaker till den vrede filmen The Innocence of Muslims väckt i flera länder med muslimsk majoritetsbefolkning. Med tanke på reaktionerna kan det också vara intressant att se närmare på hur filmskaparen Sam Bacile motiverat sin film.

I en intervju i Wall Street Journal säger Bacile att filmen inte är menad som ett angrepp på muslimer, utan syftar till att avslöja ”islams hyckleri”. Detta är en vanlig retorisk vändning inom den samtida radikala islamkritiken. Men är det så enkelt att skilja mellan religion och religionsutövare? Och vad är det egentligen då man kritiserar?

Nu står det med all oönskvärd tydlighet klart att just muslimer känner sig kränkta av filmen. Muslimer har legat bakom våldsamma, till och med dödliga protester. Andra muslimer har tagit avstånd från samma våld. Alla representerar de, rimligtvis, islam.

Det är självklart så att man ska kritisera våldsbejakande religionstolkningar. Men om man vill bedriva en effektiv religions- eller ideologikritik bör man reflektera över vilka krafter man vill försvaga, och vilka man vill stärka.

Utmärkande för den form av islamkritik Bacile företräder är att man plockar de mest ruttna russinen ur en 1400årig kaka och låter dessa representera Islam med stort I – samtidigt som man förnekar muslimer att själva representera sin religion.

Man skapar alltså ett islam och en Muhammad som det är naturligt att ta avstånd från, men samtidigt också en bild av religionen som få muslimer känner igen sig i.

Vad är det egentligen då man kritiserar?

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap vid Göteborgs universitet