Hur viktig är Guds icke-existens?

Sedan en tid har Humanisternas ordförande Christer Sturmark stött på en del intern kritik. I ett inlägg på Humanistbloggen, Humanisterna, manna(en) från Himmelen?, utmålar Rebecca Hybbinette (fd ordförande Humanisterna Stockholm) och Jessica Schedvin (fd ordförande Unga Humanister) Sturmark som en maktfullkomlig karismatisk ledare som fastnad i frågan om Guds icke-vara. Sturmark anklagas också för att toppstyra förbundet med en uträknad härskarteknik. De skriver:

Vi tillhör de inom Humanisterna som uppfattar förbundet vara hierarktiskt och stumt, med avsaknad av värme och välvillighet. Det saknas ett demokratiskt sinnelag [---] Det råder en rädsla för kritik och varje kritisk tanke eller uttryck möts av härskartekniker och ifrågasättande i hur det kritiseras eller varför och med vilken rätt.

Det är inte första gången Sturmark stöter på intern kritik, och ofta har Schedvin varit inblandad. Redan 2010 riktade hon, tillsammans med Unga humanisters Niklas Odelberg kritik mot Sturmark och Humanisterna för vad hon tyckte var en allt för aggressiv framtoning. ”Vi vill utveckla humanistbegreppet som vi tycker står för något positivt,” sa hon då. ”Humanismen är lika med medmänsklighet och tolerans […] Men de agerar så man får intrycket att vi är intoleranta.” Senare kritiserade Schedvin också Sturmarks tilltag att anmäla prästen och debattören Helle Klein till domkapitlet för att hon kritiserat Humanisterna. Även då var Schvedins slutsats att ”Humanisterna borde fokusera på humanismen.” Liknande kritik har annars huvudsakligen levererats från röster utanför förbundet.

Lika mycket som en debatt om Sturmarks ledarstil kan detta förstås som en fråga om förbundet Humanisternas identitet. Ska ateism eller det mer diffusa begreppet humanism stå i fokus? Under entreprenören Sturmarks ledning har förbundet fått mycket medial uppmärksamhet, och då främst just på grund av hans religionskritiska udd och polemiska stil. Till Sturmarks främsta förtjänster som ledare hör troligtvis hans förståelse av mediedramaturgi och nyhetsvärdering.

Sturmark har varit bra på att skapa rubriker. Som exempel kan nämnas reklamkampanjen ”Gud finns nog inte” från 2009 och debutnumret av förbundets tidskrift Sans från 2011. Båda gavs mycket mediautrymme, men möttes också av kritiska röster som menade att de utgjorde en flirt med främlingsfientliga krafter.

Samtidigt kan vi nu alltså se hur denna retorik föder intern kritik. Sturmark tycks själv medveten om att ateismen inte är en odelat positiv fråga och vill själv ogärna kännas vid epitetet. Han har flera gånger betonat att förbundet vill kallas ”sekulär-humanistiskt” snarare än ateistiskt, senast i en intervju i Sverige Radios Människor och Tro.

Samtidigt är det kanske förståligt att förbundet får dras med ateism-stämpeln. Inte minst på grund av ett starkt fokus just på frågan om Guds icke-existens. Dessutom är det många identifierar sig som sekulära humanister – säkert en majoritet av svenska folket, även religiösa – medan få identifierar sig som Humanister. Därför är det förklarligt om många reagerar på hur Sturmark och hans förbund vill lägga beslag på begreppet och närmast göra detta till synonymt – i den allmänna förståelsen – med ateism.

Men om Humanisterna inte profilerar sig genom sin religionskritik och ateism, vilka är de då? Vad skulle skilja dem från andra humanistiska sammanslutningar? Och skulle media fortsätta att intressera sig om de kontroversiella och polemiska debatterna uteblev?

Det blir intressant att följa denna utveckling och diskussion om Humanisternas identitet.

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet