Vad är religion för vem?

Kanske är det på grund av att vi skrivit om frågan flera gånger tidigare, bland annat här och här, som ingen av bloggens skribenter kommenterat den pågående debatten om luciafirandet, skolan och kyrkan. Som vi skrivit tidigare kan skolverkets direktiv framstå som naivt i sin tolkning av lagskriften:

I skollagens första kapitel står att ”Utbildningen vid en skolenhet eller förskoleenhet med offentlig huvudman ska vara icke-konfessionell”. Vi kan inte komma fram till någon annan slutsats än att bön, välsignelse, trosbekännelse, predikan och annan religiös utövning måste betraktas som konfessionella inslag. Samtidigt säger vi att det är möjligt att samlas i kyrkan, att prästen kan medverka och att man kan sjunga någon enstaka psalm som starkt förknippas med traditionen. 

Man får ha skolavslutning i kyrkan, fira advent och hålla luciatåg – så länge det inte försiggår något religiöst, ungefär.

I gårdagens Debatt på Svt kunde man höra kyrkoherden Ann-Louise Trulsson – precis som jag och många andra gjort tidigare – peka på juristernas blindhet inför luciafirandets religiösa symbolik. 

Men kanske kan man vända på det?

Förknippar verkligen skolbarnen, eller ens de flesta (protestantiska, post-protestantiska eller icke-protestantiska) svenskar, lucia med åminnelsen av det katolska helgonet Lucia? Läser de symbolerna – den vita skruden, det röda skärpet, ljuskronan – på samma sätt som kyrkoherden? Vem är den där stalledrängen egentligen? Själv hade jag inte en aning när jag gick i skolan. Fålar fem? 

De flesta svenskar verkar förknippa religion med metafysisk tro, snarare än med fysiska ting. Med prästens ord, mer än med hens initiation, kläder eller med kyrkans arkitektur och symboler. Och religion är ju inget i sig. utan vad människor gör det till. Kanske är kyrkan mindre kristen om, som Christer Sturmark brukar kräva, prästen tar ledigt? Kanske är Staffan var en stalledräng mindre religiös än Herren av himlen är kommen till jorden. 

Frågan är bara vem som ska värdera graden av religion i olika praktiker, ritualer, artefakter och uttryck. Skolverkets jurister, sveriges rektorer eller skolbarnen och deras föräldrar?

Med i Svt-studion fanns också en förälder med starkt negativa föreställningar om religion. Hon ville absolut inte att hennes barn skulle behöva delta i några religiösa ceremonier, vare sig de förstod symboliken eller inte. Uppenbarligen hade hon, precis som Ann-Louise Trulsson, svårt att läsa bort kyrkans, Lucias och Staffans kristna dimensioner.

Den hetsiga debatten är i sig ett uttryck för frågans komplexitet. Vem bestämmer vad som är religion för vem?

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Homomoské

Aftonbladet berättar idag om en lokal utanför Paris som fungerar som moské för bland annat homosexuella muslimer. Initiativet kommer från en muslimsk, homosexuell fransk-algerisk man vid namn Ludovic-Mohamed Zahed. Ludovic-Mohamed är gift med en muslimsk från Sydafrika där samkönade äktenskap är tillåtna. Men han betonar att den nya moskén inte bara är till för homosexuella:

Syftet är att välkomna män och kvinnor som inte känner sig hemma i de traditionella moskéerna. För en man som är feminin till sitt yttre eller en person som är transsexuell är det svårt att finna sig till rätta i en moské. Jag har hört från många av mina vänner att de inte riktigt vet var de ska stå, eftersom alla moskéer delar upp män och kvinnor i olika rum. I vår moské är det viktigt att alla kan be tillsammans. Människor måste känna sig bekväma när de ber och kvinnor måste få vara synliga i moskén och ha rätt till de första raderna, bland männen. Att kvinnor ska vara beslöjade och dessutom isolerade bakom en ridå, som fallet är i vanliga moskéer, är verkligen kvävande.

Liknande moskéer finns redan i bland annat USA och Kanada, och feministiska och queer-teologiska ansträngningar har blivit allt mer synliga under de senaste 20 åren. Inte sällan har just Kanada och Sydafrika varit framträdande.

Men detta är en kontroversiell fråga och enligt Aftonbladet lär Saudiska medier i en kommentar till nyheten rapporterat att jordens undergång är nära. Men samtidigt är detta en utveckling synlig i alla världens religioner, och som inte går att förhindra hur mycket konservativa religiösa ledare än opponerar sig. Religioner förändras i takt, eller i alla fall i baktakt, med den värld och de samhällen de praktiseras i och vi kommer att få se fler kvinnliga ledare, könsblandade församlingar och homovigslar även bland muslimer.

År 2010 grundade Ludovic-Mohamed föreningen HM2F, Homosexuels Musulmans de France, för att ”bekämpa homofobi i islam och islamofobi inom HBT-rörelsen”. Rörelsen har mött negativa reaktioner, men också fått mer positiv respons än han hade vågat hoppas på:

Sedan vi grundade föreningen HM2F [har vi] sett en helt ny kategori som hör av sig till oss och vill veta mer. Folk säger att de inte håller med men medger samtidigt att de kanske har fel och att de vill förstå. En ännu större grupp hör av sig för att uppmuntra oss och till och med säga att de i oss ser den riktiga islam. Det finns till exempel föräldrar som säger till mig att de har andra ambitioner för sina döttrar än att uppfostra dem till att vara oskulder den dag de gifter sig.

I Sverige har vi ännu inte mig veterligen någon sådan organisation eller rörelse, och få muslimer har pratat öppet om sin homosexualitet i media. Men troligtvis kommer vi att få se liknande organisationer även här, och de kommer med största sannolikhet möta starkt motstånd från mer konservativa uttolkare av islam. Men också bidra till att många som idag har svårt att kombinera sin religion med sin sexuella läggning eller könsidentitet kanske får lättare att göra så.

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet  

Järva begravningsplats

Stockholms kommun är en av två kommuner som har ansvar för begravningsväsendet inom kommunens område (den andra är Tranås). För resten av landet är det Svenska kyrkan som har begravningsväsendet på entreprenad. Med en väntad befolkningsökning i kommunen behövs inte bara dagisplatser och skolor, utan också gravar. Och här visar prognoserna på för få platsar.

Alltså förbereder kyrkogårdsförvaltningen en utökning, nu på Järvafältet, i anslutning till bostadsområdena där. En allmän idétävling har avhållits, en vinnare har utsetts och premierats, och projekteringen fortsätter (läs mera). När man talar med insatta personer nämns att sannolikheten att projektet genomförs är ungefär femtio procent. Järvafältet är nämligen ett område som andra vill reservera för rekreativa ändamål. Dessa andra är röststarka och välorganiserade personer med god vana att trycka på rätt knappar för att påverka kommunala beslut (som t ex att börja bygga begravningsplatsen).

De personer som med ett byggande av Järva begravningsplats skulle få möjlighet att begrava sina avlidna kära i närheten av förorten där de bor delar inte den politiska och opinionsmässiga hanteringsvana som rekreationsivrarna besitter. Många är invandrare med knagglig svenska; deras organisationer saknar tydlig ledning, och för många är den tanke främmande att det skulle vara nödvändigt att arbeta aktivt för att påverka lokalpolitiska beslut.

Det tycks alltså vara så att en samhällsfunktion som genom långsiktigt och högkvalitativt analysarbete har visat sig nödvändig, nämligen tillgängliga gravplatser, kan äventyras av mer kortsiktiga hänsyn, och att din finns en social dimension i en sådan avvägning. Förespråkarna för rekreation på Järvafältet är i jämförelse med de tystlåtna anhängarna av den nya begravningsplatsen en elit, med de resurser som oftast kännetecknar eliter.

Det vinnande förslaget, Öarna, kännetecknas av ett flertal avgränsade begravningsplatser, med möjlighet att avdela ett särskilt område till religiösa grupper som så önskar. På så vis skulle Järva begravningsplats kunna bli en plats där den sociala jämlikhet som måhända inte uppnåddes i levande livet kommer till uttryck efter döden. De många begravningsplatserna under samma plattform skulle kunna bli ett vittnesbörd om enhet såväl som skillnad, och ett tecken på Stockholms ambition att välkomna och integrera flyktingar och andra invandrare i stadens liv. För de flesta torde gälla att på den plats där man begraver sina döda, där är man hemma. En möjlighet att uttrycka denna hemkänsla skulle vara välkommen.

Jørgen Straarup

professor i religionsvetenskap

Umeå universitet och Södertörns högskola

Wahhabitisk religionsdialog?

Tidningen Dagen rapporterar om det interreligiösa projektet KAICIID. Nu står ju religionsdialogprojektet som spön i backen, så varför skriver man om just detta? Jo, för att KAICIID är en akronym för King Abdullah bin Abdulaziz International Centre for Interreligious and Intercultural Dialogue, och Abdullah är ingen annan kungen av Saudi Arabien. Ett land få förknippar med interreligiös dialog. Den islamtolkning som dominerar i Saudiarabien, Wahhabism, framställs ofta – kanske med all rätt – som en av de minst toleranta tolkningarna av religionen idag. KAICIID är ett projekt initierat av Kung Abdullah i samarbete med Spanien och Österrike. Även Istanbuls kristne patriark Bartolomeus I och den israeliska rabbinen David Rosen är engagerade i projektet.

Kritiska och misstänksamma röster har heller inte låtit vänta på sig. Projektet har anklagats både för hyckleri och för att vilja sprida radikal islam i samhället, enligt Dagens rapportering. De skriver också att saudiska människorättsaktivister har ifrågasatt varför inte centret öppnas i Saudiarabien, utan i Wien (vilken är lite roligt efter som de muslimska Osmanernas belägring av just Wien år 1683 bland islamrädda ofta får symbolisera muslimsk fientlighet och drömmar om världsherravälde). Andra kritiska röster har menat att KAICIID kan komma användas av Saudiarabien för att överskugga människorättsöverträdelser och frånvaron av religionsfrihet på hemmaplan. På organisationens hemsida kan man emellertid läsa: 

THE KAICIID VISION

Vision: Religion as enabler of respect and reconciliation.

Mission: Acting as a hub, facilitating interreligious and intercultural dialogue and understanding, to enhance cooperation, respect for diversity, justice and peace.

Role: The Centre will act as a hub among followers of different religions and cultures, empowering others already working in the field of dialogue and promoting harmony and cooperation. 

Strategic Objectives:

·         Generate, develop and disseminate knowledge in the area of Interreligious and Intercultural dialogue;
·         Cultivation and promotion of respect for differences through dialogue;
·         Create bridges, address conflict and promote collaboration amongst diverse groups.

Kanske är förvåningen och misstankarna förståliga. Det vore också intressant att veta om man på centret har för avsikt att föra dialog också med företrädare för Baha’i eller Ahmadiyya-islam – religiösa traditioner som de flesta muslimer har svårt att acceptera som autentiska. Baha’ier och anhängare av Ahmadiyya har också fördömts och förföljts bland annat i Saudi Arabien.

Om KAICIID ska ses som ett slugt försök av kungen att leda uppmärksamheten från inhemsk opposition eller att bättra på Saudis internationella rykte, eller om det kan ses som ett ärligt yttryck för en religiopolitisk förändring återstår att se.

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Vandalisering med anti-semitiska förtecken

Ett flertal tidningar (till exempel Expressen och GP) rapporterar idag på basis av Nyheterna TV4 Kalmar att Stagneliusskolan i Kalmar har blivit utsatt för en omfattande skadegörelse. Vandaliseringen omfattar bland annat en skylt som hängts upp på skolan med texten "Arbeit macht frei" - samma textrad som mötte fångarna i flera av de nazistiska koncentrationslägren under andra världskriget. Kättingar hade också låsts fast i matsalsdörrarna till skolan och en docka hade hissats upp i mast på skolans tak. Förutom detta har byggnaden också täckts med klotter. Enligt medias rapportering har händelsen rubriceras som hets mot folkgrupp och skadegörelse.

Rapporteringen är dock knapphändig och det framgår till exempel inte om den upphissade dockan skall föreställa någon eller något och det sägs inget explicit vad klottret innehåller för symboler eller texter. Men på Nyheter P4Kalmars hemsida ges dock några fler detaljer och här kan vi bland annat läsa att delar av klottret var skrivet med grisblod och att texterna anspelade på nazism. Orsaken till vandaliseringen tycks ha att göra med en förestående match i rugby mellan två av Kalmars gymnasieskolor, Stagneliusskolan och Lars Kaggskolan. 

Huruvida klottret och vandaliseringen endast skalla ses som ett "upptåg" inför den kommande matchen mellan skolorna är oklart, men rubriceringen hets mot folkgrupp tyder dock på att vandaliseringen kan ses som ett fall av anti-semitism. Uppenbarligen har rektorn för Stagneliusskolan tröttnat på de oroligheter, motsättningar och "upptåg" som matchen har gett upphov till. Från att ha varit något roligt, busigt och lustfyllt har de senaste årens matcher mellan skolorna mest handlat om förnedring och vandaliseringen har fått bägaren att rinna över och det har blivit dags att markera att utvecklingen inte accepteras av skolan enligt rektor Jan Fredriksson. Huruvida rättsväsendet bedömer vandaliseringen som ett fall av anti-semitsm återstår att se och vi har där anledning att återkomma till fallet i Kalmar.  

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Den förrädiska singularformen och SD:s islamofobi

Det finns ett grundläggande fel i den antimuslimska propagandan som SD och andra sprider. Det är ett fel som är gemensamt för alla typer av kollektiva skuldbeläggningar, vi-och-dom-stereotyper och spridande av greuelpropaganda: nämligen föreställningen att det man kallar en religion, ett folk, en ideologi, en världsåskådning är något ”i sig”. Men faktum är att det vi kallar en religion (singularis) aldrig någonsin är ”i sig”. På samma sätt som andra imaginära gemenskaper (”folk”, ”ideologi”) handlar det alltid om konkreta människor, individer var och en med sin hjärna och sitt kognitiva universum (dvs. sätt att se på världen). Och var individ förändras under sitt liv både till kropp och själsliv.

Essentialistiska föreställningar om att man kan karakterisera en religion (singularis) oberoende av de konkreta människorna är fel, ovetenskapligt. Det är baserat på ett normativt och inte ett deskriptivt tänkande. Essentialismen och dess nära släkting begreppsrealismen är inte bara något felaktigt utan direkt farligt genom att den fungerar som stöd och krycka för fördomar, dvs. stereotyper om våra medmänniskor såsom fångna i tillhörigheter som bestämmer individens handlande. Detta stämmer inte med den verklighet som vi kan empiriskt studera, nämligen människor, individer och individer i många olika relationer till andra individer. Detta är viktigt, eftersom ansvar alltid är individuellt: kollektiva bestraffningar hör inte hemma i ett rättssamhälle.

Vi religionshistoriker har efterhand blivit ganska envisa med att använda pluralformer för att undvika essentialismens fälla: islamer, kristendomar, buddhismer; så bör vi nog göra även när det gäller politiska ideologier: liberalismer, islamismer, kommunismer, extremismer etc.

Så är till exempel sufiska dervishordnar en företeelse som kan räknas i åtskilliga tusen till antalet. Att tala om sufismen (singularis) kan därför vara missledande. Det är ingen enhetlig företeelse.

När vi talar om ”islam” (eller vilken annan religion som helst) syftar det empiriskt sett på något oerhört mångfacetterat, motsägelsefullt, föränderligt, flytande, utan fasta gränser. Hävdar man att det är något definierbart enhetligt ”i sig” handlar det om normativa stipulativa definitioner och inte den verklighet som vi kan empiriskt studera och analysera. Det handlar inte om en kulturtradition utan flera olika, inte en föreställningsvärld utan många. Det religiösa språket kan fungera för kommunikation, för att uttrycka samhörigheter (reella och imaginära) och motsättningar, men det är aldrig ”i sig”, det befinner sig alltid i konkreta situationer.

SD:s ”ideologi” är inte heller någon enhetlig företeelse, men där finns en sorts språkspel, en jargong med försök att bestämma över ords innebörd. Typiskt är försöket att appropriera ord som ”folk”, ”demokrati”, ”svensk” – och så ordet ”islam”.

Låt oss se på just ordet ”folk”. I den politiska debatten står detta ord, folk, för två olika begrepp och vi ser att det glider mellan de två betydelserna. Vi kan skilja dem åt med hjälp av två grekiska låneord, demos och ethnos.

Med demos menar man då alla, hela folket, massan av människor som finns i ett land (eller annat geografiskt område, region). Alla utan åtskillnad. Demokrati innebär att alla, oberoende av härstamning, språk, ”kultur”, livsstil eller religion har lika politiska rättigheter och skyldigheter och samma rätt till inflytande genom rösträtt och valbarhet.

Ethnos är däremot ”folk” i betydelsen människor som anses ha samma etnicitet, i form av härstamning, och/eller språk, bildningstradition (”litterär kanon”), religion eller vilka markörer man nu råkar välja att använda. Valet är godtyckligt, stipulativt och normativt.

Ställer man villkor av det slaget för medborgarskap, och/eller för politiska rättigheter och skyldigheter, så är det inte demokrati utan etnokrati. Dansk Folkeparti är ett exempel på ett parti som har en etnokratisk ideologi, inte en demokratisk. Det gäller systerpartierna i andra länder också. Och samma gäller SD – som hellre borde heta ”Sverigeetnokraterna”. I sitt bruk av ordet ”demokrati” har SD alltså givit demos samma innebörd som ethnos.

Se på de konkreta människorna: terrorister är de som går med järnrör i händerna på gatorna. Företeelser som SD och deras kusiner i Europas länder är det farliga – inte islamismerna. SD framstår för mig i sin dröm om en normerande ”svenskhet” som patetiska nostalgiker; drömmen finns där om att återgå till ett samhälle som man inbillar sig har funnits förr.

Ett antal ord som mässas av SD (och liknande företeelser i Europa) är ”mångkultur”. Även det är missvisande. Det vi faktiskt ser idag är nya generationer, nya synteser, nya kompetenser, ett svenskt kulturellt liv som utgör lokala former av en global kultursyntes.

Jan Hjärpe

Professor emeritus i Islamologi, Lunds universitet

Svenska jihadister i Syrien

På Tv4-nyheterna kunde man precis ta del av en film som lades ut på Youtube i förra veckan. Filmklippet visar en grupp beväpnade unga män med den muslimska trosbekännelsen skriven i vitt på svarta pannband. En av männen uppmanar på klingande göteborgska fler att ansluta sig till kampen mot Assad-regimen i Syrien. Det korta filmklippet innehåller mycket av den militanta jihadismens repertoar, från automatvapnen, till de emblematiska pannbanden och det affekterade och religiöst färgade språket.

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap vid Göteborgs universitet kommenterar filmen här.

Det är inte förstå gången unga svenska muslimer ansluter sig till jihadistiska rörelser i Mellanösten – eller andra unga svenska män ansluter sig till andra konflikthärdar från, säg, Finska vinterkriget och framåt.

Enligt Magnus Norell från Utrikespolitiska institutet känner SÄPO till svenskarna. Han pekar också på problem som kan uppstå den dagen de eventuellt återvänder till Sverige.

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Sociala medier och ökad kontroll av kvinnor

Det är vanligt att förknippa ny informationsteknik med positiva egenskaper som ökad demokratisering och en större möjlighet att göra sin röst hörd. Speciellt tydligt är kanske denna utveckling i den pågående arabiska våren och den begynnande demokratiseringen av Mellanöstern och Nordafrika. Men samtidigt som det finns en stor tilltro till sociala media som Facebook, youtube, SMS och internet är det många som också har framhållit teknikens dystopiska potential. Likt George Orwells mörka framtidsroman 1984 kan ny teknik användas för övervakning och kontroll. Ett tydligt exempel på denna funktion återfinns i GP:s reportage om hur Saudiarabien har låtit installera en ny funktion som har kopplats till landets nya digitala pass. Så fort en kvinna lämnar Saudiarabien sänds ett SMS till kvinnas "förmyndare", det vill säga till hennes make eller far enligt GP.

Teknikens införande har dock skapat upprörda känslor i både Saudiarabien och i flera sociala medier. Bland annat har kvinnorättsaktivisten Mamal al-Sherif lagt ut information om den nya tekniken på Twitter. I GP publiceras till exempel följande upprörda röst:

"Om jag behöver ett sms för att veta om min fru lämnar Saudiarabien är jag antingen gift med fel kvinna, eller så behöver jag en psykiatriker"

Den nya tekniken drabbar först och främst kvinnor i Saudiarabien, men också gästarbetare och privatanställda utlänningar som är anställda av Saudier. Detta är ett tydligt exempel på att ny teknologi också kan användas för kontroll och för att upprätthålla patriarkala strukturer som bygger på en tydlig uppdelning och separation mellan män och kvinnor.

Samtidigt som detta är ett typiskt exempel på en dystopisk funktion är det uppenbart att ny teknologi också har en potential att utmana rådande politiska, religiösa och kulturella strukturer. Det är dock uppenbart att det inte finns en given utveckling i och med att ny teknologi introduceras. Återigen är det viktigt att betona att tekniken kan användas både i "befriande" och "bevarande" strukturer och att det är människors avsikter som styr hur tekniken kommer att brukas i samhället.

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Offentlig sektor, frimarknad eller något annat?

Thomas Gür har skrivit en intressant krönika i helgens SvD där han menar att Sverige har fastnat i två motsatspositioner när det gäller samhällets organisering. Under lång tid har staten och den offentliga sektorn garanterat medborgarnas behov och säkerhet från vaggan till graven i form av barnomsorg, skola, åldringsvård och sjukvård. Denna verksamhet finansieras och organiseras av staten via skattemedel. Under de senaste decennierna har denna struktur utmanats av ett allt större inflytande från den privata sektorn. Friskolor och privat sjukvård har kommit att bli ett reellt alternativ till den skattefinansierade sektorn. Enligt Gür har vi gått från en statsfinansierad ekonomi till en privat ekonomi där mammon i allt större utsträckning fått styra över våra liv.

Det som vi allt för ofta glömmer bort är att det finns alternativ till dessa två organisationsformer. Den frivilliga sektorn i form av ideella intresseorganisationer, stiftelser och religiösa organisationer har till exempel ett stort inflytande i stora delar av världen, men inte i Sverige. Vi har fastnat mellan å ena sidan staten och å andra sidan mammon enligt Gür. Han skriver:

"I sin expansion hade den offentliga sektorn medvetet försvagat den ideella sektorn, som inte lika snabbt som företagen kunde utveckla alternativa driftsformer när de offentliga monopolen trängdes tillbaka. De borgerliga avregleringarna utformades dessutom sällan i beaktande av den ideella sektorns särskilda förutsättningar."

Att människor organiserar sig frivilligt i så kallade ideella organisationer som drivs av "traditionella förtecken" som kultur, etnicitet eller religion anses oftast som något suspekt och konstigt som inte passar in i samhällets struktur menar Gür som skriver:

"Den ideella sektorn utmanar ofta den sekulära och modernistiska (och felaktiga) berättelsen att religion, etnicitet eller nationell identitet är hjärnspöken som hör det förgångna till. Sådana gemenskaper är också besvärliga att förhålla sig till politiskt, eftersom de av nödvändighet inte har enhetliga mål i likhet med den offentliga makten (likabehandling, demokratiska principer) eller styrs av en enhetlig princip i likhet med marknaden (vinstmaximering). Målen är istället självdefinierade och olikartade – bevarande av den egna kulturella, etniska, religiösa eller språkliga identiteten, medmänsklighet på basis av stark religiös övertygelse eller mission och omvändelse."

Gürs analys är på många sätt intressant eftersom den bryter mot den dominerande uppfattningen att det endast finns två alternativ till hur samhället kan organiseras. Att hitta nya effektiva vägar och metoder för att säkerställa samhällets och invånarnas behov är en viktig framtidsfråga. Ur dessa perspektiv är Gürs analys på flera sätt en övertygande argumentation för att ideella och intressedrivna organisationer (må de vara politiska, ideologiska eller religiösa) också har en plats i framtidens Sverige. Samtidigt som dessa utgör intressanta alternativ är det också en indikation på att mångfalden i samhället kommer att öka och att detta kan leda till att organisationer framför åsikter och värderingar som inte nödvändigtvis är i linje med majoritetens uppfattningar om den grund som samhället bör vila på. Ur dessa perspektiv kan Gürs analys ses som en utmaning av det liberala och mångkulturella samhället.

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborg