När blev hästköttet förbjuden föda?

Av de senaste veckornas tidningsrubriker kan man få uppfattningen att hästkött skulle vara ett surrogat för oxkött och på gränsen till något rent av hälsovådligt. Så är emellertid inte fallet – biffstek på häst kan vara väl så smakligt som vilket annat kött. Men i Europa har vi under en lång tid levat under föreställningen att hästkött är tabu, det vill säga något orent som ingen skall behöva befatta sig med utom rackaren. Denne var bödelns dräng som bland annat hade som uppgift att slakta och flå hästar och kallades därför även flåbuse. Ordens valör visar hur lågt ner i samhället denna syssla hade sin plats.

Upprinnelsen till detta tabu återfinns i Tredje Mosebokens regler om ”rena och orena”. Även om hästen inte nämns explicit, sorterar den under djur som inte har ”kluvna klövar” och ”idisslar”.(3 Mos:11:2). Visserligen upphävde Paulus dessa regler, men gav också ett nytt förbud beträffande födan. En kristen skulle hålla sig ifrån kött som ”orenats genom avgudadyrkan”. (Apg. 15:20). I stora delar av Europa var det sed att vid vissa offerhögtider offra hästar, vilka ansågs som den förnämsta gåvan till gudarna. I det antika Rom offrades den så kallade Oktoberhästen och styckades rituellt. Hästoffer finns omvittnat från det förkristna Irland och från Norden, där kungen verkar ha haft ett rituellt åtagande.

Ett sådant tillfälle skildras i Snorre Sturlassons historia över de norska kungarna (Heimskringla), där den kristne kung Håkon tvingades närvara vid ett stort blot på Lade i Tröndelag. När inte kungen visade något intresse för att delta, började de förnämsta hövdingarna morra upproriskt och värden på stället, Sigurd Jarl, fick ingripa. Han rådde kungen att gapa över ångan från hästlevern och med detta lät alla sig nöja den gången. Vid nästa tillfälle kom kungen inte undan så lindrigt utan åt några bitar av hästlevern, som uppenbarligen var den förnämsta delen av hästen.

Berättelsen har ifrågasatts av forskare som menat att Snorre Sturlasson knappast kan ha haft något belägg för sin skildring som nedtecknades ett par århundraden senare.  Men arkeologiska fynd från Skede mosse och nu senast från Uppåkra visar att årliga rituella hästoffer förekom under järnålderns senare del.

Välbekant är också den isländske historikern Ari Þorgilssons historia som räknar upp de villkor som gjorde att man antog kristendomen. Bland dessa fanns en tillåtelse till att äta hästkött, som dock försvann med tiden, hävdar Ari, eftersom det kristna förbudet snart slog igenom. I Olaf Tryggvassons saga kallar man hånfullt folket från Svealand för ”hästätare” med vilket man antydde att de var både hedningar och efterblivna.

Medeltida krönikor omnämner att förbudet mot hästkött tillfälligt upphörde under tider av svår hungersnöd. Dessemellan var det bara rackaren och hans familj som kunde kalasa på hästköttet.

Britt-Mari Näsström

Professor emerita i religionshistoria