Kungahuset och den Augsburgska bekännelsen

I grundlagen säger successionsordningen från 1809 att medlemmar av kungahuset måste tillhöra den ”rena evangeliska läran, sådan som den, uti den oförändrade Augsburgska bekännelsen, samt Uppsala mötes beslut av år 1593, antagen och förklarad är”. Annars är man ”från all successionsrätt utesluten”.

Det kan ju vara intressant att titta på vad denna Augsburgska bekännelse innehåller och vad man i så fall skall vara förpliktigad till. Det gäller att alla i tronföljden "alltid skall vara av den rena evangeliska läran, sådan som den, uti oförändrade Augsburgiska bekännelsen, samt Uppsala mötes beslut av år 1593, antagen och förklarad är". Artikel 1, som handlar om gudsbilden, säger bland annat "att det finns ett enda gudomligt väsende, som både kallas och är Gud". Samtidigt skall man erkänna treenighetens Fader, Son och den Helig Ande som självständiga och likvärdiga. Efter detta ställs krav på att man tar avstånd från alla irrläror till de vilka upphålls av manikéer, arianer och muhammedaner räknas.

Onekligen förefaller detta inslag att vara högst otidsenligt i en tid som hyllar religionsfrihet och i ett samhälle med många muslimska invandrare. Man menar dock från statsvetenskapligt håll att frågan har mindre betydelse. Under 1800-talet fortsatte två medlemmar av kungahuset - drottningarna Desideria och Josefina – att tillhöra den katolska kyrkan. Sverige fick religionsfrihet 1951, som dock inte tycks gälla för arvsberättigade medlemmar av kungahuset som i det avseendet måste följa successionsordningens bestämmelser från 1809. Frågan tycks dock vara av en ringa betydelse i en tid när nästan ingen vet vad den Augsburgska bekännelsen går ut på.

Britt-Mari Näsström, professor emerita i religionshistoria, Göteborgs universitet