Påsk i coronakristider

Snart är det påsk. I Sverige brukar det betyda ökad äggkonsumtionen, att olika träd och buskar får fjädrar eller annat pynt, att rödkindade barn med hucklen går runt och knackar dörr. Och andra saker också, till exempel brukar de kristna kyrkorna fyllas med folk, i synnerhet de ortodoxa, och under Pesach, den judiska påsken, äter judar osyrat bröd tillsammans. Frågan är vad som ska hända i år, under pågående Coronakris. 

Högtider brukar även normalt sett accentuera social distansering. Då är det extra jobbigt att tänka på ensamheten hos den ensamma släktingen. Eller att vara den. Det blir så tydligt om vi har tillgång till vissa rum och människorna där, eller inte. Jag minns känslan av existentiell sjösjuka den gången jag gick på gatorna i San Francisco vid Thanksgiving. Gator som då stod som många gör nu, helt tomma på människor. I mitt huvud hade alla amerikaner ett sammanhang som jag stod utanför.

Här i Sverige brukar jag vilja vara med storfamiljen vid högtider. Jag vill nämligen helst måla ägg över generationsgränserna. Att gömma, leta och äta upp godis är inte lika kul om jag inte är någons barn såväl som någons mamma. Påskpyntet, som resten av året ligger prydligt inpackat i källaren, måste upp och beskådas. Barn och vuxna måste häpna över det kanderade ägget som jag köpt på ett anrikt konditori. Jag vill äta saker jag inte brukar äta varje dag, i sällskap. Känslan av samhörighet är central för mig, precis som för andra. 

Mycket av det där kommer inte hända i år. Även om jag fortfarande kan beställa hem en kasse påskmust till karantänen kommer den förmodligen inte smaka lika mysigt utan sammanhanget. Eller kommer den det? Det är en viss stämning jag vill åt. En sorts mellankroppslig samhörighet som sker i relationen mellan människa, ting och tradition. Hur ersätter vi fysisk närvaro – inte bara andras kroppar utan också ting och mat? Beröringen av en len åldrad eller kladdig liten hand, lukten av ett gammalt familjerecept, smaken av barndom, och ekot av de som gått före oss, hur överför man det via zoom? 

Det kräver generellt mycket prat att vara online. I alla fall vuxna emellan. Vi kan inte testa påskharefilter hur länge som helst utan att det blir konstig stämning. Det krävs alltså en stark tilltro till orden som centrala för att verksamheter som normalt bedrivs IRL ska kunna överföras till nätet utan anpassningar. Och en insikt om att många som vanligtvis skulle vara aktiva deltagare snarare blir passiva konsumenter.

Motsvarande gäller de religiösa gemenskapsriterna. Hur överför man känslan av ett kyrkorum, eller doften av parfymer, rökelse och matos om vartannat, att sinnligt minnas sin historia vid ett gemensamt matbord, det trevliga sorlet vid kyrkkaffet. Hur ska vi fira om vi inte får ses?

Det är förstås inget nytt att försöka hitta sätt att överbrygga distans eller svara upp mot tekniska och teologiska dilemman. Vissa av oss har länge loggat in för att delta i en ritual med den ”egna” gruppen. Tänk också på tiden innan internet, när balkongerna hade paraboler för att fånga en glimt av ett annat liv. Förmodligen kommer människor, precis som i alla tider, hitta något sätt att komma nära varandra. Det återstår att se på vilka sätt det kommer att ske och vad konsekvenserna blir för traditionsförmedling och för vår känsla av samhörighet.

Tänker

Ann af Burén, Södertörns högskola