En kort kommentar till nyheter om Norges hus-terrorist: Mulla Krekar

Med anledning av följande pressmeddelande (http://wwrn.org/articles/37954/) så vill jag passa på att rikta uppmärksamheten på Mulla Krekars speciella roll som Norges mest etablerade terrorist och mest ökände kurd. Till skillnad från Anders Behring Breivik har Mulla Krekar aldrig utfört något attentat på norsk mark, däremot uppmanat andra att göra det. Mulla Krekar är extrem inte bara för sin islamistiska ståndpunkt och för de attentat och den krigföring han har lett i den kurdiska regionala regeringen (KRG) i Irak, men också för arten av hans förhållande till Norge. Han är eftersökt av KRG för terrorism, och kurder i Norge är ute efter honom. Det gör att norskt fängelse är den bästa platsen för honom att framleva sina dagar. Varje gång det ser ut som om hans fängelsestraff är på väg att avslutas, så gör han ett nytt uttalande, både för att han är en tvättäkta extremist och för att han till varje pris måste få vara kvar i fängelset. Det har skrivits och bloggats en hel del om islamofobi i Norge sedan Breiviks massmord 22/7 2011, och det är helt sant att den offentliga debatten om islam och muslimer ofta är rå och förolämpande mot muslimer. Samtidigt har Norge liksom tagit hand om Mulla Krekar och gjort honom till sin hus-terrorist. Hans rättssäkerhet är garanterad och han behandlas väl i fängelset, precis så som en rättsstat ska fungera när den är som bäst. Det hedrar Norge att ha Mulla Krekar som hus-terrorist. Från min svensk-norska synvinkel är förhållandet mellan Norge och Mulla Krekar inte bara ett uttryck för rättsprinciper men också för norsk humor med dess omisskännliga cynism. Missförstå mig rätt (jag är INTE islamofob, OK?!), men det faktum att Mulla Krekar har varit norsk hus-terrorist i snart ett decennium bör göra en något mer ödmjukt inställd till norsk islamofobi: det frestar på att vara tolerant ibland …

Ulrika Mårtensson, professor i religionsvetenskap, NTNU, Trondheim

Ansträngd religionsdialog mellan Abrahams barn?

Vi har flera gånger berört hur religionsdialog och relationer mellan företrädare för olika religiösa traditioner sedan en tid varit i fokus bland olika kristna samfund och grupperingar. Skribenter på Kristen opinion kritiserar företrädare för Svenska kyrkan för att vara teologisk okunniga och flummiga i sin religionsdialog, Siewert Öholm kritiserar såväl Sveriges Radio och som enskilda präster inte bara för att vara flummiga och okunniga, utan även för att bryta sina prästlöften. På Seglora Smedja svarar man att Öholms kritik är osmaklig och ber om en ursäkt. I tidningen Dagen kritiserar företrädare för Pingströrelsen, Svenska kyrkan och Vinyardrörelsen företrädare för Svenska Evangeliska Alliansen (SEA) för främlingsfientlighet, och Stefan Swärd från SEA svarar på sin blogg att detta gör honom ledsen, arg och upprörd. Idag lämnar man också en replik i Dagen.

Vad alla dessa motsättningar tycks ha gemensamt är att det är om dialogen, relationen och gränsdragningen till muslimer och islam meningarna går isär. Kanske kan dessa motsättningar spåras tillbaka till diskussionen kring Fryshuskyrkans beslut att anställa imamen Othman al-Tawalbeh, och den kritik detta mötte bland annat från imamen Mahmoud Aldebe och från Annika Borg som nu är verksam just på Kristen opinion?

Jag hoppas att vi snart kan granska dessa frågor närmare här på bloggen och undersöka hur dessa motsättningar ser ut och vad som kan tänkas ligga bakom dem.

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitethttp://www.dagen.se/opinion/debatt/oserios-nidbild-av-sea/

En blodig historia

En kapsel med blod från den avlidne påven Johannes Paulus II, insamlat i samband med mordförsöket mot honom 1981, kom på villovägar i veckan, men återfanns strax igen. Reliken transporterades i en prästs ryggsäck som blev stulen ombord på ett tåg från Rom på väg mot en helgedom norr om staden, där reliken skulle ställas ut till allmän beskådan.

Relikkult återfinns som en central del i flera av de stora religiösa traditionerna. Kroppsliga rester av heliga personer, deras personliga tillhörigheter och andra ting som de varit i direkt kroppslig kontakt med är föremål för vördnad, och tänks ofta bära på en speciell positiv kraft som kan spridas vidare genom fysisk kontakt. 

Detta utgör en del av ett större fenomen av föreställningar om "positiv smitta" som tillsammans med "negativ smitta" blivit föremål för en hel del psykologisk forskning under de senaste 25 åren. Tyvärr har resultaten av denna forskning inte uppmärksammats i någon högre utsträckning bland religionsvetare, trots dess uppenbara relevans. 

Måhända står en av förklaringarna till detta att finna i den koppling många religionsvetare gör mellan "smitta" och antropologen James Frazers (d. 1941) kategoriseringar av olika typer av magi, där han förknippade smittotänkande av detta slag med primitivitet, och ett tidigare, förbipasserat skede i mänskligheten kulturella evolution. 

Den nämnda psykologiska forskningen visar dock med all önskvärd tydlighet att smittotänkandet, positivt och negativt, ingalunda är något "primitivt", utan allt tyder på att det är en så gott som allmänmänsklig företeelse. En stunds eftertanke kan styrka detta. Nog kan man se vissa likheter mellan påven Benedictus XVIs vördnadsfulla kyssande av ampullen med företrädarens blod på bilden här intill med ett svenskt dagisbarns förtjusning och glädje över Eric Saades autograf, eller för den delen med det faktum att popstjärnan Britney Spears tuggade tuggummi 2004 betingade ett pris på 14000 dollar på Ebay.  

Jonas Svensson, docent i religionsvetenskap, Linnéuniversitetet

Vilken forskning ligger bakom forskningssatsningen?

”Lägg jantelagen åt sidan och satsa på elitforskarna” skriver utbildningsminister Jan Björklund på DN Debatt.

Björklund konstaterar att ”det är inget fel på bredden i svensk forskning”. Det verkar ju glädjande. Han fortsätter: ”Det forskas i mängder av olika ämnen, på många olika lärosäten, i många forskargrupper.” Här blir man genast lite osäker på grund av den oklara terminologin: ”Många” verkar betyda för många för Björklund. Jantelagen verkar i det här sammanhanget betyda att alla akademiska lärare även ska forska som en del av sitt yrkesliv, vilket förefaller vara något som enligt utbildningsministern står i vägen för de allra bästa forskarna. Genom att koncentrera forskningen till ett fåtal särskilt begåvade och redan framgångsrika individer skulle Sverige få bättre valuta för investerade forskningspengar.

Låt oss pröva dessa antaganden mot forskning på området. Jag är själv religionshistoriker. Religionshistoria är ett synnerligen brett ämne. Det omfattar all världens religioner i historia och nutid. I vårt ämne skulle det alltså vara önskvärt att det fanns en sådan bredd i forskningen i landet. Så är dock inte fallet. Jag håller just på att avsluta en undersökning om religionshistorisk forskning i Sverige och den visar tvärtom att de senaste decenniernas decentraliseringsreformer på högskoleområdet riskerar att leda till en långtgående likriktning inom forskningen.

En mycket stor del av den forskning av som bedrivs vid svenska lärosäten görs av doktorander som en del av deras forskarutbildning. Forskarutbildningen i Sverige idag är verkligen en sådan elitsatsning som Jan Björklund eftersträvar. 1998 genomfördes en reform som innebar att ingen kunde antas till forskarutbildning som inte hade någon form av försörjning för de fyra år som utbildningen får ta. Det har inneburit en stor förbättring i doktorandernas arbetsvillkor, en snabbare genomströmning, men även en radikal minskning i antalet doktorander varje lärosäte har kunnat anta. Det innebär alltså en hård konkurrens om platserna. Vilka doktorander har då antagits inom det religionshistoriska fältet sedan 1998? Min undersökning visar en tydlig övervikt för vissa ämnen: islam, alternativandlighet, nya religiösa rörelser och en genomgående tyngdpunkt på samtidsinriktade ämnen. Vissa stora områden: till exempel afrikanska religioner och religioner i Kina är nästan helt frånvarande. Även när det gäller vissa av de stora världsreligionerna, t ex hinduism, buddhism och judendom är återväxten mycket svag. Detsamma gäller områden som kräver omfattande språkstudier.

Men kanske lämpar sig den här typen av elitsatsningar framför allt på redan etablerade forskare, såsom Björklund vill göra i den nya satsningen? Då kanske man kan få till den där självständiga spetsforskningen? Delegationen för jämställdhet i högskolan presenterade 2010 rapporten Hans excellens. Om miljardsatsningarna på starka forskarmiljöer (Ulf Sandström mfl). Den visar bland annat på två intressanta resultat av ett decennium av satsning på elitforskning:

-         Dessa satsningar har i huvudsak blivit en manlig angelägenhet. Färre kvinnor än män har ansökt om dessa stora medel, och av de som har ansökt har en lägre andel kvinnor beviljats medel. Rapportförfattarna skriver: ” I flera fall har kvinnor helt sållats bort, trots att de varit toppkvalificerade. Man kan inte undgå misstanken att fördomar spelat in vid bedömningen, som ofta gjorts av övervägande manliga internationella experter.” Det innebär att omkring en miljard kronor har förts över från kvinnliga forskare till manliga, jämfört med om dessa excellenssatsningar inte hade gjorts.

-         En av tankarna med satsningen är att dessa excellenta forskare skulle befrias från att skriva ansökningar om forskningsmedel under en längre period, för att istället kunna forska, helt i linje med det Björklund nu vill uppnå med det han kallar ”mindre byråkrati för forskare”. Undersökningen visar dock att forskningsproduktiviteten tvärtom går ner efter att dessa stora anslag tilldelats. Rapportförfattarna skriver: ”Att de flesta som söker excellenssatsningar har sjunkande produktivitet antyder att det rör sig om grupper som tidigare varit mycket framgångsrika, men nu passerat sin höjdpunkt. Det är mycket tveksamt om satsningen på sådana grupper ger det resultat som önskats – innovation och ökad konkurrenskraft för svensk forskning.”

Det är alltså ett problem att på något objektivt sätt sortera fram dessa elitforskare. Och det tar tid. Agneta Stark, professor i företagsekonomi räknade redan 2004 ut att för en enda ansökningsomgång till Vetenskapsrådet, en av de största forskningsfinansiärerna i landet, så gick det åt 417 ÅR i sammanlagt arbetstid för att skriva ansökningar, hantera ansökningar och bedöma ansökningar (Tvärsnitt 3/2004). Betänk då att bara en bråkdel av dessa ansökningar beviljades medel och ledde till någon forskning. Lägg till detta all tid som går åt i alla andra utlysningar från olika forskningsfinansiärer. För att inte tala om all tid som forskare redan lägger på att i olika sammanhang redovisa hur mycket vi forskar, hur mycket vi har publicerat, hur stort genomslag vår forskning har fått: allt för att vi ska få stämpeln EXCELLENT och därmed få pengar för att forska. Man kan leka med tanken: vad skulle hända om vi struntade i allt detta och helt enkelt lät akademiska lärare få forska istället för att skriva ansökningar om att få forska? Hur mycket excellent forskning skulle vi då producera?

Lena Roos, docent i religionshistoria, Lunds och Uppsala universitet.

Workshop om K.V. Zetterstén och Taha Hussein, dag 2

Gunvor Mejdell, professor i arabiska språk och kultur, Oslo universitet, presenterade ”översättningen och receptionen av al-Ayyām i Europa”. Hon presenterar olika översättningar och visar hur inledningar till böckerna ofta tydligt präglas av ideologiska ställningstaganden, som sannolikt präglar översättningen. Hon nämner att den svenska översättningen (1956) kom till i en tid då u-hjälp vari fokus och presentationen av boken rör t.ex. undervisningssituationen i Egypten som framkommer i boken. En tidigare fransk (1947) var väldigt kritisk till islam där inledningen bla. beskriver Koranen som ett fängelsegaller, som hindrade muslimerna från att utvecklas. Den norska, Dagene som var, av Einar Berg (1973) presenterar boken mer som ett stort litterärt verk, möjligt lite exotiserande. Hon visar också framsidorna av utgåvorna som också präglas av hur man ville framställa boken, t.ex. var den norska utgåvan strikt och enkel, som andra seriösa litterära verk på den tiden i Norge. Den svenska utgåvan av Barndomsår i byn (Internationella bokklubben) har en bild på en liten pojke som sitter med en tavla med arabiska bokstäver, Boken Universitetsår i Kairo har en port med kalligrafi och en turbanförsedd man står utanför den.

Gunvor Mejdell visar exempel från olika översättningar och presenterar t.ex. bruket av fotnoter som är vanligt förekommande strategi som bevarar det främmande vid texten, och ger ett akademiskt intryck. Vissa översättare inkorporerar informationen i texten, som i t.ex. Bergs översättning. I Zetterstéens är det i flera fall en mer direkt översättning, utan tilläggsinformation. Hon visar också hur vissa använder ordet ”Allah”, andra ”Gud”, vilket ju påverkar hur främmande eller nära man kan uppfatta texten. I Zetterstéens översättning av Dagarna används ”Allah”. Men i Koranöversättningen använder han faktiskt ”Gud”, noterar Tetz Rooke. Göran Larsson kommenterar att det skulle kunna bero på om förlagen haft synpunkter på ordval, liksom att förlag kan ha åsikter om bruket av noter.

En fråga rör också varför Taha Hussein valt att skriva i tredje person. Gunvor Mejdell menar att det kan ha att göra med att den nog är mer som en självbiografisk roman, och det är som roman den beskrivs som regel. Tetz Rooke berättar att det finns en översättning där det är omskrivet i jagform. Rooke berättar också att det finns en biografisk tradition i arabisk kultur där man skriver sina livsberättelser kortfattat och sakligt, i tredje person.

Jakob Skovgaard-Petersen, professor vid Mellanösterninstitutet, Köpenhamns universitet, presenterade den egyptiska teveserien om Taha Hussein. Han berättar att Taha Hussein var kontroversiell under sin tid men att han nu ofta framställs som en ikon, en ledstjärna. Han representerar modernism och t.ex. Nasser och Sadat kunde använda sig av honom för sina ”upplysningsprojekt” (tanwīr). Men för al-Azhar var han mer problematisk och han är känd för sin antiklerikalism. Serien om Taha Hussein gjordes 1979 (al-Ayyām) och det är intressant hur vissa problematiska områden där framställs, t.ex. relationen till al-Azhar. Den kände skådespelaren Ahmed Zeki är huvudrollsinnehavaren i serien och en scen från al-Azhar spelas upp (från episod 7) som illustrerar hur konfliktfullt det var och hans frustration över om han skulle stanna kvar eller lämna al-Azhar. Taha Hussein framställs som den man skall sympatisera med och azhariterna framställs som osympatiska.  

Al-Ayyām har varit på pensum länge i de egyptiska gymnasierna men en diskussion har pågått och pågår om att ta bort den. Detta tolkas som en del av en kulturkamp som pågått och pågår i Egypten och Jakob illustrerar hur Taha Hussein har uppfattats olika av olika falanger och att det blir intressant att se hur han kommer att användas nu av den nya regeringen efter revolutionen.

Sist ut är Göran Larsson och Susanne Olsson som pratar om ”al-Ayyām som källa för religionsvetenskap” och gav exempel från boken om hur olika religiösa traditioner presenteras och spänningar mellan olika uppfattningar och praktiker. En diskussion om biografier som källa togs upp och hur man kan förstå al-Ayyām och använda den.

Sammantaget har det här varit två riktigt underhållande dagar och förhoppningsvis får vi höra mycket om Taha Hussein framöver och planen är alltså att göra en publikation efter workshopen så håll utkik efter den här!

Susanne Olsson, Södertörns högskola

Siewert och andligheten

Den kristna debattören Siewert Öholm har i en serie reportage på bloggen Churchmill kritiserat Sveriges Radios livsåskådningsredaktion. Inläggen är religionsvetenskapligt intressanta i flera avseenden, eftersom de följer mönster som vi kan observera också i andra sammanhang och bland andra religiösa aktivister.

Här följer några exempel på detta hämtade från ett inlägg som mer specifikt behandlar SRs sändningar under den muslimska fastemånaden ramadan, men det är teman som återkommer i flera inlägg.

1. Öholm menar SR driver, mot sitt uppdrag, en form av religionspolitik vars yttersta mål är att skapa någon form av "synkretism" (religionsblandning) mellan olika religioner. Om detta tycker han inte. Han ogillar "flummeri" och "romantik" (det är dock lite oklart vad som avses med det senare). Bakom skymtar en föreställning, medveten eller ej, om att religioner är, eller rättare sagt bör vara, tydliga i kanterna. 

Detta krav på religiös "renhet" är återkommande i religiösa sammanhang världen över, i historia och nutid bland reformivrare och religiösa experter. Problemet som de alla stöter på, allt som oftast, är att hur mycket de än förmanar, så skapar "vanligt folk" ofta sina egna föreställningar och praktiker, inte sällan sådana som går på tvärs mot "teologisk korrekthet". Så sker också i dagens Sverige. De undersökningar som vi har tillgång till när det gäller svenskars religionsuppfattning i gemen tyder på att just luddighet, gränsöverskridande och nyskapande i föreställningar och praktiker är mer norm än undantag. Härvidlag är en "flummig" policy i SRs livsåskådningsprogram med betoning på luddiga begrepp som "kärlek" och "andlighet" som trancenderar konfessionsgränser nog ganska så väl synkroniserad med religion ute i stugorna. 

Varför bilden av en "ren" religion är så viktig för Öholm, och säkerligen för andra religiösa auktoriteter, och varför de lägger tid och möda på att med kraft hävda den, och bekämpa "teologisk inkorrekthet" tål att studeras närmare.

2. Öholm menar vidare att SR inte tar hänsyn, i avvägningen mellan vilka religiösa traditioner som ska få ta plats i etern, till den religiösa tro som finns hos majoriteten av den del av befolkningen som konsumerar deras livsåskådningsutbud. Denna kritik kan naturligtvis tillbakavisas genom att peka på en hel del av inte minst P1s programutbud (Mitt i musiken, dagens dikt, Ekonomiekot, Meny) som kanske inte appellerar till den stora massan, utan just till minoriteter. Men det intressanta här är att Öholm framställer en grupp  rentroende "kristna" som en avgränsad och signifikant del av befolkningen. Varför skapar han sig denna bild? Vilken roll fyller den för honom, och andra som delar hans synsätt? Enligt honom pekar det fortfarande höga medlemsantalet i samfundet Svenska kyrkan och det faktum att folk ber till en högre makt (mer eller mindre diffus) på denna grupps existens.

Det finns gott om andra rimliga förklaringar till att SvK fortfarande har höga medlemsantal, men Öholm väljer att se det som ett resultat av en religiös övertygelse i linje med hans egen. Personligen tvivlar jag starkt på detta, och tror att ett enkelt test skulle kunna ge svar på frågan. Om samfundet istället för att dra avgiften för medlemskap på skattsedeln skickade ut ett inbetalningskort skulle vi på ett enkelt sätt kunna få svar på frågan hur viktig just samfundstillhörigheten egentligen är för de nuvarande medlemmarna i gemen.

På liknande sätt förhåller det sig med bönen. För att veta om människors böner till en högre makt är tecken på en tro enligt t.ex. Svenska Kyrkans bekännelse behöver vi undersöka deras föreställningar närmare. Vem/vad är denna övernaturliga makt som man riktar sig till? Attitydundersökningar indikerar att det är en minoritet bland de som idag kallar sig kristna och är knutna till SvK som dels a) vet vad dess bekännelse är b) tror på den.

Socialpsykologisk forskning ger för handen att vi människor är benägna att anpassa våra föreställningar efter vad vi tror är andra människors föreställningar, ett drag som förmodligen har varit evolutionärt gynnsamt. Att hålla avvikande åsikter är psykologiskt påfrestande. Detta kan vara en av förklaringarna till att Öholm skapar en betydande grupp kristna, som delar hans tro, åtminstone på ett eller annat sätt, och som upplever att de är förfördelade av SR. 

3. Öholms resonemang speglar också ett tydligt konspirationstänkande, som han också givit uttryck för i andra sammanhang (Homolobbyn i Melodifestivalen). "Kristna" i Sverige är offer för ränker smidda av en religionssynkretistisk medieelit. Detta sätt att tolka en upplevd utsatthet som ett resultat av medvetna illvilliga intentioner hos en mer eller mindre abstrakt fiende är vanlig i religiösa (och icke-religiösa) sammanhang. Ibland handlar det om en annan grupp människor, ibland en övernaturlig varelse (t.ex. Satan). Det gemensamma är just benägenheten att projicera intentionalitet bakom processer som man uppfattar påverkar en själv (onda eller goda). Fenomenet är också det väl belagt i forskningen, inte minst när det gäller religiösa föreställningar om osynliga makters agerande i världen. 

Siewert Öholms inlägg är således intressanta som studieobjekt för den som önskar forska närmare kring de olika former religion tar sig i offentligenheten i dagens Sverige, och varför de tar sig just dessa former.  Sedan kan hans åsikter i sakfrågan naturligtvis också bemötas i en debatt, men det lämnar jag åt dem som har intresse av en sådan. 

Jonas Svensson
Docent i religionsvetenskap, Linnéuniversitetet

Workshop om K.V. Zetterstén och Taha Hussein, dag 1

Göran Larsson och Tetz Rooke har tagit det briljanta initiativet att arrangera en workshop på två dagar (29-30/8) på Göteborgs universitet med temat Karl Vilhelm Zetterstéen och Taha Hussein, med anledning av att Zetterstéen översatt Husseins memoarer Dagarna (al-Ayyām) till svenska från arabiska.

Bakgrunden till workshopen är att Göran Larssons intresse för orientalistik ledde honom till Uppsala och handskriftsavdelningen på Carolina för att läsa brevväxlingar mellan orientalister. Där fick han reda på att Carolina hade fyra lådor med sorterade papper som tillhört Zetterstén och några år senare fick han ett mindre stipendium för att gå igenom dem, med förhoppningen att hitta en dagbok. Där fanns tidningsurklipp, kvitton, föreläsningsanteckningar och annat. Där fanns också ett kuvert med hans översättning av Dagarna.  Ett brev fanns också där han 1952 föreslår Taha Hussein som nobelpriskandidat, och beklagar samtidigt att det inte finns översättningar. Larsson och Rooke tog sedan itu med att försöka ge ut översättningen och det var inte helt enkelt, inte minst pga. rättigheterna till boken. En släkting till Zetterstén berättade att hon mött honom och hon berättade att han var en allvarlig och sträng herre som man inte fick störa. Han var alltid allvarlig och beslutsam. Hon tillät i vart fall att de fick ge ut manuset, men universitetsjuristerna var måna om att de skulle ta kontakt med det egyptiska förlaget, vilket inte har gett några resultat trots stora ansträngningar. Larsson och Rooke tar tacksamt emot information om egyptiska förlag som eventuellt har rättigheter!

Workshopen utgör också ett led i att stärka samarbetet mellan forskare, och religionshistoriker och arabister från Danmark, Norge och Sverige deltog och hade presentationer på olika teman och planen är att göra en elektronisk publikation av dessa i omarbetad form sedan.

Först ut är Mats Eskhult, professor i semitiska språk vid Uppsala universitet, som talar om ”Zetterstén och ’den Myhrmanska saken’ ur ett arabistiskt perspektiv”. Denna sak rörde tillsättningen av en professur i arabiska i Lund. En kandidat var Myhrman som var assyriologiskt intresserad, den andre var Moberg, som kallades till tjänsten. SvD skrev om tillsättningen och kritiserade de sakkunnigas beslut och menade att Myhrmans forskningsområde låg utanför de sakkunnigas expertis och därför inte blivit rättvist bedömd. Zetterstéen tog illa vid sig och misstänkte sannolikt att Myhrman låg bakom artikeln. Eskhult berättar om hur Zetterstéen sedan under flera år på olika vis, som framstår som direkt illvilliga, motarbetat och kritiserat, för att inte säga inkompetensförklarat, Myhrman. Invektiven haglade i materialet Eskhult gått igenom och det framstår som sorglig läsning och som Eskhult säger handlar det bara om förlorare. Och om ni vill veta vad som hände så håll utkik efter publikationen som planeras efter workshopen.

Tetz Rooke har arbetat med översättningar länge och bland annat haft hand om det arabiska översättarseminariet på Södertörns högskola, som nu tyvärr är nedlagt. Rooke talade om översättarröst och översättarstrategi i Zetterstéens översättning. Han nämner att Karl Elof Svennings tidigare svenska utgåva troligen var gjord utifrån en fransk utgåva, dvs. en andrahandsöversättning, vilket motiverar en direktöversättning. Den går dessutom inte längre att få tag på. Vidare menar Rooke att den gamla översättningen har många felöversättningar och att den inte stämmer stilistiskt med originalet, vilket gör att den mer kan ses som en parafras. Det är skäl till varför Zetterstéens manuskript är så viktig, som ni kan hitta här som faksimil utgiven av Larsson och Rooke. Rooke talar om att man som översättare ska vara trogen källtextens innehåll liksom dess litterära form och funktion, och översättningen blir en balansakt mellan dessa båda. Originalet i sin nya språkdräkt ska göra samma intryck på läsaren som originalet, men det blir en förmodan från översättaren, för verkan kan man ju inte mäta. Humorn och ironin som återkommer liksom repetitioner och upprepningar, är saker som översättare måste ta i beaktning. Stilen Hussein skriver på har varit enormt beundrad och har beskrivits som hypnotisk och det måste vara en utmaning för översättare. Rooke ger exempel från Zetterstéens manus på översättningsproblematik, som han kommer att utveckla mer i den skrivna artikeln.

Jan Hjärpe, professor emeritus islamologi vid Lunds universitet, talar om Zetterstéens koranöversättning från 1917 i ett idéhistoriskt perspektiv. Från att tidigare latin varit det dominerande språket för översättningar kom den första översättningen till svenska av Johan Fredrik Sebastian Crusenstolpe 1848 och nästa översättning av Carl Johan Tornberg 1874. Nathan Söderblom tog initiativet till en ny översättning och Söderbloms intresse för religionshistoria och religionspsykologi gjorde att hans hypotes var att religioner uppkommer ur stora personers religiösa upplevelser. Biografier över religionsstiftare kom ut under den här tiden. En premiss som på den tiden uppfattade s som självklar var att om man skulle förstå en religion måste man tränga tillbaka till dess tidigaste form, till religionsstiftaren, för att nå dess väsen, eller essens. Främmande religionsurkunder i urval och översättning gavs ut som ett led i att nå fram till den religiösa personligheten. Det var då viktigt med tillgång till material och beställer översättningar från språkprofessorer i omgivningen, och här kommer Zetterstéen in i bilden. Detta måste självfallet inte betyda att Zetterstéen delade Söderbloms religionssyn, men detta är den kontext som gav upphov till översättningen. Tor Andrae recenserade översättningen i tidskriften Bibelforskaren. I Andraes egen biografi om Muhammad så översätter han själv de koranverser han behöver, sannolikt för att han var mer religionspsykologiskt intresserad. Andrae poängterade visionsupplevelsen hos Muhammad och vände sig mot tidigare forskares syn på att Muhammad hade epilepsi t.ex.

Sedan1917 hade ingen ny översättning av Koranen kommit ut. Hjärpe berättar att Christopher Toll drev fram en nyutgåva av Zetterstéens översättning 1979. Då hade ju en hel del hänt sedan 1917. 1998 kom så Bernströms översättning av Koranen, Koranens budskap, som fokuserar på hur de nutida svenska muslimerna ska förstå budskapet. Muhammad Asads kommentar återfinns i den och Hjärpe beskriver översättningen snarast som en parafras, eller predikan, och inte en egentlig översättning. Bernström själv lämnade katolicismen för att den reformerades och Hjärpe nämner att det då är intressant att han faktiskt själv reformerade islam genom sin översättning. Jan Retsö, professor i arabiska i Göteborg, diskuterar också Bernströms översättning och nämner att Zetterstéens översättning naturligtvis inte är neutral utan präglas av att följa en sunnitisk teologiförståelse.

Nåväl, detta var en liten sammanfattning av workshopens första dag och jag ser fram mot morgondagens fortsättning.

Susanne Olsson, Södertörns högskola

Sex och religion

Inom alla religioner har man utvecklat regler som kringgärdat sexualiteten, och ofta har denna reglering varit central i samspelet mellan religion, individ och samhälle. I en bra bok i ämnet, Sex och religion. Från kyskhetsbal till helig homosex skriver Dag Øistein Endsjø att det i de flesta fall är omöjligt att veta vad som kom först – de kulturella sexualmönstren eller de religiösa reglerna kring sexualiteten. Endsjø skriver:

Naturligtvis har våra förfäder haft sex betydligt längre än vad vi har utövat religion. Sex är något vi har ägnat oss åt sedan våra förfäder var små cellklumpar för hundratals miljoner år sedan. Om vi haft uttalade regler för sex innan vi haft någon religion är däremot mer osäkert. Zoologer har lagt märke till att djur har olika handlingsmönster som styr mycket av det sexuella beteendet, men om dessa ska förstås som regler är mer osäkert. All kända mänskliga samhällen har däremot uttalade regler för sex, däremot vet vi inte när de uppstod. Vi har här att göra med något som uppstod så långt tillbaka i tiden att det är omöjligt att dra några entydiga slutsatser.

Religion har, utöver tro och metafysisk spekulation, i alla tider även tagit sig uttryck i regelverk och ritual. Genom mänsklighetens historia har ofta religiöst legitimerade påbud och förbud, samt en ritualisering av såväl det individuella och sociala livet, varit ett sammanhållande kitt. På gott och ont. Detta kan förklara varför religioner också haft så tydliga regler kring utövarnas sexualitet. Främst kanske för att sex ofta leder till avkomma vilket rör inte bara samhället och samfundets fortlevnad, utan även arvs- och andra familjerättsliga frågor. Därför blir frågan om vem som ligger med vem betydande även för social ordning och kontroll. Sexualiteten bär på ett hotande kaos. Inom de flesta religioner har man därför uppmuntrat sexualiteten mellan individer i en parrelation, men förbjudit ”utomäktenskaplig” sex.

En intressant fråga i sammanhanget är varför man inom de flesta religioner också lägger sig i inte bara vem som har sex med vem, utan också hur de har sex. Sex som potentiellt kan leda till befruktning – alltså vaginalt samlag mellan man och kvinna – har uppmuntrats, medan andra former – anal-, oral-, homosex – ofta förbjudits. Dessa former av sex har setts som anomalier. Detta kan vara ett ämne att återkomma till på bloggen.

I sekulariserade samhällen har religion i allt högre grad kommit att handla just om trosfrågor, medan regelverken bestäms och utverkas av politiska krafter. Men det betyder inte att religiösa regelverk försvunnit. Dessa existerar som mer eller mindre synliga subkulturer i det sekulära samhället. Inom religiösa samfund och traditioner vårdar man föreställningar och regler kring sexualitet som ofta står i opposition med den sexualsyn som kommer till uttryck hos majoritetssamhällets beslutsfattande instanser. Om man ska generalisera kan man säga att de religiösa samfunden ofta har ett mer restriktivt förhållningssätt till sexualitet, vilket ibland leder till diskussioner och konflikter vad gäller exempelvis utbudet i TV eller skolans sexualundervisning.

Jag kommer att tänka på detta när jag läser om Gertrud Storsjös protester mot filmen ”Sex på kartan” som UR tagit fram i undervisningssyfte. Storsjö, som är medlem i Citykyrkan, säger i en intervju med Världen idag: ”Jag har sett eländet, och det jag sett har fyllt mig med den djupaste avsky och förfäran över vad som serveras våra barn och ungdomar.” I ett brev till skolminister Jan Björklund skriver hon bland annat att ”inte ett enda svenskt barn bör utsättas för att se en statssponsrad pornografisk film där man lär barnen onanera, ha oralsex och sex lika lättvindigt som att äta”.

”Sex på kartan” är satsning med syfte att öka på fokus på sexualundervisningen i skolan och filmen har debatterats flera gånger förut. Filmen fick positiva omdömen när den kom och nominerades till TV-priset Kristallen i kategorin Barn- och ungdomsprogram 2011. På RFSU:s hemsida beskrivs filmen såhär: ”’Sex på kartan’ är en klassiskt handtecknad film som talar klarspråk och bygger på ungdomars egna frågor. Filmen är tänkt att användas i sexualundervisningen på högstadiet.”

Men Gertrud Storsjö är emellertid inte ensam om att ha reagerat negativt satsningen. Redan förra året polisanmäldes ”Sex på kartan” för att visa animerade bilder på två underåriga personer som har sex. Även högernationalistiska Nordisk ungdom JK-anmälde RFSU för att sprida barnpornografi. 

Kritiska röster höjs från olika håll såväl mot filmen "Sex på kartan" som mot innehållet i skolans sexualundervisning i stort. Det finns föräldrar som inte vill att deras barn ska ta del av skolans sexualundervisning, och det är också troligt att många barn känner sig obekväma i dessa sammanhang. Trots att sexualundervingen är en del av läroplanen har 43 procent av ungdomarna som gått ut femte klass inte haft sexualkunskap, enligt Aftonbladet. Ofta framförs religiösa argument mot skolans sexualundervisning, men det finns alltså även andra kritiska röster. Den Timbro-anslutne konservative filosofen och katoliken Roland Poirier Martinsson skrev exempelvis i en artikel i SvD i samband med filmens premiär:

Problemen är åtminstone tre. För det första, RFSU står för en sexualmoral som – av goda skäl – är ett elitistiskt randfenomen. Genom skolans försorg upphöjs den till norm för 14-åringar som inte vet bättre. Argumentet är det gamla vanliga: dessa förnuftiga livsstilsliberaler vet bättre än de inskränkta föräldrarna. Ur denna obehagliga övertygelse följer sedan en som är ännu värre: därför har RFSU rätt att köra över föräldrarna när det gäller barnens uppfostran. 

För det andra, att instruera barnen om hur de bör hantera ett avancerat, vuxet sexbeteende uttrycker outtalat en acceptans för att det också anammas av de små. 

Slutligen, om det finns föräldrar som anser det viktigt att deras barn tidigt får utforska sin sexualitet, då finns det inget som hindrar dem från att öppna de dörrarna. Men om skolan förespråkar den allra friaste synen på barns sexualitet är loppet kört för föräldrar med försiktigare filosofi.

Vilka är dessa föräldrar med en en försiktigare syn än RFSU på sina barn sexuella utlevelser? Två saker är säkra. De betalar sin del av skatten till skolan och de är i majoritet. Så varför tillåts en marginaliserad organisation med extremliberal syn på barns sexliv tvinga på dessa föräldrars barn lektioner i analsex innan de ens är lovliga?

Poirier Martinsson gör inte detta till en konflikt mellan religiösa och sekulära värderingar, utan snarare mellan liberala och konservativa föreställningar kring sex och samlevnad. På ett liknande sätt framställer den muslimska poeten och debattören Mohamed Omar frågan som en konflikt mellan liberala och traditionella värderingar, men han för även in religion i diskussionen:

Den nuvarande undervisningen i sos [sex och samlevnad] är bristfällig, framför allt eftersom den inte tar hänsyn till det religiösa perspektivet på könsrollerna och sexualiteten, vilket, vare sig det faller folkpartister i smaken eller ej, är helt grundläggande för barn från religiösa familjer. Ministrarna skall trots allt ha en eloge för deras hävdande av rätten till en "allsidig" utbildning, ty de sätter därmed fokus på just det som utgör problemet för muslimer, nämligen den nuvarande utbildningens ensidighet. Det ges få eller inga möjligheter på lektionstid, att utifrån ett religiöst perspektiv, problematisera den rådande sexualmoralen.

I islam, liksom inom de stora kristna samfunden, är sexualiteten förbehållen äktenskapet. Sex innanför äktenskapet ses som ett gott ting, en källa till njutning, glädje och fördjupad kärlek mellan makarna. Alla sexuella relationer utanför äktenskapet hålls dock för syndiga. Det är denna moral föräldrarna utgår ifrån när de begär dispens från sos. Föräldrarna är måna om att deras barn skall uppfostras enligt islams värderingar. De är måna om deras karaktär, moral och tro. Det är kärlek och omsorg om barnen som motiverar de flesta föräldrar, en from önskan att de ska växa upp till sunda och moraliska individer.

Sex engagerar alltså. Speciellt ungas förhållande till sex, vilket kanske kan förklaras med att skolan har ett fostrande syfte och bidrar till att grundlägga ungas uppfattningar om sex och samlevnad som alltså kan gå stick i stäv med den sexualsyn föräldrar vill föra vidare till sina barn. Det finns alltså konkurrerande uppfattningar i samhället kring hur sexualitet ska behandlas, läras ut och regleras.

Enligt skollagen ska alla elever ta del av skolans sexualundervisning. Hur denna ska utformas är emellertid en relativt öppen fråga. I läroplanen för årskurserna 4-6 heter det exempelvis att följande centrala innehåll ska behandlas:

Människans pubertet, sexualitet och reproduktion samt frågor om identitet, jämställdhet, relationer, kärlek och ansvar.

Och för elever i årskurserna 7-9:

Människans sexualitet och reproduktion samt frågor om identitet, jämställdhet, relationer, kärlek och ansvar. Metoder för att förebygga sexuellt överförbara sjuk­domar och oönskade graviditeter på individnivå, på global nivå och i ett historiskt perspektiv.

Dessa skrivelser lämnar stort utrymme för tolkning, och som vi kan se finns det flera olika röster som konkurrerar om vilken sexualmoral och kanske till och med regelverk som ska vara de dominerande i undervisningen, liksom vilka sexuella identiteter som ska representeras.

Detta är ett exempel på hur andra dimensioner av religion än trosdimensionen lever kvar och gör sig hörda i samhället och en fråga vi säkert kommer att återkomma till på bloggen.

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Shari‘a eller shari‘a

I dagens DN återfinns en intressant artikel av Håkan Boström om Boko Haram i Nigera. Den är på det stora hela informativ och jag finner också analysen som görs där rimlig. Däremot studsade jag till över en formulering i beskrivningen av rörelsen. Artikelförfattaren skriver:

Liksom Egyptens salafister eller talibanerna i Afghanistan är Boko Haram bokstavstroende, vill återvända till islams oförstörda fundament och införa sharialagar

Det blir här lite förvirrande. De flesta troende muslimer världen över är bokstavstroende i den mening att de till exempel menar att Koranen är Guds rena ord direkt nedsänt till människorna. Likaså skulle få muslimer ha något emot att ”återvända till islams oförstörda fundament”. Det är inte i detta avseende Boko Haram (eller salafister eller talibaner) skiljer sig från den stora majoriteten. Skillnaden ligger i den konkreta uppfattningen av hur bokstaven ska förstås och vad ”islams oförstörda fundament” egentligen innebär.

Än mer problematiskt är dock hänvisningen till shari‘a. Det fanns en tid i svensk mediarapportering då ordetfatwa översattes med ”dödsdom”. Tack och lov är detta inte länge fallet. En fatwa betecknar, som de flesta nu vet, ett utlåtande om rätt och fel islam, inom i princip vilket område som helst. De frågor som behandlas i en fatwa kan röra allt från vilka ringsignaler som är lämpliga till att ha i mobilen, till hur man som muslim bör förhålla sig till klimatförändringarna. Tydligen finns dock fortfarande en viss okunskap om ordet shari‘a. Det sätt på vilket ordet används i artikeln är extremt snävt. Vad som förmodligen avses är hudud-straff, vilket utgör en försvinnande liten del av det fält som täcks in av den traditionella förståelsen av begreppet inom ramen för islamisk rättstänkande. Här är shari’a beteckningen på den ”gudomliga lag” som ideal sett ska reglerahela livet, innefattande allt från toalettvanor, till religiösa ritualer, till vett och etikett, till mellanmänskliga transaktioner av olika slag, konstitutionell rätt och ja, även straffrätt. Att begränsa begreppet till frågan om rättsskipning, och ännu snävare till straffrätt, är att missa något väsentligt.

Att följa shari‘a handlar för troende muslimer i de allra flesta fall om vardagsaktiviteter och religiösa ritualer som ligger helt och hållet utanför vad som regleras i rättssystem världen över. Det är frågor om privat tro och praktik som ryms inom ramen för ett liberalt religionsfrihetsbegrepp. Som nämnts ovan är det område därshari‘a är relevant för lagstiftning och lagtillämpning i de flesta muslimska länder begränsat till familjerätt och arvsrätt. Således finns redan shari‘a-lagar i Nigeria, och då inte enbart i de delstater som infört religiöst grundad straffrätt. Det gör de till yttermera visso i nästan alla länder med muslimsk majoritetsbefolkning och även i länder där muslimer utgör en mer eller mindre betydande minoritet, såsom till exempel i Indien, Kenya och Israel. Även i Sverige har det förekommit att enskilda rättsfall till exempel vad gäller ekonomisk ersättning för kvinnor vid äktenskapsskillnad avgjorts inte i enlighet med svensk lag, utan i enlighet med den lag som gäller i det land som parterna kommer ifrån, med rötter i shari‘a. 

Det är säkerligen inte intentionen hos artikelförfattaren att på ett försåtligt sätt misstänkliggöra muslimer i allmänhet och speciellt då övertygelsen om det riktiga i att ordna sitt liv efter shari‘a (vad det nu må innebära för den enskilde), men ett slarvigt språkbruk riskerar att ta bort fokus från det han egentligen vill säga. Boko Haram är en extrem religiös rörelse som har som ett av sina uttalade mål att expandera tillämpningen avshari‘a, både i förhållande till existerande rättssystem, och, skulle jag vilja hävda, i förhållande till hur rättssystem faktiskt tagit sig uttryck i historien runt om i den muslimska världen. 

Jonas Svensson

Docent i religionsvetenskap, Linnéuniversitetet

Skäggattack! Ett religiöst hatbrott

Tidningen Dagen rapporterar att sexton personer som tillhör Amishfolket står inför rätta i den amerikanska delstaten Ohio efter att ha utfört en skäggattack där meningsmotståndare fått sina skägg avklippta. Attacken rubriceras som ett hatbrott.

Orsaken till övergreppen är oklara, men attackerna tycks handla om interna motsättningar, hämnd och disciplinering av meningsmotståndare inom olika grupperingar inom Amish. Samtliga av de anklagade sägs tillhöra och följa ledaren Sam Mullet som till skillnad från andra grupper tycks bejaka vedergällning och hämnd mot de som bryter mot ledarens disciplin enligt tidningen Dagen. Dessa åsikter är inte vanliga och Amish förknippas vanligtvis med icke-våld. Detta är dock inte den första ”skäggattacken” och media har tidigare rapporterat att kvinnor har rakat av håret på sovande män och att män har fått sina skägg rakade och klippta med häcksaxar i samband med inbrott i meningsmotståndares bostäder.

Amish är en del av den så kallade anabaptistiska rörelsen som syftar på det grekiska ordet för att döpa om. Döparrörelsen som går tillbaks till 1500-talets reformrörelser förkastar barndop och betonar istället att dopet skall ske i medveten ålder. Ur ett religionshistoriskt perspektiv kan dessa tankeströmningar sägas vara föregångare till flera av dagens frikyrkor som också framhåller vuxendop.

Den så kallade skäggattacken i USA visar på ett tydligt sätt att yttre attribut som klädsel och skägg ofta förknippas med religiösa rörelser som Amish. Att beröva en Amish hans skägg kan därför ses som en tydlig markering att personen inte uppfattas som en ”äkta” troende. Samtidigt är attackerna viktiga påminnelser om att religiöst motiverade hatbrott inte endast är begränsade till judar och muslimer. I Sverige har till exempel Brottsförebyggande rådet (BRÅ) sedan ett par år valt att komplettera anti-semitiska och islamofobiska brott med kategorin anti-religiösa brott. Att förödmjuka och förnedra religiösa motståndare genom att beröva dem yttre attribut som förknippas med deras religion är ett effektivt sätt att ifrågasätta och förminska sin motståndare. Ur dessa perspektiv illustrerar attackerna i USA att religiösa praktiker ofta handlar om vem som har tolkningsföreträde och auktoritet att belöna och straffa meningsmotståndare.

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet  

Förbjuda islam?

I samband med den islamfientliga manifestation som hölls i Stockholm i somras menade en talesperson för Swedish Defence League att muslimska organisationer borde förbjudas i Sverige. Nu rapporteras att Pär Norling, SD-politiker i Bollnäs, vill totalförbjuda islam och deportera landets muslimer.

Norling menar också att lagen måste skrivas om så att kriminellt belastade individer med invandrarbakgrund ska kunna utvisas ur landet även om de är svenska medborgare, han vill även att lagen ska tillåta att sådana individers hela familjer ska utvisas ur landet. Norling gör också klart att han ogillar religionsfriheten och att den bör avskaffas. Detta, menar han vidare, är majoritetsuppfattning bland Sverigedemokrater:

Innerst inne tycker de flesta som mig. Många har uppvaktat mig, folk har ringt som galna idag. Det tycker det jag säger är så bra

Om detta stämmer kan vi inte veta. Partiets pressansvarige, Martin Kinnunen, har valt att inte uttala sig om Norlings utspel. Men att en svensk politiker förespråkar en omskrivning av svensk och internationell rätt genom att göra skillnad på medborgare utifrån etnisk och religiös bakgrund och förespråkar möjligheten att utdela kollektiva straff, samt vill avskaffa religionsfriheten som är en del av de mänskliga rättigheterna är naturligtvis anmärkningsvärt.

Vi kommer att få anledning att återkomma till dessa frågor.

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Domen mot Breivik - 3 frågor till Sindre Bangstad

Med anledning av fredagens dom mot Anders Behring Breivik har vi ställt tre frågor till den norske socialantropologen Sindre Bangstad.

Hur tolkar du domen mot Breivik?

Dommen mot Breivik bekrefter at de terrorhandlingene Norge opplevde 22/7 2011 var politisk motiverte, og forankret i høyreekstrem og islamofob ideologi. Den bekrefter også at de første rettpsykiatriske sakkyndige, hvis særdeles problematiske sakkyndigrapport konkluderte med 'paranoid schizophreni', 'psykose' og derav strafferettslig utilregnelighet, bidro til å avspore debatten om 22/7 i Norge, og å underslå det ubestridelige faktum at det finnes en god del personer i Norge og ellers i Europa som deler barnemassemorderens oppfatninger.

Hur har den norska diskussionen om domen mot Breivik sett ut?

Det fremgikk alt ved rettssakens formelle avslutning i 06/2012 av en undersøkelse NRK foretok at kun 10% av de spurte i et nasjonalt representativt utvalg av befolkningen anså at Breivik burde betraktes som strafferettslig utilregnelig, og idømmes mental behandling, mens 74% anså ham som strafferettslig tilregnelig, og mente at han burde idømmes fengselstraff. I timene etter dommen falt foretok Respons en undersøkelse som indikerte at kun 4% var misfornøyde med domslutningen om tilregnelighet og fengselsstraff. Mye tilsier at dommen var det beste for den norske rettsstatens legitimitet. Den overveldende oppslutningen om den indikerer også at et overveiende flertall av den norske befolkning - i motsetning til en håndfull norske rettspsykiatere hvis makt i norske rettssaler etter dette utvilsomt vil bli sterkt beskåret i fremtiden - og på tross av at Norge er et svært sekularisert samfunn, mener at ondskap eksisterer, og ikke kan reduseres til et spørsmål om individuell psykopatologi. Det er imidlertid ikke til å undres over at Behring Breiviks ideologiske forbundsfeller blant norske høyreekstremister - som bloggeren Peder Are Nøstvold Jensen aka 'Fjordman' - er skuffet over dommen: De vet som de fleste andre at dommen gjør det svært vanskelig for dem å benekte de ideologiske forbindelsene som eksisterer.

Har terrordåden i Oslo den 22 juli påverkat den offentliga diskussionen och medias rapportering om islam och muslimer? Om ja eller nej - på vilka sätt i så fall?

 I det drøye året som har gått etter 22/7 2011 har vi sett at den politiske retorikken om muslimer og islam i Norge, og da særlig fra det partiet som Anders Behring Breivik var medlem i inntil 2006, nemlig Fremskrittspartiet (FrP) har vært mer behersket. Noe av det første som hendte etter 22/7 var da også at FrP skiftet ut talspersoner med en lang historie med 'innlån' av høyreekstrem retorikk, som f.eks. partiets stortingsrepresentant Per-Willy Amundsen. Det har også sammenheng med det forhold at FrP i lang tid har søkt et samarbeid med Høyre om regjeringsmakt etter Stortingsvalget i september 2013, at partiet hade behov for å distansere seg fra noe av den høyreekstreme retorikken enkelte (og ofte svært sentrale) politikere i partiet har anvendt seg av de siste årene, også for å fremstå som en mer seriøs samarbeidspartner for Høyre. Man skal imidlertid ikke la seg lure av dette: Politisk retorikk er en ting, faktiske holdninger noe ganske annet. Politisk retorikk kan endre seg ganske raskt; underliggende holdninger er en treg materie som det tar tid å endre. En undersøkelse fra HL-senteret i Oslo i 2012 viser at negative holdninger til særlig muslimer og romfolk er utbredte i Norge, og at det er individer med partipreferanse for FrP som har de mest negative holdningene til disse gruppene, samt til jøder. Det er kun to uker siden lederen for FrP i fylket Sogn og Fjordane erklærte på sin partiblogg at han "hater muslimer": Han fikk full støtte for sitt generaliserte hat av sine kollegaer; og bare en mild kommentar om at han nok kunne legge om språkbruken sin noe fra FrP sentralt. Å dømme etter høyreekstremes retorikk på ulike sosiale medier og i avisenes nettdebatter i det året som har gått er vi muligens gått fra vondt til verre det siste året; men da skal man også være klar over at høyreekstreme i Norge (i motsetning til høyrepopulister) har svært begrenset oppslutning og mobiliseringspotensiale. Noe av det mer positive vi har sett i det siste året er at mange nordmenn synes å ha forstått at snarere enn å ignorere islamofobien så må man ta til motmæle: Jeg vil nok også si at det later til at norske medieredaktører, som tidligere ville ha ropt over seg om ytringsfrihet dersom man kritiserte dem for å slippe til utøylet muslimhat fra norske høyreekstremister i sine kronikk- og leserbrevspalter, generelt synes å ha blitt mer kritiske overfor den type strømninger og ideologier etter 22/7.

Göran Larsson

Professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Religion och politik i USA

I tidningen Dagen kan vi läsa om hur Barack Obama och Mitt Romney blir utfrågade om sin syn på religion inför det stundande valet i USA. Medan Romneys tillhörighet till Mormonkyrkan ifrågasätts är det många som misstänker att Obama är muslim. Trots denna ospecificerade anklagelse tycks Obama har lättare att svara på frågor om religion. Enligt tidningen Dagen menar Obama att han inte håller med George W. Bush i många frågor men att han kan avundas den forne presidents tro. Utan att fördjupa diskussionen är Obamas hållning dels ett exempel på att presidentkandidater måste ha uppfattningar om religion och dels att denna tro företrädelsevis måste uppfattas som kristen. Oavsett att Romney betonar att han delar de grundläggande uppfattningar om kristendomen tycks hans tillhörighet och koppling till Mormonerna vara en belastning i USA. Denna korta not är ett exempel på att religion har stor betydelse i den offentliga diskussionen och i den politiska debatten i USA.

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Kommentar till Torbjörn Tännsjö

I en debattartikel i dagens DN skriver filosofen Torbjörn Tännsjö att Anders Behring Breiviks handlingar kan göras förståliga, om vi sätter oss in i hans idévärld. Jag håller med honom om det. Breiviks omvärldsanalys och ideologi har analyserats i den norske journalisten och terrorexperten Öyvind Strömmens bok Det mörka nätet. Om högerextremism, kontrajihadism och terror i Europa. Där framgår också med skrämmande tydlighet att Brevik är långt ifrån ensam att befolka denna föreställningsvärld. Snarare finns en islamfientlig plausibilitetsstruktur som upprätthålls av en växande mängd individer och grupper kanske främst på nätet. Troligtvis har rätten också tagit detta i beaktande i dagens dom.

Men i sin ambition att argumentera mot dessa föreställningar ger Tännsjö uttryck för en – ur religionsvetenskaplig synpunk – inte helt oproblematisk utsaga och riskerar att på ett oavsiktligt sätt reproducera en föreställning han vill kritisera. Han skriver ”Jag tror inte att islam kommer att ta över och jag är säker på att om detta skulle ske, så skulle det ske i en utspädd form, som det skulle gå bra att samexistera med.”

Även om det inte hans avsikt ger Tännsjö här uttryck för en essentialistisk religionsförståelse som ligger fundamentalistens nära – nämligen föreställningen att religioner existerar utanför eller bortom sina utövare, samt att dessa kan existera i mer eller mindre ren form. Man kan förstå Tännsjös utsaga citerad ovan som att han menar att islam på ett essentiellt sätt skiljer sig från ”västerländska värderingar” – men också att denna essens blandas ut till en mer smakfull saft genom påverkan från just dessa föreställda västerländska värderingar.

I muslimsk diskurs propageras föreställningen om en ”ren islam” främst av wahhabiter/salafiter – som vill rensa religionen från vad de uppfattar som icke-islamiska inslag. De vill praktisera islam enligt vad de uppfattar som en bokstavstrogen läsning av Koranen och på samma sätt som de menar att Muhammad och hans följeslagare praktiserade religionen.

Det är också bland dessa grupper vi finner representanter för sådana militanta islamtolkningar som legat bakom de senaste tio årens terrordåd. Man kan argumentera för att dessa gruppers ökade synlighet och inblandning i samhället bidragit – eller kanske är den direkta orsaken – till framväxten av den islamfientliga miljö Breivik tillhör. Det är varandras spegelbilder. Från båda håll menar man att ”sann islam” är oförenligt med ”väst”/demokrati/mänskliga rättigheter.

Utifrån ett icke-konfessionellt religionsvetenskapligt perspektiv tar vi inte ställning till vilken av alla tänkbara islamtolkningar som är ”rätt” eller ”ren”. Vi kan istället se att det i alla tider har funnits konkurrerande läsningar av Koranen. Det har också funnits en mängd lika motsägelsefulla berättelser, och tolkningar av dessa berättelser, om hur Muhammad och hans följeslagare praktiserade islam.

Den islam som finns tillgänglig för oss att observera och studera är den religiösa praktik muslimer ägnat sig åt i historia och nutid. Och bland dessa tolkningar finner vi såväl uttryck som står i motsats till demokratiska ideal eller förklaringen om mänskliga rättigheter, liksom uttolkningar som vill harmonisera islam med dessa ideal.

Att lyfta fram en tolkning som mer ”sann” än någon annan är att ta ställning i en inommuslimsk kamp om tolkningsföreträde, och därigenom bidra till att ge denna tolkning legitimitet framför andra. Om man nu, av någon anledning, som icke-muslim vill främja en islamtolkning framför andra kan man ifrågasätta varför man lyfter fram en upplevt negativ tolkning som mer sann än tolkningar man upplever som positiva.

Simon Sorgenfrei,

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet