Gadgeten innehöll ett fel

söndag 30 september 2012

Internationella blasfemidagen


Idag, den 30 september, firas det internationella blasfemidagen. Högtiden hölls för första gången år 2009, efter ett initiativ av Center for Inquiry. På sin hemsida presenterar sig organisation såhär:

To oppose and supplant the mythological narratives of the past, and the dogmas of the present, the world needs an institution devoted to promoting science, reason, freedom of inquiry, and humanist values. The Center for Inquiry is that institution.
Anledningen till att man firar blasfemidagen just den 30 september är att man vill visa sitt stöd för publikationerna av Muhammadkarikatyrerna i danska Jyllandsposten samma datum år 2005. I USA har dagen uppmärksammats genom föredrag och utställningar. Hur många som firar dagen och engagerar sig i evenemangen är oklart.

I Sverige är högtiden ännu så gott som okänd. Men Humanistbloggen gör ett försök att sprida budskapet genom att publicera en bild av en kondom som ska likna jungfru Maria, Jesus som ödla (förstod inte riktigt den…) och en glad Muhammad med blodindränkt sabel, samt den välkända danska karikatyren av Muhammad med bomb i turbanen. Man lyfter med andra ord fram redan inarbetade föreställningar och fördomar om katolicism som negativ till preventivmedel och islam som speciellt våldsam.

Om blasfemidagen kommer att bli en stark framtida tradition eller inte återstår att se. Personligen tycker jag att det skulle vara intressant att ägna en speciell dag om året åt rolig, smart och viktigt religionskritik.

Simon Sorgenfrei
Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

lördag 29 september 2012

Misstänkta släppta


Nyheter P4 Malmö rapporterar att de två 18-åringarna som greps efter attacken på den judiska församlingens lokaler i Malmö har släppts. De två ynglingarna är fortfarande misstänkta, men inte längre frihetsberövade enligt den korta information som återfinns på SR:hemsida. I nuläget finns inga ytterligare misstänkta.

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Antisemitism

Nedan skriver Göran Larsson om gårdagens skadegörelse av Malmö synagoga. Här kan man läsa en bra artikel på temat av journalisten Niklas Orrenius.

Vi har flera gånger tidigare berört på bloggen att hatbrott mot religiösa ökar i Sverige, liksom att dessa i flera fall utförs av individer från andra religiösa grupper. Hoten och hatbrotten mot Sveriges judar kommer främst från högerextrema grupper, samt från muslimska individer och/eller grupperingar. Samtidigt kan vi se, som Göran skriver här nedan, att muslimer också sluter upp på utsatta judiska gruppers sida.

Hur antisemitism bland muslimer i Sverige ser ut, liksom hur utbredd den är vet vi mindre om än vad gäller högerextrema grupper. Här finns ett stort behov av forskning.

Simon Sorgenfrei
Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Attack mot judisk församling i Malmö


För några dagar sedan skrev jag en kort text där jag argumenterar att internationella händelser ofta påverkar lokala religiösa minoriteters situation och att lokala attacker ofta drivs på av händelser i andra delar av världen. Attacken mot den judiska församlingens lokaler i Malmö natten till fredag kan i sammanhanget ses som ett tragiskt exempel på vad jag skrev i min text. Från rapporteringen i media är det dock svårt att exakt avgöra vad som ligger bakom attacken. De två unga männen som har anhållits för attacken har tidigare varit kända hos polisen. Men medias rapportering har till stor del kommit att handla om den kritik som Malmö politikern och kommunalrådet Ilmar Reepalu (S) har fått för sin hantering av den utsatthet som många människor av judisk härkomst upplever i Malmö och de uttalanden han har gjort i media rörande anti-semitism (se till exempel SvD och Aftonbladet). Istället för att bortförklara skälen med att hävda att det handlar om "spänningar mellan grupper i staden" menar SvD krönikören Benjamin Katzeff Silberstein att vi endast kan se attacken som ett exempel på det judehat som finns i det svenska samhället.

Enligt uppgifter från BRÅ är till exempel hatbrott med religiösa motiv dubbelt så vanliga i Malmö som i Göteborg och Stockholm. Statistiken visar också att antalet anti-semitiska hatbrott har ökat sedan 2008. Samtidigt som unga män av muslimsk kulturellbakgrund ofta pekas ut som orsaken till ökningen visar BRÅ, enligt SvD, att en fjärdedel av de anti-semitiska hatbrotten fortfarande kan kopplas till vit-makt ideologi. Antalet hatbrott med anti-semitiska motiv var 194 stycken förra året vilket kan jämföras med 278 anmälda islamofobiska hatbrott enligt SvD. Trots att det anmäls fler islamofobiska hatbrott är det dock viktigt att påpeka att gruppen judar endast uppgår till 20,000 personer medan antalet muslimer är betydligt större (uppskattas till närmare 400,000). Procentuellt är antalet anti-semitiska brott alltså betydligt fler än de islamofobiska brotten. Samtidigt som skillnaderna är stora kan anmälningsgraden variera mellan olika religiösa minoriteter. Eftersom medlemmar av den judiska gruppen vanligtvis är bättre integrerade i det svenska samhället än till exempel muslimer har de förmodligen bättre kunskap om möjligheten att anmäla hatbrott. Tillgång till språk, utbildningen av upplevelsen av tillhörighet är därför avgörande. Detta faktum innebär givetvis inte att ökningen av anti-semitiska brott skall negligeras, tvärtom, alla former av hatbrott måste fördömas av staten.

Efter attentaten anordnades också en stödmanifestation för den judiska församlingen där bland annat föreståndaren för Islamic Centre i Malmö, Bejzat Becirov, deltog. På samma sätt har det också varit vanligt med stödmanifestationer när moskéer har utsatts för skadegörelse och vandalism (till exempel i samband med att grishuvuden hade lagts ut på byggplatsen för den nya moskén i Göteborg). Även lokala stödmanifestationer tycks kunna knytas till min analys av internationella och globala våldshändelser. Samtidigt som dessa händelser kan leda till lokala hatbrott genererar de även stöd för utsatta minoriteter i till exempel västvärlden. 

Den knapphändiga informationen i media ger sammantaget allt för lite information om vilka orsaker och motiv som faktiskt låg bakom attacken. Hotbilden mot judar och då speciellt i Malmö är tydlig, men det finns också anledning att vara försiktig i analysen och inte utesluta att attacken kan ha utförts av andra skäl och att det kan ha handlat om ett pojkstreck. Men oavsett orsak är det uppenbart att merparten av Sveriges judar ser attacken som ett uttryck för en växande anti-semitism. Eftersom upplevelsen av diskriminering och hot vanligtvis utgår från offrets upplevelse är det klart att attacken kommer att uppfattas som ett anti-semitiskt brott. Men för att kunna fastställa och klassa ett brott som hatbrott måste polisen dock kunna fastställa förövarens motiv och vilka faktorer som drev på handlingen och ur detta perspektiv måste vi vänta på polisens utredning innan vi kan fastställa huruvida attacken är ett hatbrott eller inte. Men oberoende av motiv finns det all anledning att fördöma attacken i Malmö.

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

fredag 28 september 2012

Karikatyrer – igen


Al Watan, en anrik statsstyrd tidning i Egypten, allmänt kallad sekulär, har i ett nummer de senaste dagarna valt att kommentera hur ”väst” rackar ned på den muslimska världen. Detta har man gjort genom ett antal syrliga politiska karikatyrer. Man bör dock notera att egyptiska tidningar så väl som andra arabiska tidningar regelbundet kommenterar detta i karikatyrer. Ett återkommande tema är att Israel toppstyr USA och att detta påverkar USA:s politik mot arabiska eller muslimska länder. Ganska ofta använder man sig av klockrena antisemitiska föreställningar i tema, bild och text.

Vad som är speciellt denna gången är att man har låtit karikatyrerna ta större utrymme och dessutom lanserat numret genom dem. Det har uppenbarligen gett önskat resultat. Både nationellt och internationellt har numret väckt uppmärksamhet. Karikatyrerna presenteras specifikt att de publiceras i samband med ”oförskämdheterna om profeten”.

Vad är det då som karikatyrerna visar? Det rör sig om tretton karikatyrer. Merparten kommenterar att ”västvärlden” har ett sedvridet perspektiv av den muslimska världen och anklagar muslimer för att vara våldsamma, alternativ bara ser de våldsamma medan de fredliga är i majoritet. Ytterligare ett tema är att ”väst” utför eller sanktionerar våldshandlingar i den muslimska världen. Ännu ett är att ”västvärlden” överöser muslimer med förolämpningar, t.ex. står en man med ett paraply och regnet är i form av det arabiska ordet för förolämpningar. En ytterligare teckning visar en karikatyrtecknar på väg till arbetet med en pensel och en hink med bajs. Givetvis lyckas man få in temat om det judiska också. En fundamentalist inom islam kallas terrorist av en västerlänning medan en judisk fundamentalist får en blomma. Skillnaden mellan väst och öst uttrycks med en moské med minaret och en nukleär anläggning med en raket bredvid som till formen påminner om moskékomplexet.

Det är intressant att en sekulär tidning bekymrar sig om att bemöta vad de ser som smädelser av Muhammad. Man kan notera att de tar parti för en fredlig islam och för fredliga muslimer som de hela tiden presenterar som majoriteten. Det påstås att teckningarna har blivit väl mottagna i Egypten. I de franska och engelska artiklar jag har läst har det inte varit särskilt upprörda röster. Teckningarna är långt mindre aggressiva än många av de antiamerikanska, anti-israeliska och ibland antisemitiska teckningar som har publicerats i arabisk media under åren. Kritik av amerikansk militär och politisk selektivitet har varit ett tema i årtionden.

Det enda som egentligen är nytt är att för en gångs skull en arabisk tidning skrivs in i den globala dramaturgin om förolämpningar över s.k. kulturgränser. Givetvis har detta uppmärksammats tidigare av de som bevakar arabisk språkig media, men nu återfinns nyheten på BBC:s och SVT:s hemsidor. Hur kan man tolka det? Dels kan man påpeka att internet gjort just även lokal media globalt åtkomlig, dels kan man konstatera att tidningar och annan media söker uppmärksamhet för sina sidor och att denna den globala kulturella kränkthetens dramaturgi har en stark attraktionskraft för media. Man kan ana sig till att de är alla vi som sitter emellan belackarna och de som vill provoceras som får betala för kalaset.

Jonas Otterbeck, docent i islamolog vid Lunds universitet

torsdag 27 september 2012

Böneutrop i Sverige? Några profetior


I ett inlägg nedan skriver Göran Larsson om att moskén i Fittja ansökt om att få hålla böneutrop på fredagar. Flera media har rapporterat om detta under dagen (EXP, AB, DN; SvD, SR, Dagen, Sydsvenskan). Som Göran skriver fick en moské i Oslo år 2000 rätt att hålla böneutrop i samband med fredagsbönen. Samtidigt fick Hedningsamfunnet tillåtelse att hålla ”böneutrop”, tio gånger om året genom att ställa sig på ett hustak för att bland annat skrika ut att Gud är död och att helvetet har slocknat.

Lagändringen såväl föregicks som följdes av hårda proteser, och i motståndet mot lagförslaget lades grunden för flera islamkritiska sammanslutningar. Detta kan man läsa om i Öyvind Strömmens bok Det mörka nätet. Om kontrajihadism, högerextremism och terror i Europa.

Hur denna fråga kommer att utvecklas i Sverige är förtidigt att säga, men man kan redan nu peka på några intressanta likheter.

En av dem som vände sig mot lagändringen i Norge var Fremskrittspartiets Karl I. Hagen som menade att detta var ett beslut som inte kunde tas av en stadsdelsnämnd, utan snarare var en fråga för Stortinget. Som Göran påpekar är det även i fallet med moskén i Fittja i nuläget en lokal fråga, då det är samhälsbyggnadsnämnden i Botkyrka som kommit fram till att förbudet mot böneutrop inte skulle hålla för en rättslig prövning. Om någon kommer att opponera sig mot nämndens beslut med hänvisning till att detta borde vara en principiell fråga av nationell betydelse återstår att se. Samtidigt kan detta vara att spela ett högt spel, då det skulle kunna leda till att alla svenska moskéer får rätt att kalla till bön på fredagar.

Karl I. Hagen opponerade sig även mot liknelsen mellan kyrkklockor och böneutropet på ett sätt som liknar Kristdemokraten Stefan Daynes invändning då han menade att böneutropet ”på ett helt annat sätt än klangen från kyrkklockorna levererar en dogmatisk utsaga”. Hagen menade vidare att böneutrop i samband med fredagsbönen endast var början och att norska moskéer snart skulle ha böneutrop fem gånger om dagen. Av samma uppfattning är flera av dem som kommenterat nyheten i bloggen Avpixlats kommentarfält. Även Sverigedemokraternas Kent Ekeroth gör en liknelse mellan böneutrop och kyrkklockor, då han i en tweet tidigare idag skriver: ”Böneutrop förändrar oerhört mkt o hör inte hemma i Sve. Det gör däremot kurkklockor”.

Utöver Karl I. Hagen var Anne-Liv Gamlem en av dem som mest högljutt opponerade sig mot den norska lagändringen. Gamlem blev i samband med protesterna en central aktivist i den så kallade Aktionsgruppen mot muslimska böneutrop och senare framträdande medlem i Forum mot islamisering (FOMI).

FOMI utvecklades till vad Strömmen kallar den största islamfientliga organisationen i Norge idag: Stopp Islamiseringen av Norge (SIAN). SIAN grundades av Arne Tumyr från Human-Etisk Forbund och är idag en av de olika Stop Islamization-grupper som blivit allt mer framträdande i Europa och USA och som vi har skrivit om bland annat här på bloggen.

I Sverige har diskussion precis börjat ta fart. Vilka politiska beslut som kommer att tas och vilka röster som kommer att sticka ut är ännu oklart. Men gissningsvis kommer islamkritiska röster höjas mot böneutrop som ett uttryck för en islamisering av Sverige. Kanske lyckas några använda detta för att locka meningsfränder, eller kanske till och med skapa en sammanslutning liknande SIAN (detta har visat sig vara svårt i Sverige). Troligtvis kommer även religionskritiska röster opponera sig mot böneutrop som ett intrång på deras rätt till frihet från religion i det offentliga rummet. Jag gissar också att Ingrid Carlqvist och Tryckfrihetssällskapet kommer att lyfta fram detta den 27 oktober, då de bjudit in Geert Wilders att tala i Malmö.

Slutligen är det nog heller inte en helt galen gissning att vi kommer att få anledning att återkomma till detta här på bloggen.

Simon Sorgenfrei
Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Jesus fru igen

Jörgen Magnusson har skrivit en intressant Understreckare i SvD om det där koptiska textfragmentet...

Simon Sorgenfrei

Böneutrop i svenska moskéer


Tidningen Dagen rapporterar att den islamiska församlingen i Botkyrka har ansökt om att få kalla till bön en gång i veckan med hjälp av böneutrop. Även andra media GP och SvD har rapporterat och återgett nyheten från tidningen Dagen. Utropen som det rör sig om skall ske från minareten som tillhör moskén i Fitja. När byggplanerna godkändes 1994 för denna moské fanns inga planer på böneutrop, men nu har församlingens nya ledning ändrat sig. Medan de första initiativtagarna inte vågade föreslå böneutrop är den nya ledningen redo att hävda sin rätt till religionsfrihet. Till tidningen Dagen säger ordföranden Ismail Okur:

- De hade precis kommit till Sverige och vågade inte så mycket. Nu är det nya gubbar. Vi har levt hela våra liv i Sverige, vi har betalat skatt, vi har varit duktiga medborgare, vi har gett mycket till Sverige. Nu vill vi ha lite tillbaka. Nu vill vi ha religionsfrihet.

I nuläget finns ingen moské i Sverige som kallar till bön genom så kallade externa böneutrop från minareter och istället använder de flesta moskéer en högtalare som endast informerar de samlade om att bönen börjar. Dessa bönekallelser hörs med andra ord inte utanför moskéns väggar. Om församlingen i Botkyrka får rätt att införa så kallade externa böneutrop kan detta bli ett juridiskt prejudikat som andra församlingar också kan åberopa. I religionsfrihetslagstiftningen från 1951 finns dock en paragraf som säger att religionsutövningen inte får störa den allmänna ordningen. Paragraf 1 som lyder ”Envar äger rätt att fritt utöva sin religion, såvitt han icke därigenom stör samhällets lugn eller åstadkommer allmän förargelse”, har även används för att kritisera ringandet i kyrkklockor.

För att undersöka huruvida det är möjligt att utföra böneutrop har församlingen lämnat in ett så kallat medborgarförslag till samhällsbyggnadsnämnden i Botkyrka. I tisdags beslutade nämnden att det gamla hindret mot böneutrop inte skulle hålla en rättsligprövning och därför beslutade samhällsbyggnadsnämnden att bifalla förslaget från församlingen. Förutom Stefan Dayne (KD), som valde att säga nej till förslaget eftersom han anser att detta är ett ärende för polisen och inte den aktuella nämnden, röstade majoriteten av ledamöter i samhällsbyggnadsnämnden ja till förslaget. Dayne menar vidare att till skillnad från kyrkoklockor är böneutrop ett budskap som proklameras och eftersom detta kan kränka vissa lyssnare är det ett polisärende. Att kalla muslimer till bön genom att till exempel tända en lampa eller hissa en flagga skulle inte vara kränkande och denna typ av kallelse skulle vara acceptabelt enligt Dayne. Men om kommunstyrelsen och kommunfullmäktige följer samhällsbyggnadsnämndes beslut står det församlingen fritt att ansöka om tillstånd från polisen att utföra böneutrop. Fallet är ett tydligt exempel på frågan om vilken plats religion skall få ta i det offentliga rummet. 

Huruvida muslimer skall få använda externa böneutrop har till exempel varit ett omdiskuterat ämne i vårt grannland Norge. Sedan år 2000 har ett begränsat antal moskéer i Oslo dock fått tillåtelse att kalla till bön genom böneutrop i samband med fredagsbönen. Ljudvolymen är begränsad och längden på utropet är också satt till max tre minuter. Samtidigt som vissa politiker - bland annat Birgitta Ohlsson (FP) har gett sitt stöd för böneutrop från minareter i Sverige - är det tydligt att moskéfrågor också väcker häftiga debatter och motstånd. Hösten 2009 röstade till exempel schweizarna ja till ett förbjud mot minareter och flera politiker i Europa har också försökt att hindra byggnationen av moskéer. I Sverige har bland annat Sverigedemokraterna utmärkt sig i frågan och förslaget från församlingen i Botkyrka kommer med största sannolikhet att väcka en häftig debatt. Hur denna debatt utvecklas och vilka argument som kommer att framföras kommer vi att ha all anledning att återvända till ett flertal gånger här på bloggen.

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet 

Våldets globala dimensioner


Tidningen Dagen rapporterade nyligen att en kristen kyrka attackeras förra fredagen av en mobb på hundratals demonstranter i staden Mardan, Pakistan. Attacken skall ha utlöst av den kontroversiella Muhammad-filmen, en film som de kristna i Mardan hade tagit avstånd från. Polisens slappa agerande i samband med attacken kritiseras starkt av den lutherska biskopen Peter Majeed och han menar att det är ett skämt att myndigheterna endast sände fem polismän att skydda de kristna i Mardan. Attacken har också fördömts av pakistanska myndigheter.

Den tragiska händelsen i Mardan är en sorglig illustration av att det framför allt är lokala samfund som drabbas hårdast av globala händelser. Anti-muslimska filmskapare som lever i västvärlden blir sällan själva föremål för den vrede som kan utlösas av deras provokationer. På samma sätt kommer förmodligen även de våldsamma demonstrationerna och övergreppen i Nordafrika, Mellanöstern och Pakistan att drabba framför alla muslimer i västvärlden och vi kan utgå från att dessa händelser kommer att användas för att uttrycka kritik mot islam. Medan kristna minoriteter drabbas i Mellanöstern, Asien och Afrika drabbas muslimska minoriteter i västvärlden. Men liknande tendenser är även tydliga när det gäller konflikter i Palestina och Israel. Händelser som exempelvis kan kopplas till israeliska myndigheters agerande kan ofta utlösa anti-semitiska attacker vilket drabbar judiska minoriteter i västvärlden. Gång på gång tycks lokala, isolerade och icke-representativa eller marginella händelser utlösa en global vrede som ofta drabbar oskyldiga människor som inte har haft någon inblandning eller ens sympati med de som vill provocera.

Samtidigt som religionskritik är en viktig förutsättning för ett öppet och demokratiskt samhälle illustrerar diskussionen ovan att dagens globala media ofta bidrar till att sprida och försvåra internationella konflikter och att relationen mellan de som har makt och de som saknar makt är avgörande. Medan det tycks vara relativt lätt att skapa en konflikt är det desto svårare att stoppa en negativ våldsspiral. Att år, månader och timmar av dialog, diplomati och konflikhantering kan grusas av en amatörmässig film som laddas upp på nätet är en sorglig baksida av dagens allt mer global, medialiserade och våldsamma värld. Som religionsvetare innebär dessa processer stora utmaningar och behovet av tolkning och analys är stor.

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet.          

onsdag 26 september 2012

Islamfientlig reklam i USA


Ni har säkert hört om ”reklamen” som sprids i USA från en islamfientlig grupp som kallar sig American Freedom Defense Initiative. Texten lyder: “In any war between the civilized man and the savage, support the civilized man. Support Israel. Defeat Jihad” och finns uppsatta på bussar och i tunnelbanor t.ex. 
Omid Safi har skrivit ett sammanfattande kritisk blogginlägg om detta här och punktar upp sju observationer kring reklamen. Väl värd att läsa tycker jag!

Susanne Olsson, Södertörns högskola

Religion och ekonomi


Ett inlägg nedan om reklam och religion drog igång en diskussion om religion och ekonomi. Många tycks reagera när religion sammanblandas med ekonomiska intressen. Samtidigt är historien så genomlusad av just sådana kopplingar att man som religionshistoriker lyfter på ögonbrynen först vid undantagen. Kanske ligger en förklaring till detta i att man inom de flesta religioner knutit asketiska ideal till religionsstiftare och därför uppfattat sådana ideal som religionernas kärna. Samtidigt hittar man sällan så mycket guld och prål som i religiösa tempel och andra helighållna platser.

Religiös kult och handel har i alla tider varit förbundna. Ett exempel på detta är kopplingen mellan pilgrimsresor, pilgrimsmål och handel. Vid helgongravar och tempel överfalls man ofta av souvenirförsäljare. Bredvid mig när jag skriver detta har jag exempelvis en plastananas (?) med vatten från zamzam-källan i Mecka…

I en bra artikel på NBCNews kan vi läsa att den globala pilgrimsturismen uppskattas omsätta omkring 5.300.000.000 kronor om året, samt ge tusentals arbetstillfällen i hotell, restaurang och övriga turistbranschen. ”Pilgrimsresor, liksom religion, har alltid varit en kommersiell verksamhet”, säger den engelske forskaren Ian Reader som genomför studien siffrorna baseras på. ”Turismen har sitt ursprung i pilgrimsresorna, då de första organiserade paketresorna erbjöds av venetianska handelsmän som hjälpte pilgrimer till Heliga landet på medeltiden.” 
Vi får hålla ögonen öppna efter Readers bok Pilgrimage in the Marketplace som släpps 2013.

Ett annat, på senare år ofta uppmärksammat, exempel på kopplingen mellan religion och ekonomi är muslimers fasta i månaden ramadan. Man skulle ju kunna tänka sig att omsättningen går ner under en fastemånad. Men istället har den svenska dagligvaruhandeln nu fått upp ögonen för att omsättningen ökar med ca 1.500.000.000 under ramadan. Detta på grund av att många muslimer kalasar på nätterna och köper fina kläder och presenter under hela månaden.
Det vore intressant med fler studier på kopplingar mellan religion och ekonomi, samt uppskattningar om vilka summor religion, i vid bemärkelse, omsätter i Sverige årligen.

Simon Sorgenfrei
Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Heberlein, vi och religionen



Ann Heberlein skriver i dagens DN en kommentar till en krönika av Johan Croneman i lördagens upplaga av samma tidning. Heberlein läser måhända Croneman lite väl hårt när hon tillskriver honom åsikten att alla religioner borde förbjudas (det säger han inte riktigt). Jag håller med henne om att ett sådant förslag är orimligt, för att inte tala om praktiskt ogenomförbart.

Det är dock inte just denna diskussion som jag finner intressant i Heberleins inlägg. Snarare är det intressanta hur inlägget exemplifierar ett av problemen med att analysera religion i den offentliga debatten. Heberlein avslutar nämligen sin kritik med följande:

Vi ska inte förbjuda religion. Vi ska bekämpa misogyna och patriarkala tolkningar av religiösa urkunder och traditioner och ge utrymme åt de tolkningar som leder åt ett annat håll, bort från förtryck, mot rättvisa och mänskliga rättigheter.

Vem är "vi" här? Mot bakgrund av vem Ann Heberlein, som offentlig person, är kan svaret bli olika, och därmed kan också uttalandet bedömas olika:

Ann Heberlein är krönikör i DN. Alltså journalist. Hon vänder sig här direkt till en annan journalist och hennes ord kan därmed tolkas som en uppmaning till kollegorna i journalistkåren att ta ställning genom urval av vad som rapporteras om. Att spegla mångfalden av religionstolkningar är i sanning en viktig uppgift här. Sedan är det naturligtvis en intern yrkesetisk fråga om detta också ska innefatta att också aktivt bekämpa vissa tolkningar (till exempel att ge dem mindre spaltutrymme).

Ann Heberlein är också kristen. Med andra ord kan "vi" förstås som "vi kristna" eller "vi som är religiösa". I egenskap av teolog är hon deltagare i en inom-religiös debatt där hennes tolkning av religionen förmodligen går i en mer liberal riktning. Från denna utgångspunkt blir hennes uppmaning till kamp mot tolkningar som går på tvärs mot hennes egna helt förståelig, och intressant för en religionsvetenskaplig analys.  

Det är dock i förhållande till en tredje roll som uppmaningen i citatet blir lite problematisk. Heberlein är också statsanställd religionsvetare. Att i denna roll "bekämpa misogyna och patriarkala tolkningar" framstår som ett inte helt okomplicerat ställningstagande. Jag är personligen av den åsikten att religionsvetares uppgift är att kritiskt analysera såväl  "misogyna och patriarkala tolkningar" som de "tolkningar som leder åt annat håll", blottlägga deras premisser på lika villkor och sträva efter såväl förståelse som förklaring. Detta innefattar också en strävan att sätta våra eventuella sympatier och antipatier i "karantän", snarare än att ta ställning i vad som i grunden är en inom-religiös diskussion. 

Jonas Svensson, Linnéuniversitetet

tisdag 25 september 2012

YouTube stoppas i flera länder


Efter publiceringen av trailern till den anti-muslimska filmen ”Innocence of Muslims” har ett flertal länder som framför allt domineras av muslimer försökt att stoppa och blockera ut sociala medier som YouTube. Detta gäller till exempel Iran och Saudiarabien. Att förhindra oönskad information från informationskanaler som internet, facebook och YouTube har dock visat sig vara mycket svårt, ett faktum som inte minst ledare i Egypten, Tunisien, Libyen och Syrien har blivit medvetna om under den så kallade arabiska våren.

Samtidigt som länder som Iran och Saudiarabien kan ange religiösa skäl för att försöka stoppa filmen är det uppenbart att dessa två länder också kan ha anledning att försöka hindra sociala medier som kan orsaka politisk och social oro. I flera fall där demonstrationer och protester har uppstått har religiösa frågor används för att mobilisera massorna mot dels utländska intressen och dels mot missförhållanden i det egna landet. Ur dessa perspektiv kan länder som Iran och Saudiarabien ha flera skäl att försöka begränsa tillgången till sociala medier. Samtidigt som dessa medier gör det möjligt att skärpa kontrollen över medborgarna är det också uppenbart att de erbjuder oanade möjligheter att ifrågasätta rådande ordningar.

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Salman Rushdie blickar tillbaks


Den läsaren som är intresserad av religionshistoria kan knappast ha missat publiceringen av Salman Rushdies självbiografiska bok Joseph Anton (Albert Bonniers förlag). Titeln på boken alluderar på författarna Joseph Conrads och Anton Tjekovs namn och Joseph Anton blev också det fiktiva namn som Rushdie valde efter att han gick under jorden 1989. Memoarerna tar läsaren tillbaks till händelserna kring den iranske ledaren Ayatolla Khomeinis dödsdom 1989 och avslutas med terrordåden den 11 september. I Kay Schulers recension i SvD framträder en komplex bild av en bok som både vittnar om tiden kring Khomeinis dödsdom och nutida händelser. Samtidigt som memoarerna innehåller tillbakablickar pekar de också mot framtiden. För den läsare som är intresserad av att sätta in publiceringen av boken Satansverserna och den efterföljande debatten i ett historiskt sammanhang rekommenderas ett besök på Sveriges radios hemsida SR Minnen. Här kan man bland annat lyssna på nyhetsrapporteringar från 1989, Rushdies uttalande efter publiceringen av boken och Svenska akademins reaktioner på boken.

Publiceringen av Satansverserna är intressant ur flera perspektiv. För det första är boken intressant eftersom den innehåller en mängd referenser till islam och Koranens historia, men också till frågor som berör kolonialism, migration, integration och mångkulturalism i England. För det andra är reaktionerna som följde på publiceringen kanske det första exemplet där frågor om yttrandefrihet och religion blev synliga på ett påtagligt sätt i västvärlden. Stormen som följde efter Khomeinis dödsdom var global och reaktionerna var på många sätt relaterade till rapporteringar i media. Hur många som egentligen hade läst Rushdie är tveksamt. Här finns många paralleller till de senaste veckornas reaktioner i Mellanöstern och Asien på publiceringen av den så kallade Muhammad-filmen och de tidigare teckningarna som publicerats av Jyllands-Posten och Lars Vilks. Att frågan var känslig blev också tydlig efter att Svenska Akademin inte lyckades enas kring ett gemensamt utlåtande och sedan denna strid står fortfarande ett antal stolar hos akademin tomma. För det tredje innebar kontroversen att ordet fatwa blev en del av det västerländska språkbruket. För många människor blev ordet en synonym för en dödsdom och den som spelar sällskapsspelet TP kan till och med läsa att detta är en korrekt beskrivning av termen! Som religionsvetare är detta ett exempel på hur en term kan förvrängas och fyllas med en felaktig innebör som inte korresponderar hur den används i islamsk historieskrivning, teologi och juridik. Ordet fatwa kan snarare likställas med ett ickebindande juridiskt utlåtande och termen är vanligt förekommande inom islamisk juridik. Det är också på plats att betona att det fanns konkurrerande uppfattningar bland teologer och ett flertal mot-fatwor publicerades som ifrågasatte Khomeinis utlåtande. För det fjärde så kan vi se att reaktionerna som följde efter publiceringen också blir en slags inledning på en reell eller upplevd konflikt mellan muslimer och icke-muslimer i västvärlden. Denna konflikt har ofta utnyttjats av både muslimska grupper och anti-muslimska grupper för att påvisa och förstärka skillnader mellan ett vi-och-dom.

Som religionsvetare är det därför med stor nyfikenhet som jag ser fram mot att få börja läsa Rushdies memoarer – en utmaning som förhoppningsvis kan resultera i ett ytterligare inlägg här på bloggen – men en sådan text får dröja tills jag har läst igenom Rushdies cirka 600 tätskrivna sidor.

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet  

måndag 24 september 2012

Humor och islamofobi

Mohammad Fazlhashemi efterlyser humor som svar på vad han kallar islamofobiska nidbilder i en artikel på SVT debatt. Artikeln kan läsas här.

Simon Sorgenfrei
Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Herrens motståndsarmé


Helgens SvD innehöll en intressant artikel om den afrikanska rebellarmén, The Lord's Resistance Army (LRA), och jakten på dess ledare Joseph Kony. Armén som är terrorstämplad av bland annat USA har sedan 1987 varit verksam i Uganda och de stora skogbeväxta trakterna mellan Kongo Kinshasa, Sydsudan och Centralafrikanska republiken. Rörelsen har framför allt utmärkt sig för stor brutalitet, men också för en omfattande och systematisk kidnappning av barn som används som slavar, sexarbetare, bärare och soldater. LRA bildades som ett försök att öka Acholi folkets makt i relation till den ugandiska centralmakten som enligt LRA hade gett för stort inflytande till folkgrupper i södra Uganda.

En snabb sökning på internet visar att LRA är en relativt okänd rörelse och att det finns motstridiga uppgifter om dess verksamhet och ideologi. Teologiskt anses rörelsen vara grundad på en kombination av läror från islam, kristendom och inhemska religion som kombineras med Acholi nationalism. Ambition är att upprätta en stat baserad på den hebreiska Bibelns tio budord och Acholi nationalism. Kony uppfattas som guds talesperson och han anses vara ett medium som har kontakt med andevärlden. Som ett resultat av sina krafter har Kony bland annat uppmanat sina soldater att stryka ett kors med olja på sina kroppar som skydd mot kulor och andra skador.

LRA är på många sätt ett typiskt exempel på en afrikansk rebellrörelse. Konflikten bygger på etniska motsättningar som ofta handlar om kampen om ekonomiska intressen och deltagarna motiveras av både religiösa och nationalistiska/etniska komponenter. Konys framgång bygger delvis på att LRA har fått stöd från Sudan som i sin tur är intresserad av att försvara den ugandiska centralmakten som hade gett sitt stöd till befrielsegrupper i södra Sudan. Försöken att stoppa LRA har också lett till nya konflikter och motsättningar mellan olika etniska och religiösa grupper. Att uttolkningar av religion kan motivera rebellrörelser har varit relativt vanligt i Afrika (speciellt i kampen mot kolonialmakten) och vi har också flera exempel där nationalism och etnicitet knyts till religion, till exempel i krigen på Balkan och i Libanon blev religion en etniskmarkör. Men hur LRA:s teologi och ideologi skall tolkas är svårt att veta eftersom vi har ytterst få källor till vårt förfogande. Oberoende av den ideologiska och teologiska basen finns det otaliga källor och vittnesmål som berättar om rörelsens brutalitet. Ur ett religionsvetenskapligt perspektiv är LRA dock ett tydligt exempel på att religion kan användas för att motivera motstånd och våldsamma handlingar.

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

söndag 23 september 2012

Dop och ekonomi


Häromdagen publicerades här på bloggen ett inlägg av Göran Larsson om religion och ekonomi, mycket riktigt en något förbisedd fråga i religionsvetenskap. Görans artikel ställde frågan om vilken roll ekonomiska resurser har eller kommer att ha för olika rörelsers förmåga att attrahera anhängare i framtiden. 

Det finns också en annan sida att beakta. Vilken roll spelar ekonomiska resurser hos anhängarna för enskilda samfunds möjligheter att överleva, och vad händer med samfund när bidragen från medlemmarna minskar? 

I dagens DN kan vi läsa om hur Vaxholms församling erbjudit "drop-in dop", ett enkelt sätt att värva nya medlemmar till samfundet. I sidotexten beskrivs vad man "får" för dopet: medlemskap i samfundet och möjlighet att senare konfirmera sig. Här nämns dock inget om vad detta kostar. Dopet innebär nämligen också att man förs in i registren som betalande medlem. När den bebis som döpts in i Svenska kyrkan vuxit upp och börjat betala skatt, kommer (i genomsnitt) 1% av den beskattningsbara inkomsten att tillfalla samfundet. Smidigt och lätt dras medlemsavgiften via skattsedeln. 

Här har vi ett problem för samfundet. Jag brukar med stort intresse följa Svenska kyrkans redovisning av statistik kring medlemmar, deltagare i gudstjänster och genomförande av övergångsriter. Statistiken redovisas på ett förtjänstfullt enkelt sätt på SvKs hemsida. 

På hemsidan "Kyrkan i siffror" brukar också en liten "best of" publiceras. Här kan man nu läsa om 2011 att "Över hälften av alla nyfödda döptes i Svenska kyrkan", och att andelen av medlemmar i samfundet som lät döpa sina nyfödda ökat. 

När man tittar lite närmare på vad som döljer sig bakom dessa uttalanden blir bilden en lite annan. Om man ser till den senaste 10-årsperioden (från år 2000) har andelen av alla nyfödda i landet som döps in i samfundet minskat med 20 procentenheter (från 73 till 53 procent). Detta ska jämföras med ett tapp på 7 procentenheter mellan 1970 och 2000. Intressant nog verkat tappet gälla även för de barn vars föräldrar är medlemmar av samfundet (en siffra som dock bara finns tillgänglig från 2006). Från 2006 till 2011 är tappet här 10 procentenheter. 

Men andelen av medlemmar i samfundet som låter döpa sina barn har ju ökat, eller? Ja, med 0,2 procentenheter mellan 2010 och 2011. Huruvida detta är ett trendbrott återstår att se. Vad gäller den totala andelen av nyfödda barn som döps in i samfundet kan man notera en minskning av minskningstakten, jämfört med tappet under den senaste 10-årsperioden. Vi inväntar med spänning siffrorna för 2012. 

I vilket fall, siffrorna mellan 2000–2011 är intressanta i sig. På lång sikt torde det innebära en avsevärd minskning av intäkter till samfundet. Med andra ord, att organisera "drop-in"-dop kan möjligen ses som inte bara en kul grej och ett försök att nå ut med budskapet. Om vi väger in frågan om religion och ekonomi, kan det ses även som ett sätt att säkra intäkter i framtiden. 

Jonas Svensson, Linnéuniversitetet

Religionsfrihetslagstiftningen

Vi har skrivit en artikel om religionsfrihetslagstiftningen i nya numret av Ordfront som finns att läsa här: Religionsfriheten under hot.

Susanne Olsson, docent i religionsvetenskap, Södertörns högskola
Simon Sorgenfrei, doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

lördag 22 september 2012

Krönika om religion


Paulina Neuding, som är jurist och chefredaktör för det borgerliga samhällsmagasinet Neo, har skrivit en intressant krönika om religion i helgens SvD. Till skillnad från många skribenter väljer Neuding att bemöta de röster som slentrianmässigt hävdar att religiösa människor måste vara mindre intelligenta och mindre utvecklade än de som inte har någon religion. Hennes krönika tar sin utgångspunkt i Richard Dawkins besök i Sverige och biståndsdebattören Fredrik Segerfeldt som är kritisk till att pingströrelsens biståndsorgan, PMU, får offentliga medel för att bedriva bistånd.

För att bemöta den ensidiga kritiken refererar Neuding till forskning som bland annat visar att ett religiöst engagemang också kan leda till en ökad vilja att studera och ifrågasätta rådande ordningar. Exemplen är framför allt hämtade från Israel och muslimska kvinnor som lever i Israel, men en motsvarande bild återfinns även i till exempel Pia Karlsson Mingantis avhandling om muslimska kvinnor i Sverige. Som religionsvetare är Neudings slutsatser föga förvånande. Gång på gång tjatar vi religionsvetare om att vi måste titta på hur människor tolkar och praktiserar det som de kallar för religion istället för att tala om religion som ett objekt med en egen förmåga att handla. Religioner kan inte tänka och handla, det är människor som tolkar och handlar i namn av något som de kallar för religion! En tolkning kan därför vara anti-modern, men en annan tolkning kan vara förenlig med det som vi uppfattar som ett modernt och sekulärt leverne som inte har några problem att till exempel ta till sig Charles Darwins läror (ett faktum som till exempel Richard Dawkins tycks ha svårt att acceptera). Religiösa människor är med andra ord inte stöpta i en och samma form. Att vara religiös behöver därför inte innebära att individen per definition är anti-modern, medeltida och bakåtsträvande, något som många kritiker till religion ofta tycks anta.

En aspekt saknas dock i Neudings krönika enligt min läsning och det är kritiken av modernismen och det sekulära tänkandet. Precis på samma sätt som religiösa inte är stöpta i samma form så är inte heller ”moderna” människor stöpta i en och samma form. Eftersom graden av religiositet (om man nu kan mäta en sådan – ett ämne som är omtvistat bland många religionsvetare) inte en säker indikator på ”underutveckling” är inte heller graden av sekularisering en garanti för att människan har börjat klättra uppför en evolutionistisk trappa som per automatik leder till en bättre värld. Hade det varit så att moderniteten och sekulariseringen på ett enkelt sätt hade gjort världen till en bättre plats så borde vi kanske inte ha så många krig i världen och inte heller några andra samhälleliga problem, eller? Precis som idéhistorikern Svante Nordin visar i sin bok Filosofernas krig: Den europeiska filosofin under första världskriget så är upplysning, bildning och utbildning inte någon garanti för att människor blir mer fredliga och civiliserade, något som vi ofta tycks anta i det offentliga samtalet. Immanuel Wallerstein visar på ett liknande sätt i sin bok Europeisk universalism: maktens retorik att dagens krig motiveras med hjälp av mänskliga rättigheter och demokratisering snarare än religion. Skälen är nya, men motiven till att föra krig är kanske de samma idag. Igår religion, idag mänskliga rättigheter resonerar Wallerstein.

Skälen till att världen ser ut på ett sätt beror givetvis på en mängd komplexa relationer och förhållanden som kan knytas till samhällsvetenskapliga, humanistiska och kanske till och med naturvetenskapliga förklaringar. Oavsett vilken av dessa utgångspunkter som vi väljer är det endast en sak som forskare kan vara överens om – det finns inga monokausala förklaringar! Dessa problematiseringar och positiva ord om Neurings krönika skall dock inte läsas som att religion inte kan förknippas med våld, förtryck och krig. Om vi är intresserade av dessa aspekter kan vi religionsvetaren på ett enkelt sätt presentera en hel garderob av skelett, död och elände som har motiverats av religiösa tolkningar och påbud.

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet