Dunkelt skrivet, dunkelt tänkt Norell

Det är svårt att utläsa vilket tabu i forskarvärlden som “turbulens kring Mehmet Kaplan och Yasri Khan” har lyft slöjan från, som Magnus Norell hävdar i sin krönika betitlad “muslimska brödraskapet”. Retoriskt är det dock väldigt effektivt att hävda att något är ett tabu och dessutom förstärka detta med den orientalistiskt färgade metaforen att “lyfta på slöjan.” Med två ganska basala berättartekniska grepp så lovar Norell att lotsa oss in i en dold värld, en okänd del av Sverige, det islamistiska Sverige. Dramaturgin hanterar Norell med ypperlig expertis, hans sakframställan lämnar däremot en hel del att önska.

Å ena sidan skriver Norell helt korrekt att islamism är ett komplext begrepp och att “islam är en disparat och decentraliserad religiös tradition med mängder av olika uttolkningar.” Det finns inga allmänna eller universella definitioner av varesig “islamism” eller “islam” vilket Norell i egenskap av forskare naturligtvis är medveten om. Problemen i texten uppstår då Norell direkt efter ett sådant konstaterande kan göra essentialistiska konstateranden som “Det finns ingen riktig icke-politisk islam” till skillnad då från kristna samhällen där Norell tar bibeln (sic!) som sanningsvittne, för att stärka sin tes om kristendomens och islams olika karaktärer. På ett enda stycke lyckas således Norell bevisa att han varken behärskar historia, religionshistoria eller teologi.

Det är förvisso sant att Matteus 22:21, som Norell lägger fram som bevis för sin tes, ibland anges som ett kristet teologiskt argument för sekularism, vilket såklart står kristna fritt att tolka. Men bibelpassagen finns också i en historisk kontext och påvisar med all önskvärd tydlighet den rabbinska och judiska sociala verklighet i vilken jesus-figuren befann sig. Bakgrunden till kapitel 22 är det politiskt oroliga Palestina under Rom och ett fariséiskt försök att få Jesus-figuren att ta ställning mot den romerska ockupationen genom att vägra betala skatt. Katolska kyrkan använder exempelvis bibelcitatet i sin katekes 1994 tillsammans med ett citat från apostlagärningarna om att lyda Gud framför att lyda människor (Apg 5:29) för att legitimera civil olydnad om den världsliga makten går emot kristen moral (artikel 2242). Det är möjligt att Norell gör anspråk på att tolka kristen tro, men historiskt sätter han sig i ett gungfly av problem när han hävdar att kristendomen i-sig-självt skulle vara icke-politisk eller påbjuda en sekulär samhällsordning. Åtminstone sedan kejsar Konstantins Milano-edikt 313 så har Kristendomen varit en politisk faktor i Europeisk politik.

Islam är också en historisk politisk faktor, men inte nödvändigtvis på det sätt som Norell antyder. Koranen är förvånansvärt tyst gällande statsskick och inte heller Muhammed verkar, utifrån befintliga muslimska källor, ha lämnat några tydliga instruktioner om hur gruppen av troende bör organisera samhället politiskt. Schismen mellan sunni- och shiamuslimer illustrerar ganska väl denna otydlighet. Kalifatet uppkommer inte i en muslimsk egen politisk teori utan ser ut att modelleras på för-islamiska existerande organisationsformer som allt eftersom ges religiös legitimitet. Man är dock från sunnitiskt håll från början ense om att kalifen är en världslig ledare som till skillnad från profeter inte mottager några instruktioner från gud. Den muslimska teologins skolbildningar utvecklas relativt oberoende från den världsliga makten genom privata donationer och stiftelser och det finns flera tillfällen i den muslimska historien då teologer ansätts hårt av sina världsliga ledare då de vägrar spela kalifatets intressen i händerna. Det är möjligt att Norell, som en Khomeini eller en Abu Bakr al-Baghdadi, förespråkar en ny normativ teologisk position, men då gör han det på samma historielösa grund som just Khomeini eller Baghdadi. Som akademiker förväntas Norell åtminstone kunna problematisera sin egen utsaga.

Man kan möjligen ursäkta Norells bristande historiekunskaper gällande den muslimska världen, men det kan väl knappast gått honom förbi att politik och religion i form av en statskyrka under 400 år varit definierande för statsbygget Sverige. Politik och religion satt ihop fram till år 2000 i detta -per definition- kristna land och det är först efter millenniumskiftet vi möjligtvis kan börja tala om ett objektivt sekulärt Sverige. När Sverige på 1500-talet antog den protestantiska läran så knöts om något det politiska och det religiösa ännu tätare ihop än tidigare då den katolske påven som auktoritet helt kunde kringskäras. Sveriges anti-katolska historia är djupgående och den sista direkt anti-katolska lagstiftningen försvinner först 1977.

Bristande historiska kunskaper är dock inte ensamt ett hinder för att kunna göra intressanta samhällsvetenskapliga observationer. Norell är trots allt doktor med statsvetenskapliga meriter, således kan också hans intresse för politisk islam (eller svenska muslimska politiker) förklaras. Problemet är att Norell inte verkar ha någon egen empiri att utgå ifrån när han vill upplysa läsaren om det han beskriver som det muslimska brödraskapets (MB) järngrepp om svensk identitetspolitik. I sin iver rusar Norell omkring bland anekdoter, alla skräddarsydda för att bevisa hans huvudsakliga tes nämligen att…ja vad är Norells huvudtes egentligen? MB är ett spöke genom hela Magnus Norells text och som ett spöke förblir det också flyktigt, eteralt genom sluggerartad, på måfå författad poulärvetenskaplig prosa. Tankarna vandrar till huruvida Norell inte lade ner någon ansträngning på författandet? Är det bara en pliktskyldig före-semestern-text som hasplades ur i en taxi på väg till Arlanda?

Norells tankebanor är förvillande. Mehmet Kaplan kopplas till antisemitism via en utsago av en imam vid Stockholms moské som uttryckt tillfredställelse över sin egen upplevda skjuts framåt genom Kaplans politiska karriär. Norell låter också förstå att Kaplan inte gjort politisk karriär på egna meriter utan endast fungerat som ett bete i röstfisket på muslimska röster och detta leder till att etablerade politiska partier ser mellan fingrarna gällande “patriarkala kvinnoförtryck och antisemitism”, värderingar som muslimska brödraskapet och människor från MENA-regionen, menar Norell, fått i sig sådana värderingar med modersmjölken och uppenbart inte kastar på sophögen då de anländer Sverige. Vafalls? Menar Norell att vi ska övertygas om att Kaplan är antisemitisk kvinnoförtryckare genom ett statistiskt antagande baserat på nationellt ursprung, eller vad är själva syftet med texten?

Texten driver omkring utan uttalad mening eller mål. Författaren verkar inte överdrivet intresserad att belägga sina påståenden, eller ens göra dem logiskt koherenta i vissa fall. Det är oansvarigt av Norell att lägga sin doktorstitel bakom en så illa underbyggd artikel, oavsett den är ämnad vara skriven i essäistisk stil. Det hade varit god ton att påpeka tidigt att det exempelvis saknas forskning på MB i Sverige och att följande text är till stor del spekulativ. Internationellt så finns det relativt mycket forskningsmaterial om MB, men professor Göran Larson nämner ingen forskning på MB i Sverige specifikt i sin kunskapsöversikt Islam och Muslimer i Sverige från 2014. Stockholm: SST) Viss relevans hade Norell kunnat få av Johan Catos avhandling När islam blev svenskt (2012) där han borde kunna känna igen sin egen röst i säkerhetsdiskursen kring hur den politiska konstruktionen av islam fungerar.

Istället brakar Norell på med några väl utvalda fakta och en hel del för givet taget. MB påstås ligga som en våt filt över muslimerna i Sverige, men Norell kan inte berätta hur, vilka de är, eller på vilket sätt deras närvaro är problematisk. MB dominerar Islamiska förbundet (IFiS) berättas det, men inte om huruvida MB också dominerar Islamiska Samarbetsrådet (ISR) som är de sex nationella statsbidragberättigade trossamfunden, en betydligt större aktör än IFiS. Det är den här saknaden av perspektiv och förståelsehorisonter som skaver texten igenom. En rad påståenden läggs fram, men ingen hjälp erbjuds att förstå påståendena. Hur bör vi värdera källan? I vilken mening är det problematiskt att MB verkar i Sverige? Vad menas med shariah i texten? Ska det läsas ut som korporella straff eller ska det tolkas mer som en särskild moralsyn? Båda synsätten finns nämligen representerade bland så kallade islamister.

Till Norells meriter hör att han lyfter en hel del intressanta frågor. Bland annat för han fram Aje Carlboms beskrivning av självvald “mjuk apartheid” och menar att denna åtskillnad av muslimer och icke-muslimer leder till sämre integration, minskad tillit och socialt sönderfall. Det är förvånande dock att Norell inte ens prövar att tänka från det andra kausala hållet, tänk om det är den försämrade välfärden, det sociala sönderfallet som orsakar sökandet efter politiska lösningar utanför de traditionella (och i islamisternas ögon) misslyckade ideologierna? Bär då i tanke att islamismer blev märkbart anti-socialistiska efter 1979, så det verkar gå ideologiska trender även i islamism, vilket i sin tur föreslår en populistisk elasticitet i hur det islamistiska projektet formuleras.

Då det muslimska brödraskapet i Sverige är så volatilt och undflyende som påstås i texten blir det också svårt att konkretisera i en artikel. Jag håller med Pierre Durrani som hänvisas till i Norells text. Det skapar stor misstänksamhet och myter kring MB och vad deras närvaro får för konsekvenser. I närtidshistoria kan den låga profilen vara förståelig i med att öppet medlemskap har kunnat rendera i både tortyr och summariska dödsstraff. Om så är fallet är det också ironiskt att det som tidigare varit en överlevnadsstrategi nu används som ett effektivt vapen emot dem. Men så vet vi inte om det är fallet. Mer forskning behövs på området och det är det som Magnus Norell också borde ha konstaterat i sin text.

Frederic Brusi,

doktorand i Religionshistoria vid Stockholms Universitet