Gadgeten innehöll ett fel

torsdag 28 februari 2013

Sardinens begravning


I vissa delar av Spanien firas " sardinens begravning", (el entierro de la sardina),  när karnevalen tar slut och övergår till fastan före påsk. Enligt den religiösa festkalendern skall detta ske 40 dagar före Palmsöndagen och kallas också ”askonsdag”, eftersom fjolårets palmblad bränns upp. 

Även karnevalen hör till de religiösa festerna, även om dess innehåll verkar ha mer att göra med nöjen av denna världen. Som så mycket annat har den sina rötter i antiken, framför allt genom dans och allehanda upptåg på gator och torg tillägnade olika gudar och gudinnor. Tidpunkten kunde variera: i december firades de romerska saturnalierna medan de grekiska anthesterierna ägde rum under vårvintern. Festerna präglades av att de sociala gränserna för en dag upplöstes genom att slavarna uppträdde som herrar och delade ut befallningar till sina husbönder som ödmjukt utförde dessa. Musik, dans och allmän glädje rådde under dessa dagar, som dock hade sina rötter i religiösa traditioner.


Den kristna kyrkan gjorde vissa försöka att hejda denna typ av folkligt festande. men gav upp och införlivade den i kyrkoåret så tidigt som i slutet av 500-talet. Namnet ”karneval” skulle därmed betyda ”farväl till kött” och perioden efter detta skulle påminna om att Jesus vistades 40 dagar i öknen innan påskhögtiden. En alternativ tolkning hävdar att ordet kommer från carrus ”vagn” syftande på de processioner som ägde rum under förkristen tid. Ingendera sidan verkar ha övertygat den andra.

Karnevalen fortsätter alltjämt att leva vidare i form av festande, dansande och musicerade på gatorna i de katolska länderna. Till Sverige kom företeelsen sent och är inte årstidsbunden. I Danmark visar sig dock vara ett undantag med den fest som kallas Fastelavn då man festar om grundligt. Ett omtyckt inslag var ”att slå katten ur tunnan”, som numera lyckligtvis är fylld med godis i stället för en levande katt.

Nu kommer vi tillbaka till ” sardinens begravning”, där man parodierar ett begravningsfölje kring en uppstoppad figur som skall likna en sardin. Sörjandet tar sig parodiska former till dess man helt sonika bränner upp sardinen och dess innehåll. Den symboliska förståelsen av riten innebär en rening från synd. i detta ingår att man också glömmer allt groll som uppkommit under det gångna året. Kanske något att ta efter!

Britt-Mari Näsström, Professor i religionshistoria, Göteborgs universitet

tisdag 26 februari 2013

Bahrain inför importförbud av Guy Fawkes-masken

Guy Fawkes-masken från filmen V for Vendetta

 Under veckan har Hassan Fakhro, Bahrains handelsminister utfärdat ett förbud mot import av den så kallade Anonymous-masken. Masken som föreställer den katolska revolutionär Guy Fawkes, ledare för den så kallade ”Gun Powder”-kuppen i 1600-talets England. Kuppen syftade till att spränga det engelska parlamentet för att på så vis krossa monarkin i landet. Masken har i sin nuvarande form blivit känd från filmen “V for Vendetta” , baserad på de grafiska novellerna med samma namn.
Masken har blivit något av en post-modern Che Guevara-symbol för allt ifrån Occupy-rörelsen, hacker-nätverket Anonymous och för de folkliga upproren i Mellanöstern och Nordafrika. Den har sedan tidigare varit förbjuden i exempel vis Förenade Arabemiraten.
En Bahrainsk aktivist bär Guy Fawkes-masken under en demonstration i A`Ali i mitten på februari.
Den folkliga resningen i Bahrain kommer med säkert fortsätt och masken kommer även fortsatt var ett vanligt inslag på de näst intill dagliga, fredliga, demonstrationerna i landet. Direkt efter handelsministerns dekret översvämmade Bahrainska aktivister Twitter med länkar till sidor som beskriver hur man tillverkar sin egen mask.  

Anders Ackfeldt, doktorand i Islamologi vid Lunds Universitet

fredag 22 februari 2013

Ett resmål av islamologiskt intresse


Nu när priserna på flygbiljetter till New York är minst sagt överkomliga och
dollarkursen relativt låg kan det vara på sin plats att tipsa om ett resmål av islamologiskt intresse, Harlem. Från att ha varit ett område som de flesta turister undvek har det i dag ett rykte om sig att vara ett område fyllt med bra klubbar och hippa restauranger. De flesta svenska turister som kommer till Harlem kanske besöker den svenska kocken Marcus Samuelsson restaurang The Red Roaster eller kommer för att uppleva gospelmusiken i någon av områdes ca 400 kyrkor. En personlig favorit i Harlems restaurangliv är det Karibiska haket Shrine som inte endast server en utmärkt Fela Kuti-hamburgare med couscous med den hembryggda lagern ”Shrine lager” utan också tillhandhåller fantastisk live musik med lokala talanger sju dagar i veckan.

 

Förutom kyrkorna präglas gatubilden i Harlem också av Islam. Det är i Harlem man hittar den kanske främsta symbolen för Islam i USA Masjid Malcolm Shabazz ritad av arkitekten Sabbath Brown och uppförd i ett före detta casino 1965. Moskén var tidigare Nation of Islams New York högkvarter Temple No. 7 som nu finns beläget på 127:e gatan under namnet Muhammad Mosque No.7.

 

Den gröna lökformade kupolen på 116:e gatan markerar inte bara en moské utan bygganden innehåller även en skola och lokaler som erbjuder diverse samhällstjänster.

 

[Bild 1] Masjid Malcolm Shabazz.


 
[Bild 2] Sister Clara Muhammad Elementary & Scondary School i anslutning till Masjid Malcolm Shabazz.
 

Några kvarter bort från Masjid Malcolm Shabazz på Adam Clayton Powell Jr. Boulevard ligger ”Allah School in Mecca” som är högkvarter för Nation of Gods and Earths kanske mer kända som ”The Five Percenters”. Rörelsen grundades 1964 av Clarence 13X, som en avknoppning av Nation of Islam. The Five Percenters finns utspridda i hela USA men har sitt centrum i lokalen i Harlem.

 

[Bild 3] Allah School in Mecca på Adam Clayton Powell Jr. Boulevard

 

Det finns en uppsjö av mindre moskéer tillhörande diverse mindre mainstream muslimsk samslutningar. Websidan Relgions of Harlem som drivs av studenter vid det närliggande universitet Columbia har publicerat en behändig karta där dess finns tydligt utmärkta.

 

[Bild 4] Masjid Aqsa


[Bild 5] Futa Islamic Center Masjid

 

I Harlem pågår det också självklart en hel del religiös kommers. Pizzaställen med skyltar som ”No Swine on my Mind” och ”No Pork on My Fork” och affärer som säljer allt från Halalkött till muslimsk hälsokost och muslimskt mode (både för män och kvinnor). Harlems många boklådor är också utmärkta för att fynd så väl afro-amerikansk muslimsk litteratur som litteratur från den övriga muslimska världen.

 

[Bild 6] Nasa Pizza - ”No Swine on my Mind”


[Bild 7] Daru Salam Halal Meat & Fish Market

 

För endast fem dollar kan den hälsokostintresserade resenären komma över en flaska Black Seed-olja som saluförs på rekommendation av Profeten Muhammed av flertalet affärer i Harlem. För den som är intresserad så säljs den också online av bland annat starofislam.com.

 

[Bild 8] Black Seed-Olja – ”Negella Sativum (Black Seed) is Curative Remedy for all Diseases Except Death”

 

En promenad i Harlem ger en utmärkt illustration på att studiet av den muslimska världen inte kan begränsas geografiskt till Mellanöstern och att den muslimska världen bör ses som ett kognitivt universum av tankar och idéer som sträcker sig från New York till Tokyo, via Malmö och Manama. 

 
Anders Ackfeldt, doktorand i islamologi, Lunds universitet
 

tisdag 19 februari 2013

En muslimsk präst?


I en kolumn i dagens DN skriver Gunnar Jonsson om ett eskalerande sunnitiskt våld riktat mot den shiitiska minoriteten i Pakistan. Det är ett viktigt och angeläget ämne. Men i slutet av artikeln sker något som, tack och lov, blir allt mer ovanligt i svensk media. Här skriver Jonsson om en ”märkligt välfinansierad präst” som lett en flera dagar lång demonstration i Islamabad med krav på regeringens avgång. Det framgår inte i artikeln vem denne ”präst” är, eller hur han förhåller sig till den shiitiska minoriteten. Men troligtvis syftar Jonsson på den sunnitiske sufisheikhen Muhammad Tahir ul-Qadri, som säger sig stå för demokrati och religionsdialog och som 2011 publicerade en fatwa mot självmordsbombare. Men liksom många andra maktspelare i Pakistan har även ul-Qadris egentliga syften ifrågasatts då han samarbetat med odemokratiska krafter för att uppnå politiska mål.

Att ge ul-Qadri den kristna titeln präst ger fel associationer i en text som handlar om sunni- och shia-muslimer. Inom dessa traditioner finns en rad titlar på ämbeten som liknar, men på viktiga punkter skiljer sig från, det kristna prästämbetet: imam (som i sig dessutom skiljer sig åt mellan sunni- och shia-islam), mullah, mufti, ayatollah, sheikh etc. Alla följer de med olika befogenheter och grad av auktoritet.

Fotbollsdomare?

Som Jonsson formulerar sig kan man få för sig att det faktiskt är en kristen präst som lett en flera dagar lång demonstration i Islamabad. En andra gissning – vilket i sammanhanget verkar både troligt och otroligt med tanke på de risker det skulle medföra – skulle kunna vara att det rör sig om en shiitisk religiös ledare. Inte minst eftersom man fortfarande ibland ser dessa, slarvigt, ges titeln präst i vissa sammanhang. Men troligen är det alltså en lärd sunnisheikh Jonsson syftar på.

Att handskas så vårdslöst med centrala begrepp och titlar gör artikeln omöjlig att förstå. Pakistans utsatta shiiter är värda en större noggrannhet.

Simon Sorgenfrei
Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

måndag 18 februari 2013

Religion, ateism, kognition och evolution


Jag vill härmed tipsa om (och kort kommentera) en intressant pågående diskussion på Newsmill. Lotta Knutsson Bråkenhielm, doktorand i religionsfilosofi, och Patrik Lindenfors, zoolog, debatterar religion och ateism. Det som är intressant är att trots att de båda (förmodligen) har helt olika grundsyn i fråga om värdet hos religiösa föreställningar och praktiker, kan man skönja viss enighet i synen på att religion bäst förklaras med utgångspunkt i hur mänskligt tänkande fungerar, i sig ett resultat av evolutionen. Det är välkommet. 

Bråkenhielm lyfter forskning kring ett möjligt samband mellan (högpresterande) autism och ateism, och Lindenfors har måhända rätt när han ser en from agenda bakom detta: att framställa ateister som udda, mänskliga anomalier. Religion är något naturligt (läs bra), ateism är något onaturligt/udda (läs dåligt). 

Det påstående som gjorts inom kognitiv religionsvetenskap att "religion är naturligt" blir ofta föremål för missförstånd. En del troende har här sett en möjlighet att hitta en förening av vetenskap och religion. Gud agerar genom vår kognition, som också är hens skapelse. Det är genom att utnyttja våra kognitiva förmågor som hen gör sig känd. Det blir alltså en variant av "intelligent design"-argumentet i förhållande till evolutionsteorin.  Samtidigt som en sådan gudsbild är filosofiskt möjlig blir detta ett religiöst resonemang som är vetenskaplig onödigt (och icke-prövbart), och som hör hemma inom teologi, inte vetenskap. 

När religionsvetenskapligt orienterad kognitionsforskning framhäver religion som naturligt är det inte en teologisk utsaga eller värdering (betänk att "naturligt" är inte detsamma som gott, rätt och eftersträvansvärt). Den centrala utgångspunkten är att religiösa föreställningar och praktiker (av vissa typer ska påpekas) kan förklaras som naturliga biprodukter av mänskliga dispositioner som i grunden utvecklats för helt andra syften. Religiösa föreställningar och praktiker (av en mängd olika slag) åker så att säga snålskjuts på vårt tänkande, våra beteenden och vårt känsloliv. Det finns ingen anledning att postulera en adaptiv funktion hos dessa föreställningar och praktiker i sig. Lindenfors lyfter i sin artikel flera exempel på just detta, och det är det, tillsammans med hans viktiga påpekande att det vi benämner religion är mångfacetterat och följdaktligen kräver en rad olika förklaringar, som gör hans artikel något mer intressant, religionsvetenskapligt sett, än Bråkenhielms. 

Jonas Svensson, Linnéuniversitetet

Förolämpning av religion i Egypten - fallet Abu Islam


Den salafitiske egyptiske predikanten Ahmed Mahmoud Abdullah, även kallad Abu Islam, har häktats i Egypten på grund av religiösa förolämpningar. Förra året rev han sönder en bibel utanför amerikanska ambassaden i Kairo och nu har han återigen uttalat sig kritiskt mot kristna och även kvinnor drabbas av hans uttalanden, då han sagt att kvinnor som går till Tahrir-torget, demonstrationernas epicentrum, är för att de vill bli sexuellt ofredade och att det är tillåtet att våldta dem (halal). Nyligen har han uttalat sig om Alla hjärtans dag som ett tillfälla för kristna att fira utomäktenskapligt sex och prostitution. I DN:s artikle nämns att hans uttalanden väckt starka reaktioner då de inte stämmer överens med värderingar som tolerans, demokrati, religiösa värderingar och egyptisk lagstiftning. På twitter finns t.ex. många inlägg om #AbuIslam som är väldigt kritiska. Abu Islam äger tv-kanalen al-Ummah där flera av hans kontroversiella uttalanden framförts och gör det enkelt för honom att nå ut till en bredare befolkning.  

Enligt egyptisk lag är det inte tillåtet att förolämpa religion, vilket är skälet till att Abu Islam nu häktats. Samtidigt pågår en diskussion om censur i Egypten som oroar journalister och även andra. Tidigare här på bloggen har vi meddelat om anklagelser mot satirikern Bassem Youssef som i sitt satiriska nyhetsprogram riktar en kritisk udd mot makthavare och som fått kritik från ultrakonservativa muslimer för att vara blasfemiskt. Att anklaga andra för att förolämpa religion verkar vara en taktik för att skrämma och tysta kritiker där konservativa muslimer varit högröstade. Men i fallet Abu Islam är det alltså just en sådan ultrakonservativ muslim som blivit häktad, vilket många verkar tycka vara ok då det verkar som om folk i allmänhet tycker att han har gått alltför långt i sina uttalanden.

En misstänksamhet mot det Muslimska brödraskapet och president Morsi finns också där det råder osäkerhet kring vilken censur och yttrandefrihet som ska gälla framöver. Om man tittar på Reporters without borders rankinglista kan man notera att Egypten idag ligger på plats 158 i listan över länder och deras respekt för mediafrihet (Sverige ligger på plats 10) och att det är en förbättring jämfört med förra årets index, men osäkerheten verkar alltså stor om åt vilket håll det går framöver.

Susanne Olsson, docent i religionsvetenskap, Södertörns högskola

tisdag 12 februari 2013

Påven avgår


Att en påve beslutar sig för att avgå är något mycket ovanligt i den romersk katolska kyrkans historia. De gånger detta senast hänt ligger så långt tillbaka i tiden, att det inte finns någon rimlig anledning att göra en jämförelse med dessa tillfällen. Det kan endast konstateras att de då aktuella situationerna under medeltiden var helt annorlunda än den nuvarande.

Benedictus XVI har själv uppgivit att han inte har krafter nog att fortsätta i sitt ämbete, och att hans avgång bäst gynnar kyrkan. Trots att han varit påve en förhållandevis kort tid, är han ändå en av de äldsta påvar som faktiskt funnits. Det finns knappas någon anledning att inte tro att de angivna skälen är de egentliga. Så som Benedictus XVI och dessförinnan kardinal Ratzinger framträtt, är det inte sannolikt att han av några andra, icke redovisade skäl på något sätt skulle ha "tvingats" till att ta det steg som han nu gjort. Vad skulle det i så fall vara? Det blir endast fråga om fullständigt lösa spekulationer, som inte hör hemma i en seriös diskussion.

Den intressanta frågan nu är givetvis vem som blir hans efterträdare, och i det fallet kan man bara spekulera. I de flesta fall hittills i modern tid har spekulationerna visat sig vara felaktiga utom år 2005, och då gällde det just kardinal Ratzinger.

Bertil Nilsson
professor i kristendomens historia vid Göteborgs universitet

lördag 9 februari 2013

Ideal, praktik och religionskritik


Lena Andersson vänder sig i dagens DN mot den detaljreglering av människors liv som hon ser som karakteristiskt för islam som idésystem, ända från profeten Muhammeds dagar fram till idag. Hon framställer detta som både ett problem, men också som högst begripligt. Det är en strategi för att kontrollera människor. Exakt vem det är som tänkt ut denna strategi och som tjänar på den är oklart (Andersson anger en ospecificerad "man"). Till yttermera visso är det oklart hur omfattande detta system är. Avser systemet här överlappande föreställningar och praktiker hos alla människor som ser sig själva som troende muslimer? I så fall har Andersson fel.  

Artikeln antyder en bild av det mänskliga medvetandet som inte har stöd i nutida forskning, men som icke desto mindre är vanlig i den offentliga debatten. Det mänskliga medvetandet är inte, som Andersson antyder, en "tom tavla", tabula rasa, en behållare i vilken "man" kan stoppa något (till exempel ett helt islamiskt idésystem utvecklat av religiöst lärda), och förvänta sig att det som i ett senare skede kommer ut som "tal och avsiktlig handling" svarar mot det som en gång stoppades in. Så fungerar det inte riktigt, och jag tror att Andersson egentligen är medveten om detta. Människors sinne är konstruktivt. Det bearbetar information och det på i ett mer eller mindre förutsägbart sätt. Bearbetningen är beroende av grundläggande, evolutionärt betingade basstrukturer, redan etablerade föreställningar men också inte minst av situation. Detta gäller alla människor, också muslimer. Att kontrollera det bångstyriga sinnet kräver stora insatser och kontinuerlig kontroll, och religiöst lärdas frustration över misslyckanden i just detta avseende är ett återkommande drag i idéhistorien. 

Det Andersson beskriver som islams idésystem är ett ideal förespråkat av muslimskt religiöst lärda genom historien. Huruvida det är rätt eller fel att skapa ett sådant idésystem (eller snarare, om vi ska vara ärliga, en mångfald av sådana system med ganska stora inbördes skillnader) är från min religionsvetenskapliga utgångspunkt en icke-fråga. Det viktiga spörsmålet är varför religiöst lärda gjort sig mödan. En förklaring är enkel: annars skulle de inte vara en speciell grupp i samhället. Hur ska man motivera att slippa vara med och slita för brödfödan om man inte kan visa att man har en "viktigare" uppgift som andra ska betala för: att ta reda på Guds vilja. Detta är de religiösa experternas jobb: vare sig de är statsanställda teologer vid svenska universitet eller muslimska ‘ulama. Formerna och resultatet må vara olika, men uppgiften är i grunden densamma. 

Men ideal hos religiöst lärda måste alltid skiljas från observerbar praktik hos troende i vardagen. All forskning tyder på religiösa experters utläggningar mer ofta än inte tenderar att "förvanskas" när de filtreras genom enskilda troendes sinnen, ett fenomen som i forskningen benämnts "teologisk inkorrekthet". Utläggningarna kompletteras, slipas av, anpassas till intuitiva föreställningar om hur världen är beskaffad, till värderingar i övrigt och till den faktiska situationen. Detta är det återkommande "teologernas tragedi" som den franska antropologen Pascal Boyer benämner det. Hur mycket de religiösa experterna än skriker och gormar, kommer de troende i gemen att avvika, oftast utan att själva vara medvetna om att det är just det de gör. Muslimskt lärda har till exempel återkommande genom historien klagat på att "massan" inte gör som de, "eliten" säger, och mer ofta än inte resignerat: nåväl, låt dem hållas, det viktiga är att vi, som vet, lever som vi lär. Gud har säkert överseende med de andra stackarna som inte vet bättre. En av de starkaste förespråkarna för detaljreglering av livet i enlighet med Koranen och sunna, Ibn Taymiyya (d.1328), var en av dem som kom fram till precis denna slutsats.

Vi känner det från kristenheten i Sverige idag. Många svenskar anser sig vara kristna, på något sett. Men en minoritet ställer upp på deras eget samfunds officiella lära. En närstående, vid tillfället kyrkvärd i en by på landsbygden, påstod i påsktid att Jesus minsann inte dog på korset. Han var i själva verket skendöd. Alltså, själva grunden för "teologiskt korrekt" kristendom, den som varje vecka predikades i den kyrka där vederbörande hade ett förtroendeuppdrag, avvisades, till förmån för en mer intuitivt rimlig, men "teologiskt inkorrekt", föreställning: är kroppen död så är den. Vid de teologiska fakulteterna i Sverige utvecklas avancerade postmoderna tankebyggen till exempel om Gud som relation, men för de flesta troende, skulle jag drista mig till att hävda, är Gud i högsta grad en levande och aktiv kraft, mer av en person, med en egen vilja, egna motiv och egen handlingskraft, än en abstrakt "relation". Draget är genomgående i många, för att inte säga alla, former av organiserad religion. 

För att undvika en "pervertering" av den teologiska korrektheten krävs ett avancerat socialt system för kontinuerlig påminnelse och intensiv och regelbunden undervisning om "den rätta läran", en ritualisering av vardagen där läran hela tiden aktualiseras, tvångsåtgärder, t.ex. lagstiftning, för att förhindra avvikelser och inte minst övervakning (gärna decentraliserad och outsourcad till enskilda). Detta är mycket ansträngande och kostsamt. Vi ser det i vissa typer av religionsutövning: ultraortodox judendom, salafistisk islam, och diverse isolationistiska former av kristendom.   

Det intressanta med fenomenet "teologisk inkorrekthet" är att det också är observerbar utanför religionens område. I slutet av artikeln ger Lena Andersson några "anti-auktoritära" tips till svenska imamer. Det första av dessa är särskilt värt att uppmärksamma:
"Könen är inte väsensskilda med var sin essens. Man vet ingenting om en människas psyke, vilja, inre liv eller lämplighet för olika uppgifter av att känna till en persons kön".  

Den anti-essentialism som Andersson här förespråkar (och som jag personligen delar fullt ut) kan ses som ett "teologiskt korrekt" uttalande i en nutida svensk jämställdhetsdebatt. Den företräds av offentliga debattörer, forskare och politiker. Likväl är det, skulle jag hävda, inte nödvändigtvis detta ideal som återfinns i konkreta föreställningar om manligt och kvinnligt i det vardagliga samtalet, vid fikabord på arbetsplatser, vid parmiddagar, på öppna förskolan. Här lever essentialismen i högsta välmåga. Anti-essentialismen förefaller närmast motintuitiv mot bakgrund av erfarenheten: "jo, men det vet vi ju hur kvinnor/män, pojkar/flickor är". Det krävs stor ansträngning för att den ska få genomslag. Den måste upprepas ständigt, den måste integreras i undervisningen i skolan och förskolan, den måste bli utgångspunkt i tvingande lagstiftning, kontroll (genuscertifiering) och censur, den måste ha en uppsättning personer till sitt förfogande som ständigt är beredda att i vardagen påpeka den för sina medmänniskor, och rätta dem när de gör övertramp. Trots detta är det motigt. En "teologiskt inkorrekt" könsessentialism återkommer ständigt och jämt, förmodligen beroende på en grundläggande mänsklig benägenhet att tänka just essentialistiskt i organiseringen av intryck från omvärlden. En sådan benägenhet har starkt stöd i forskningen och den kan enkelt exploateras, vilket till exempel politiker och reklammakare är väl medvetna om. 

En medvetenhet om det som i forskningen benämns som  "psykologisk essentialism", och hur den fungerar kan också vara nyttig för debattörer i svensk media. När Lena Andersson skriver om ett islamiskt idésystem med detaljreglering av vardagen, och om att "islam" (framställd som en aktör med ett alldeles eget medvetande) borde, men nog inte kan, omfatta en "rimlig, frihetlig och jämlik kvinnosyn" är det lätt för läsaren att dra slutsatser i essentialistisk riktning: islam är X till sin essens, NN är muslim (tror på islam, eller har en "muslimsk essens") alltså utgör också X en del av NNs föreställningsvärld. Jag är ganska övertygad om att detta inte är Anderssons avsikt (det skulle ju strida mot hennes uttalade anti-essentialism), men avsändarens avsikt är inte det som styr mottagarens tolkning (möjligen kan mottagarens föreställningar om avsändarens avsikt ha viss betydelse för tolkningen). De som använder sig av den vanligt återkommande devisen i islamkritisk retorik "det är inte muslimer jag kritiserar, utan islam", bör kanske ha denna essentialistiska benägenhet i åtanke, och en del har förmodligen redan det.

Jonas Svensson, Linnéuniversitetet

Emel - ett muslimskt livsstilsmagasin

-->
I Storbritannien finns ett livsstilsmagasin som heter Emel. Det är ett ”glossy magazine” som till utsidan påminner om Vogue eller MåBra med artister, recept och kläder på utsidan men som till innehållet snarare är en blandning mellan Fokus, Hemmets Journal och Amelia. Som läsare upptäcker man dock ganska snart att det livsstilsfokus som Emel har också skiljer sig något från ovanstående tidningar genom att det är samtida brittisk muslimsk livsstil som fokuseras.

Tidningens namn kommer från bokstäverna "M" och "L", som står för "Muslim Life" men som också liknar det arabiska ordet för "hopp". Idag är Emel den mest lästa muslimska tidskriften i Storbritannien. Det är också den första muslimska tidskriften i Storbritannien som väckt intresse hos icke-muslimska läsare med sina reportage om allt från muslimskt mode, andlighet, mat och politik.

Emels grundare och nuvarande chefredaktör heter Sarah Joseph och har som ledarskribent för tidningen, men också som kulturdebattör, blivit rankad som en av världens 500 mest inflytelserika muslimer. I mars kommer hon till Sverige för att föreläsa på Södertörns högskola om sitt engagemang för Emel men också om medias påverkan på formandet av muslimsk identitet. Sarah Joseph är en av tre föreläsare som bjudits in till evenemanget The Role of the Media in the Shaping of European and Us Muslim identities som är ett samarbete mellan Södertörns högskola och British council. De två andra två föreläsarna är professor John L. Esposito från Georgetown University ochprofessor Mattias Gardell från Uppsala universitet, mer information här.


Jenny Berglund, lektor i religionsvetenskap på Södertörns högskola.


fredag 1 februari 2013

Våldsbenägna islamister och resten av den muslimska världen



Dagens ledare i Dagens Nyheter speglar ett dilemma i den offentliga debatten om islam. Ledarkribenten är kritisk mot vad han uppfattar som en ovilja från "fredsrörelser, debattörer, intellektuella" att kritisera "våldsbenägen islamism". Vederbörande verkar vilja ha ett unisont och offentligt "usch och fy för islamister, framför allt våldsbenägna och religiöst kolonialistiska islamister i Mali". Anledningen till att detta inte sker tolkas som ett medvetet val för att sådan kritik inte ska spilla över i ett allmänt islamofobiskt "usch och fy för muslimer". Även om jag personligen gärna säger usch och fy till övergrepp, anser jag att min uppgift som religionsvetare (jag vill inte vara så förmäten att kalla mig intellektuell) snarare är att problematisera och ifrågasätta, också svenska ledarsidor och deras hantering av religion.

Ledaren hävdar att "så svårt är det inte att dra en tydlig gräns mellan den lilla minoriteten våldsbenägna islamister och resten av den muslimska världen". Är det inte? Är gränsen så tydlig? Är gränsen "något i världen" som vi tydligt kan se framför oss, som ett streck draget av någon i den maliska ökensanden eller är den något som måste skapas, ett streck som vi själva måste dra? Och i så fall på vilka grunder? Här blir det intressant att se vilka gränser som den anonyma ledarskribenten själv sätter upp, och hur enkla dessa verkligen är att använda när "onda" och "goda" muslimer ska identifieras. 

En distinktion är relativt enkel, det medges: mellan människor (muslimer eller ej) som utövar våld och tvång riktat mot andra, och de som inte gör det. Det kan vi observera. Men nota bene, det är inte enbart den gränsen som står i fokus i ledaren. Det är våldsbenägna islamister som vi ska identifiera och skilja ut från en muslimsk majoritet. Med andra ord: det handlar om att identifiera de personer som kan tänkas ha föreställningar och psykologiska dispositioner som i förlängningen kan leda till våldsutövning. Det handlar om en gräns som dras inte på basis av vad som kan observeras, utan på basis av spekulationer om vad som eventuellt rör sig i människors huvuden.  De två nivåerna blandas i ledaren. Å ena sidan kritiseras handlingar: terrorister orsakar dödsfall, de hotar det fria ordet, de förtrycker kvinnor. Alla dessa är möjliga att observera. Men terroristerna har också tankar och föreställningar som inte på samma sätt direkt kan observeras. De måste därför bli föremål för spekulation, men är icke desto mindre förkastliga. Islamisterna "föraktar demokrati, religionsfrihet och mänskliga rättigheter". 

En annan distinktion ter sig kronologiskt orienterad. Islamisterna i Mali företräder enligt DNs ledare en "medeltida islam" som de i "kolonialistisk" anda försöker trycka på andra. "Medeltida" är i ledaren ett värdeladdat ord som ställs mot "fredlig islam".  

Men hur medeltida är egentligen den islam som återfinns hos de islamister vilka franska styrkor för tillfället strider mot i Mali? Tja, olika centrala element i det föreställningskomplex som på en abstrakt teoretisk nivå brukar begreppsliggöras som salafism har haft företrädare genom historien, men det är inte förrän i modern tid som den nått någon vidare spridning och fått genomslag. I den allra tidigaste islamiska historien (åtminstone den del som vi kan säga något om) mobiliserade den kharajitiska rörelsen anhängare med krav på att strikt åtföljande av Koranen (i det läget fanns ingen tydlig sunna). Kharajismen förblev ett sekteriskt randfenomen. Den zahiritiska rättsskolan, med dess fokus på "Koranen och sunna allena" dog i princip ut efter viss begränsad framgång (med härskarnas stöd) i det muslimska Spanien på 11-1200-talet. Den sågs på med stor misstänksamhet av andra rättsskolor. Ibn Taymiyya (d.1328), den kanske främste medeltida inspiratören till dagens salafism hade visserligen ett ganska starkt (om än lokalt) folkligt stöd, men hans likar i den religiösa eliten tog avstånd från hans radikala bokstavstro, och några stämplade honom som galen.  Någon större spridning fick heller inte hans tankar förrän i modern tid. 

Det är, dristar jag mig till att säga, materiella förändringar i den moderna världen som i många andra sammanhang nog upplevs som positiva av liberalt sinnade debattörer som också skapat de ekologiska förutsättningarna för spridning och etablering av salafistiska tankemönster: På producentsidan introduceringen av tryckpressen och vidare förändringar mot allt billigare och effektivare sätt att sprida information över världen. På konsumentsidan  massutbildning och läskunnighet. Moderna kommunikationer har möjliggjort förflyttningar av såväl information som människor över stora avstånd. En nyckeltanke som återfinns i salafiska idékomplex är att människors handlande i vardagen i detalj ska regleras av det bokstavliga innehållet i källorna. Vardagen ska bli en gudstjänst. Ett sådant ideal kan inte helt ut förverkligas utan att människor i vardagen vet vad som står i källorna, det vill säga har direkt tillgång till dem och förstår dem.

Epitetet "medeltida" på den islam som kritiserar är alltså knappast rimligt som beskrivande term: salafismens islam är ingalunda "medeltida" (vad det nu kan tänkas innebära mer än "icke-modern") i alla avseenden. I vissa avseenden är den i högsta grad modern. Men det kommer mera. Om man ska identifiera de islamistiska terroristernas islam som "medeltida", vad gör man då med de delar där det finns överlappningar med ideal karakteristiska för modernitet?

Några exempel kan ges: Här finns en tydlig individualism i synen på förhållandet mellan människa och Gud. Varje individ är ansvarig för sin egen frälsning. Det får inte finnas något mellanled mellan individen och Gud (detta motiverar på ett reflekterat plan attacker på helgongravar, för övrigt en direkt parallell till protestantisk ikonoklasm under reformationen). Vidskeplighet, utan stöd i skrifterna hindrar positiv samhällsutveckling, moraliskt leverne, människors hälsa och välstånd och ska motarbetas (därav förstörelsen av gamla manuskript, som ändå bara innehåller skräp och vilseledande okunskap). För att människor aktivt ska kunna nå frälsning måste de medvetet ta ställning för de religiösa sanningarna, och därför måste de utbildas. Religiös kunskap ska inte vara förbehållen en elit. Att underkasta sig religiösa auktoriteter, bara för att de av hävd anses vara auktoriteter är fel. Det bör betonas att just dessa överlappningar är överlappningar också med islamtolkningar som likaledes ofta identifieras som "goda": till exempel feministiska nytolkningar och HBTQ-islam. 

Bakom distinktionen mellan "medeltida" islamism och "fredlig" islam i Mali döljs ytterligare en problematik. Är det så att "fredlig islam" praktiserad "i generationer" är något som liberalt sinnande debattörer per automatik bör försvara mot "kolonial" islam, utifrån en måttstock av till exempel mänskliga rättigheter? Enligt en undersökning av kvinnor i Mali som uppsökte mödravårdskliniker i samband med graviditet var 94 procent könsstympade. Traditionella religiösa ledare i Mali har motsatt sig statsunderstödda kampanjer för att avskaffa sedvänjan. Religiösa grupper med en mer "salafistisk" inställning till religionen importerad utifrån, har istället varit aktiva i motståndet mot den. Om man (som till exempel jag själv gör) ser kvinnlig könsstympning som ett ytterst tydligt exempel på systematiskt våld mot kvinnor och ett övergrepp på mänskliga rättigheter, hur blir det då med den tydliga gränsen baserad på "våldsbenägenhet"? Vidare: kan man utgå från att alla övriga muslimer i Mali som inte stödjer islamisterna per automatik är anhängare av "demokrati, religionsfrihet och mänskliga rättigheter"?

Syftet med detta inlägg är inte att försvara islamister i Mali och deras handlingar, utan att problematisera påståendet att det skulle vara enkelt att dra tydliga gränser mellan muslimer, inte som fysiska individer utan i mer abstrakta termer som "våldsbenägna islamister" och "resten av den muslimska världen". I många fall kommer man lik förbaskat att ha den berömda rumpan bak. Benägenhetet att söka enkla och praktiskt användbara kategoriseringar av "skurkar" och "hjältar" i en förvirrande värld, och att i denna process skapa föreställningar av vad som rör sig inne i andras huvuden är förståelig, och jag tror i grunden djupt mänsklig. Men för att använda en akademisk favoritfras: det hela är inte så enkelt.  

Det kan tyckas rimligt att göra en distinktion mellan "våldsbenägna islamister" alternativt "jihadism" och "resten av den muslimska världen" som ett sätt att motverka islamofobi. Men jag tror inte det är det rätta vägen om man vill nå framgång i detta avseende. Problemet är att distinktionen läggs på en nivå där det avgörande för i vilken kategori en enskild person ska placeras är något icke-observerbart, ett inre tillstånd av föreställningar och benägenheter och ett förakt för "demokrati, religionsfrihet och mänskliga rättigheter". I och med att distinktionen läggs på en ideologisk nivå är den också potentiellt en utgångspunkt för misstänkliggörande. "Vem vet om inte min arbetskamrat Muhammed egentligen är en sådan där ‘våldsbenägen islamist’ som det skrevs om i DN häromdagen. Han är ju muslim och kan ju därmed tillhöra den minoriteten istället för ‘resten av den muslimska världen’?" 

Ideologier är inte fysiska storheter "i världen", essenser som individer kan ha eller inte ha inuti sig, utan abstrakta beteckningar på antagna överlappningar i högre och lägre grad i människors icke direkt observerbara föreställningsvärldar. Detta gör den exakta gränsdragning mellan "vanliga muslimer" och "islamister" och mellan "islamister" och "våldsbenägna islamister" som faktiska grupper vilken DNs ledarskribent menar är enkel i praktiken svår, för att inte säga omöjlig. 

Istället för att spekulera kring vad som rör sig inne i människors medvetanden och skapa kategorier och bedöma och behandla människor på basis av detta, är det kanske rimligare att fokusera faktiska handlingar och uttalanden och begränsa kritik och ställningstaganden till dessa. 

Jonas Svensson, Linnéuniversitetet