Gadgeten innehöll ett fel

lördag 31 augusti 2013

Jimmie Åkesson och kyrkovalet

I partiledare Åkessons sommartal i Sölvesborg (24/8) finns åtskilligt att kommentera ur religionsvetenskaplig synpunkt. Först några upplysningar om bakgrunden till kyrkovalet. Det som i dag heter Svenska kyrkan kallades för inte så länge sedan Sveriges kyrka. Den har sedan 1500-talet varit sammantvinnad med statsmakten men det är viktigt att vara medveten om att det aldrig varit fråga om teokrati lika med präststyre. De svenska reformatorerna var medvetna om Luthers åtskillnad mellan vad som kallats andligt och världsligt regemente. Det betyder att Gud samtidigt verkar på två radikalt olika sätt. Överheten, inklusive husfadern, har till uppgift att på Guds vägnar skapa ordning, något som ofta skedde med mycket hårda nypor. Samtidigt har kyrkan och alla kristna till uppgift att föra vidare Kristi budskap om frihet och förlåtelse. Denna dubbelhet omformulerade Sveriges mest kända teolog och religionsvetare, Nathan Söderblom, genom att skilja mellan kyrkans kropp och själ: det yttre är den synliga och organiserade kyrkan samt uppgiften att hålla ordning medan själen är ett levande budskap.

Söderblom dog 1931 och mycket har hänt sedan dess. Det växte fram en anda av samarbete mellan kyrkoledning och socialdemokrati under 1930-talet vilket belyses i en utmärkt avhandling skriven av Urban Claesson i Folkhemmets kyrka från 2004. Men efter Andra världskriget har dåvarande statskyrkan, i första hand lika med prästerskapet, avlövats de flesta samhällsfunktioner man tidigare haft, t ex inom undervisning och social omsorg.  Men samtidigt har, särskilt under 1950- och 1960-talet ett otal kyrkor byggts i nya förorter med stöd av helt vanliga kommunpolitiker.

I dag, inför kyrkovalet 2013, kan det vara viktigt att påminna sig innehållet i riksdagsbeslutet om skiljande mellan stat och kyrka vilket trädde i kraft år 2000. Kraven som riksdagen ställde på Svenska kyrkan och som bejakades av dess kyrkomöte formulerades i termer av fortsatt öppenhet, evangelisk-luthersk identitet, att vara rikstäckande samt demokratiskt organiserad.  Öppenhet betyder att man inte ska ses som en förening av likasinnade utan handlar om kyrkans erbjudande att vara till tjänst för alla. Så det är ingen tvekan om saken, Åkesson och hans SD är i sin fulla rätt att ställa upp som nomineringsgrupp i kyrkovalet. Det är heller ingen tvekan om att Åkesson har rätt när han hävdar att svenska kyrkan är en viktig del av det svenska kulturarvet. Företrädare för de etablerade partierna är i denna fråga ofta generande historielösa och okunniga. Men att det andliga arvet skulle vara så pursvenskt, ljust och harmoniskt som Åkesson vill påskina, det är ett falsarium. Han påstår att svenskarna frivilligt anammade den kristna tron, vilket högst är en halvsanning och när han påstår att ”svenska kyrkan är svensk därför att dess ritualer och lära på många sätt är unika” kan man verkligen undra vad han stöder sig på. De flesta ritualerna har en bakgrund i den katolska medeltiden och läran har en lång historia innan Sverige som stat existerade. Hans polemiska paradexempel är att den av många omtyckta psalmen Fädernas kyrka togs bort ur psalmboken på 1980-talet, enligt Åkesson av socialister och liberaler. Psalmen som har en fin och lättsjungen melodi är skriven av en av de mest aggressiva nationalisterna på tidiga 1900-talet. Det var J A Eklund, biskop i Karlstad, som år 1909 skrev psalmen, strax före det helvete som bland annat nationalismen medverkade till 1914 – 18.

Åkessons historieskrivning präglas av en balansgång mellan hans nationalistiska syfte och det obestridliga faktum att det kristna arvet från början härstammar från Mellanöstern och att det sedan Paulus, vars äkta skrifter är de äldsta i Nya testamentet, har en universell syftning. Det är påtagligt att Åkesson är störd av det i dag samfällda kristna stödet för hjälp åt invandrare och flyktingar och av den nuvarande kyrkoledningens kritik av en omänsklig asylpolitik.
På en annan balansgång befinner sig Åkesson när han kritiserar socialister och liberaler och samtidigt påstår sig vilja värna om svenska välfärdssamhället, det som just formades av samma socialister och liberaler. Det är intressant att konstatera att den kulturkonservatism och nationalism som under tidiga 1900-talet kännetecknade högerpartiet nu återkommer hos Åkesson fast på ett förgrovat och ofta okunnigt sätt. Samtidigt har hans missnöjesparti en uppgift i den mån det aktualiserar svagheter hos de etablerade partierna. Till exempel aktualiserar han i sitt tal deras otydlighet i fråga om EU och den valhänta politiken i fråga om landsbygdens problem. 
Det är bra att Åkesson agiterar för att man ska rösta i kyrkovalet. Om inte annat kommer det förhoppningsvis att inspirera socialister och liberaler att vakna upp från sofflocket.


Björn Skogar

Idéhistoriker och religionsdidaktiker

fredag 30 augusti 2013

Gasmasker för skäggiga


Det har varit ett långt uppehåll nu i bloggandet, men här kommer ett litet inlägg som spinner vidare på det sista, nämligen om religion och hår, denna gång skägg!

I Israel växer rädslan att Syrien kommer attackera Israel om USA angriper Syrien. Efter alla rapporter om att Syrien använt kemiska vapen har det lett till att gasmasker blivit mer efterfrågade, men för alla är det inte helt enkelt. Ultraortodoxa judiska män bär skägg, och kan inte använda vanliga gasmasker utan behöver speciella masker, så kallade Bardas, som täcker hela huvudet. Dessa utgör nu en bristvara i Israel. De fanns tillgängliga under Gulfkriget och det ultraortodoxa Shas-partiet kräver nu att Benjamin Netanyahu ser till att fler Bardas beställs. Många är upprörda och kan inte tänka sig att raka av sig skägget ens om det blir krig.

Att inte raka sig uppfattas av dem som en religiös plikt som bygger på deras tolkning av Tredje Mosebok 19:27 “Ni skall inte klippa håret vid tinningarna, inte kapa av skägget” och som följs av ultraortodoxa män.

Susanne Olsson, docent i religionsvetenskap, Södertörns högskola