En muslimsk mawlid-docka – tecken på ökad värdekonservatism?

Då profeten Muhammads födelsedag, mawlid, firas, som Jonas Svensson skrivit om här på bloggen, är det vanligt att många köper sötsaker liksom ger presenter till barnen. Det är till exempelt populärt att köpa dockor till flickorna men i Egypten i år såg många dockor lite annorlunda ut än vad de brukar göra. På senare tid finns många ”alternativa” dockor ute på leksaksmarknaden, som representerar en mer modest stil och som ofta har sjal. Här är Fullah ett exempel som är ett islamiskt svar på Barbie med olika islamiska plagg. Årets ”mawlid-docka” i Egypten var klädd i sjal och med något mindre ”flashiga” kläder än vanligt och gjorde tydligen stor succé i Egypten.

Dockan diskuterades också on-line. Var det en gimmick för att få sälja fler dockor? Ironiska och kritiska kommentarer on-line frågade om det var religiöst tillåtet att köpa en icke-beslöjad docka på mawlid? Och om det fanns någon fatwa (religiöst yttrande) om detta problem? Men för andra väcktes snarare frågan om dockan är ett uttryck för att egyptier nu efter revolutionen går mot mer konservativa islamiska värderingar och att marknaden anpassar sig efter det?

 

Bild från artikeln i Daily News Egypt.

Susanne Olsson, docent i religionsvetenskap, Södertörns högskola

Hälsohets

Under hösten och vintern har vad man kommit att kalla för en hälsostress eller hälsohets diskuterats ganska flitigt i media, exempelvis DN. Här om dagen läste jag ytterligare en artikel på temat. Denna gång en debattartikel på Aftonbladets hemsida av Rebecca Weidmo Udell.

Kärnan i hennes artikel som jag tolkar den, handlar om just hälsostress och hur förmågan att visa upp ett hälsosamt liv blivit en tydlig statusmarkör. Det handlar om facebookuppdateringar (”Sprang åtta km på lunchen, härligt!”), arbetsgivares val av aktiviteter på kick-off och liknande – om sätten vi framställer oss själva och vilka värderingar olika praktiker sammankopplas med.

Weidmo Udells artikel och många andra som kommit under de senaste månaderna menar jag lyfter viktiga aspekter av det samtida livsåskådningsmässiga landskapet. Som speciellt intresserad av brytningspunkten mellan religion/livsåskådning och hälsa välkomnar jag denna debatt. Föreställningar om hälsa rymmer en god portion intressanta och viktiga livsåskådningsmässiga antaganden. Framförallt tänker jag att det handlar om människosynsfrågor. Bilderna av hälsa – vad vi mår bra av, hur kroppen fungerar, hur goda relationer ser etc. – knyter på ett tydligt sätt an till föreställningar om hälsa. Som jag ser det är det svårt att tala om hälsa utan att komma in på eller ha sin utgångspunkt i människosynen.

Dessutom är hälsa är hälsa ett ganska självklart positivt laddat begrepp som i varierande grad ofta rymmer tankar om välmående och en känsla av lätthet i livet. Den friska kroppen bekymrar inte och de välfungerande relationerna är inget att ständigt hantera och fundera över. Snarare finns de bara där som något att leva genom.

Men synen på hälsa är också påtagligt föränderlig och kanske är det just kombinationen av upplevelsemässiga aspekter, kontextuellt bundna föreställningar och deras sammanflätning som gör hälsan så spännande och gäckande.

När vi ser till exempelvis Weidmo Udells artikel lyfts ett flertal centrala värderingar fram som gestaltas och förverkligas genom en ”hälsosam” livsstil. En av de centrala delarna berör kontroll över det egna livet och förmågan att göra verklighet av det hälsosamma. Det handlar om ”karaktär” och hur sätt att vara och förhålla sig knyts till kroppsform och livsstil. En annan viktig del handlar om identitetsskapande handlingar, att berätta om sig själv och visa vem man är på Facebook och liknande.  

Efter att under de senaste fem åren analyserat hälsotidskrifter menar jag att just kontrolldimensionerna bör lyftas fram i samtida föreställningar om hälsa. Det handlar om kontroll över kroppen och kontroll över livet i stort och de sätt som den senare antas speglas i den förra. I den bild tidskrifterna ger tycks det som att man kan ha en i det närmaste oändlig kontroll över kroppen. Processer in på hormonnivå kan påverkas genom ”fem enkla tips”; livet kan överblickas och förändras med en stark vilja och god organiseringsförmåga.  Kroppen och hälsan blir till något att rikta sig till och vara uppmärksam på, något att oroa sig över och bedöma. Den lätthet och behaglighet som vi ofta tänker på som en given del i hälsan kommer i skymundan och blir till något att njuta i en mer eller mindre avlägsen framtid – när man gått ned de där kilona, fått till fasta träningsrutiner och gett livet en hälsosam form.

Wilhelm Kardemark, FD i religionsvetenskap, disputerade 18/1 vid Göteborgs universitet på avhandlingen När livet tar rätt form: Om människosyn och hälsoförståelse i svenska hälsotidskrifter 1910-13 och 2009. 

Glad mawlid (milad, mulud, maulidi etc)

Idag eller imorgon (lite beroende på när den nya månen siktades på olika håll i världen) är den 12 rabi' al-awwal i den islamiska religiösa kalendern, i den sunnitiska traditionen dagen för profeten Muhammeds födelsedag, mawlid. Shiitisk tradition förlägger den fem dagar senare. 

Kärt barn har många namn. En lista över de vanligaste kan man hitta på engelska wikipedia: mulud, milad, maulidi etc.  Här kan man också läsa att det är en högtid som uppmärksammas runt om i världen och som är offentlig helgdag i de flesta länder med muslimsk majoritetsbefolkning. Här framgår också tydligt att firandet är kontroversiellt. En lång rad namn ges på kända religiösa personligheter som accepterar mawlid som en viktig islamisk högtid, men en lika lång lista ges på sådana som tvärtom med emfas hävdar att firandet är oislamiskt och religiöst förbjudet.  

Trots att den skulle kunna ses som den tredje största muslimska religiösa högtiden är den förmodligen relativt okänd bland folk i gemen i Sverige. En liten introduktion kan därmed vara på sin plats. 

Det sätt på vilket mawlid firas världen över varierar stort. På en del håll handlar det om stora offentliga manifestationer: processioner genom gatorna, utsmyckning av offentliga byggnader och mer eller mindre karnevalsstämning. Från Libyen rapporteras om att 120 personer har fått föras till sjukhus på grund av skador från fyrverkerier. På andra håll går det mycket mer stillsamt till. Folk samlas i moskéer eller privata hem, reciterar ur särskilda mawlidtexter med berättelser om Muhammed, framför allt hans födelse och barndom, sjunger hyllningssånger och äter inte minst en gemensam mawlidmåltid. 

Firandets uppkomst (och spridning) är fortfarande omtvistad i forskningen, men kan möjligen förläggas till någon gång på 1000-talet, enligt en del forskare i shiitiska miljöer. Det första stora offentliga mawlidfirandena som kan spåras i källorna ägde rum i Egypten under det ismailitisk-shiitiska fatimidiska kalifatet (969-1171), men det är oklart i vilken utsträckning senare firanden på andra håll i den muslimska världen är kopplade till detta. I det fatimidiska kalifatet fanns, liksom är fallet i många andra sammanhang, en tydlig koppling mellan firandet och den sittande regimens legitimitet. Än idag är det vanligt att makthavare syns offentligt vid mawlidfiranden, och i vissa fall har de en framträdande roll. 

Mawlid har traditionellt motiveras teologiskt främst som ett tillfälle då människor samlas och tillsammans framför sina hyllningar till Muhammed, visar sin glädje över och kärlek till honom och tackar Gud för den gåva till mänskligheten som han utgör. Många av de enskilda återkommande elementen i mawlidfirandet är just ämnade att väcka de rätta känslorna av kärlek, glädje och tacksamhet hos de församlade. Handlingar och känslor under mawlid blir också, enligt de teologiska utläggningarna, "varor" i ett utbyte med Gud och/eller Muhammed. De troende kan förvänta sig att bli belönade med religiösa "meriter" som kan lösas in vid domens dag, och med mer direkta välsignelser, baraka, som flödar ut över alla församlade och inte minst över den mat som intas vid den gemensamma mawlidmåltiden. 

I en rad berättelser betonas hur just kärleken till och glädjen över Muhammed får positiva konsekvenser. En sådan ger till exempel för handen att Abu Lahab, Profetens farbror men också en av hans värsta motståndare som nu brinner i helvetet, får varje måndag en liten, liten droppe vatten som belöning för att han trots alla sina onda gärningar ändå visade glädje den dag hans brorson föddes. 

Men, alla muslimer delar nu inte denna uppfattning om mawlid och dess betydelse. Under 1900-talet har den modell som beskrivits ovan modifierats. I många fall har den ersatts av en (möjligen lite tråkigare) omdefiniering av mawlid till en ren åminnelse, där syftet är att tillsammans hedra minnet av Muhammeds gärning i 600-talets Arabien och islams storhet. De "mytologiskt" färgade mawlidberättelserna med betoning på extraordinära händelser och mirakler har i en del fall ersatts med mer "nyktra" redogörelser för Muhammeds liv. 

Och som sagt, för en hel del muslimer världen över är mawlid inte något som ska firas överhuvudtaget. Det är en otillåten innovation, bid'a. Varken Muhammed eller de första generationerna muslimer firade mawlid, och därför ska inte muslimer idag heller göra det. En sådan inställning återfinns bland annat inom det som brukar benämnas salafism. I Saudiarabien är firandet förbjudet, även om det förekommer i privata sammanhang. Inför årets mawlidfirande i Libyen, som alltså fick allvarliga konsekvenser får några särskilt entusiastiska deltagare, utfärdade till exempel stormuftin Shaykh Sadeq al-Ghariani en fatwa i vilken han uppmanade sina landsmän att inte fira mawlid, just på de grunder som nämnts ovan. Bästa sättet att älska Muhammed är inte att sjunga, dansa och roa sig, utan att troget följa hans sunna, varje dag året om. Muftin hörsammades alltså inte fullt ut. 

Kritiken av mawlid som bid‘a har haft ganska stort genomslag runt om i världen, åtminstone bland vissa grupper. Mawlid har på många håll blivit en symbolfråga för dem som vill "rena" islam och återföra religionen till en föreställt ursprunglig form. En intressant utveckling på senare år är också hur mawlid fått denna symboliska roll också i tydligt anti-salafistisk aktivism, framför allt knuten till vissa sufiordnar. På senare tiden har viss mediauppmärksamhet riktats mot Pakistan och den opposition mot den sittande regimen som leds av en viss Dr. Mohammad Tahir-ul-Qadri. Han är andlig ledare för organisationen, eller snarare sufirörelsen, Minhaj-ul-Quran International, med förgreningar runt om i världen. Organisationen, och dess ledare, håller en årligt återkommande mawlidkonferens i Lahore. Den samarbetar i Storbritannien med andra sufigrupper kring just organiserandet av offentliga mawlid, i syfte att markera mot vad man identifierar som "extremistisk" islam. 

Alltså, mawlid är en religionsvetenskapligt intressant företeelse i många avseenden, inte minst med fokus på förändring över tid i såväl den betydelse högtidens tillskrivs av muslimer som dess utformning och roll i olika sammanhang. Sorgligt nog är mawlid något understuderad. För en mycket bra översikt rekommenderas dock varmt: Katz, Marion Holmes. 2007. The birth of the prophet Muhammad: devotional piety in Sunni Islam. London ; New York: Routledge. 

För lite mer information om nutida mawlidmobiliering i Storbritannien rekommenderas Simon Stjernholms artikel 
Sufi politics in Britain: the Sufi Muslim Council and the ‘silent majority’ of Muslims

Glad mawlid på er!

Jonas Svensson

Linnéuniversitetet.

Årsdagen för revolutionen i Egypten

Imorgon, fredag 25 januari, är det två år sedan revolutionen i Egypten, vilket på olika vis planeras att manifesteras i Egypten. På torget Tahrir i centrala Kairo tros tusentals människor komma för att fira revolutionen eller för att protestera mot Morsi och det Muslimska brödraskapet, som många inte tycker har levt upp till revolutionens krav på bröd, frihet och social rättvisa. Eller kanske det är en kombination mellan att fira och att demonstrera som vi kommer att få se imorgon?

Morsi har kritiserats på sistone av flera skäl. Bland annat för att ha kommit med antisemitiska uttalanden innan han blev vald till president. Själv menar han att de har feltolkats och tagits ur sitt sammanhang. Efter att ha utökat kontrollen på media, försökt ge sig själv ytterligare maktbefogenheter, vilket han fick dra tillbaka, och snabbt ha drivit igenom ett konstitutionsförslag, så kritiseras han också nu även för att det förslag som ligger i högsta domstolen om framtida val till parlamentet inte garanterar minoriteter och kvinnor plats. Många är rädda för en ”ikhwanisering” i Egypten, att en islamisering ska smyga sig på, eller helt enkelt manifesteras i form av lagar. Att kristna och kvinnor inte ska få samma rättigheter som muslimska män. Oppositionen vänder sig mot islamisering men de är samtidigt medvetna om det Muslimska brödraskapets popularitet. Brödraskapet har länge agerat som en social instans i Egypten. De har hjälpt fattiga med sjukvård till exempel och annan social hjälp, som nu att bidra till en kampanj för att utrota råttor. Det här är också något som oppositionspartierna insett är strategiskt och flera av dem försöker nu också initiera liknande projekt. När det gäller al-Nour, det salafitiska partiet, så är ett av de senaste uttalandena att de önskar stödja turismutvecklingen i landet, och de anser  t.ex. att det vore bra om det fanns hotell för bara män och bara kvinnor. Sådana uttalanden spär sannolikt på rädslan för islamisering bland de som inte tycker det är en bra idé. Religiösa utlåtanden (fatwor) har också kommit på slutet som bland annat hävdat att muslimer inte ska gratulera kristna på deras högtidsdagar. Något som har fått stormuftin Ali Gomaa på al-Azhar att offentligt yttra sig om det där han säger att det är något man faktiskt bör göra som muslim. Han har också uttalat sig kritiskt om de som ger fatwor utan att vara kompetenta i hans ögon. Något som ytterligare illustrerar att det finns många olika former av islam i Egypten idag där alla gör sitt för att framstå som att ha tolkningsföreträde.

Om detta och mycket annat kan man läsa mer om i den engelskspråkliga dagstidningen Daily News Egypt, som säkerligen också kommer att rapportera från frihetsmanifestationerna slash demonstrationerna imorgon, så håll utkik!

Susanne Olsson, Södertörns högskola

Ju töntigare frisyr desto bättre kristen?

Det är hårda tider för journalister i Turkiet. Men det finns, som tur är, besvärliga röster kvar. På SvD:s Kulturblogg kan vi läsa om Burak Bekdil som i Hürriyet Daily News häcklat premiärminister Erdogan och muslimchauvinistiska drag i turkisk in- och utrikespolitik.

I en ironisk artikel skriver Bekdil att ”Turkiska vetenskapsmän har tagit fram världens första muslimometer, ett redskap som sägs kunna mäta en persons muslimskhet, vilket anses vara användbart när man ska anställa offentliganställda.”

Bekdils muslimometer ska naturligtvis uppfattas som ett skämt. Men som så ofta överträffar verkligheten dikten, och som vi skrivit om tidigare här på bloggen samtalar Migrationsverket med Sveriges Kristna Råd för att lära sig bedöma hur genuin kristna asylsökandes tro är.

Men hur ska man bedöma graden av religiositet?  Ska man gå efter hur stark någons tro är? Hur mäter man det? Och tro på vad? Eller ska man snarare kontrollera hur ofta någon utför centrala ritualer? Räcker det att vara döpt, eller måste man gå i kyrkan varje söndag? Är det kvantitet eller kvalitet som räknas? Kan man bedöma muslimers muslimskhet, som vissa verkar mena, genom längden på skägget eller färgen på sjalen? Ju töntigare frisyr desto bättre kristen?

Att någon ofta går i kyrkan behöver ju inte vara ett bevis på dennes fromhet. Kanske är hen där för att få lite sällskap. Att framstå som muslimsk verkar ge politiska fördelar i Erdogans närhet och kan därför vara ett utslag av opportunism snarare än av gudfruktighet. Någon kanske går på Bikramyoga tre gånger i veckan för att ragga, medan någon annan yogar hemma i det tysta och inte alls verkar helig för omgivningen.

Migrationsverket och Sveriges Kristna Råd ska träffas en gång i halvåret för ”kontinuerlig dialog och utbyte”. Kanske kan de ta fram en prototyp till en kristometer som Erdogan kan vidareutveckla.

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet 

Buddhistisk kulturskatt i Afghanistan hotad

Arkeologer försöker rädda buddhistiska kulturskatter i Mes Aynak, cirka 40 km sydöst om Kabul i Afghanistan, innan det omvandlas till koppargruvor av kinesiska bolag som köpt gruvrättigheter i området.

Mes Aynak anses vara en av de viktigaste arkeologiska fyndplatserna någonsin i Afghanistan, och några av de inledande fynden har nyligen presenterats i en liten publikation.
Fynden dateras till Kushan och Kushan-Sassanian-perioderna från 100-talet f.v.t. till islams intåg på 700-talet v.t. Förutom mynt, keramik, väggmålningar och lerskulpturer, har även manuskript hittats.

Omfånget av fynden gör att Mes Aynak kan jämföras med andra samtida buddhistiska platser som Hadda och Bamyian.

Arkeologerna arbetar med en stark tidspress över sig, vilket har föranlett den amerikanske filmaren Brent Huffman att dokumentera arbetet och starta en kampanj för att rädda kulturskatterna i Mes Aynak. Internationell media, som The New York Times, har skrivit längre reportage om de tidspressade utgrävningarna.


Katarina Plank
FD, religionshistoriker vid Göteborgs universitet.

Call Girl och jakten på autenticitet

Filmen Call Girl fick till slut 4 guldbaggar vid guldbaggegalan på måndag 21 januari. Fiktionen i Call Girl lägger sig nära det rent autentiska i vad filmen påstår, antyder, implicerar eller säger rent ut om Olof Palme och hans inblandning i den sk bordellhärvan för 40 år sedan och skapar en oklar gräns mellan fiktion och fakta. Filmen är en otäck och suggestiv skildring av 1970-talets maktelit med ett vittförgrenat utnyttjande av sexköp där maktens män håller varandra om ryggen och lägger locket på. En angelägen film. Därför blir också filmens problem så mycket mer kostbara när det autentiska blandas med det fiktiva.

Att filmen under hela hösten har debatteras hårt är bra, då film och den rörliga bildens berättelser blir allt viktigare som samtidstolkande "texter" i vårt bildbaserade mediesamhälle. Det är genom film historia skrivs idag, och det är med film samtidspolitik diskuteras. Därför blir också gränsdragningen mellan fakta och fiktion en gräns som blir alltmer problematisk, vilket inte minst visas av den debatt som har följt i filmens kölvatten efter premiären 2012. Call Girl har av Mårten Palme blivit anmäld för förtal av avliden, men justitiekanslern har nyligen valt att inte ta upp målet och familjen Palme låter meddela att man ej väljer att driva saken som enskilt mål.

Filmen Call Girl är ett tecken på den intressanta och problematiska jakt på autenticitet som pågår inom filmens värld idag. Det handlar om en omförhandling av gränsen mellan fakta och fiktion som pågår från två håll samtidigt, både i det dokumentära och det fiktiga berättandet. I höstas var jag med i den ekumeniska juryn vid dokumentärfilmsfestivalen i Leipzig i november där 13 filmer tävlade om pris. I juryarbetet kom vi gång på gång tillbaka till en etisk bedömning av flera dokumentärfilmer. Vi såg filmare som valt att närma sig verkliga människor i genuina miljöer, men också hur de tvingat på berättelsen om de enskilda människorna en narrativ form som matris för skildringen av huvudkaraktären. Det vi tyckte oss se var en etisk problematisk fiktionalisering av det dokumentära berättandet. Autenticiteten i det dokumentära förblev oklar och samtidigt utelämnande för de enskilda - verkliga -  människorna som fick låna sina liv till en fiktionaliserad story.

Call Girl som fiktion exploaterar det autentiska från andra hållet genom att hämta kraft från det dokumentära. Tyvärr står teamet bakom filmen svarslösa när man pressas på sina narrativa påståenden hur fiktionen i det här fallet förhåller sig till det dokumentära när det gäller de komprometterande skildringarna av en svensk statsministers inblandning i 1970-talets sexköp. 


I ett alltmer medialiserat och senmodernt samhälle är 'autenticitet' ett åtråvärt kulturellt kapital och det förvånar mig inte att detta kapital på olika sätt blir föremål för samtidens filmberättelser. I jakten på  'verklighetens guld' rör sig gränsen mellan fiktion och dokumentär. Det dokumentära berättandet fiktionaliseras alltmer och det fiktiva berättande försöker hämta kraft från det dokumentäras autenticitet. Ett åtal om förtal av avliden utifrån en fiktionsfilm, hade satt hela denna komplexa fråga under lupp. Det är synd att så inte blev fallet.

Tomas Axelson, lektor i religionsvetenskap med medieinriktning vid Högskolan Dalarna

Fler humanister = mer humanism?

Jag har tidigare skrivit om konflikter inom Humanisterna och om en pågående tolkningskamp rörande begreppet humanism. Nu rapporteras att ett nytt förbund bildats kring begreppet, Förenade Humanister. Förbundet, som delvis har grundats av avhoppare från Unga Humanister, säger sig vilja verka för en positiv humanism och främja dialog mellan olika livsåskådningar. Förenade Humanisters ordförande Per Pettersson säger, ”Vi har den senaste tiden sett ett ökat behov för dialog mellan olika grupper i samhället, speciellt i frågor om livsåskådning, tro, etik och moral. Ofta tenderar debatten att bestå av polemik mellan grupper och det gör det allt svårare att faktiskt förändra någonting. ”

En annan av grundarna är Jessica Schedvin som tidigare var ordförande för Unga Humanister, vilka hon för en tid sedan lämnade efter att enligt egen utsago ha utsatts bland annat för sexuella trakasserier, är idag kritisk till Humanisterna. I en intervju med tidningen Dagen säger hon: ”Vill Humanisterna ha ett samhälle utan religion får de kalla sig ateisterna. Vi tar avstånd från religiös extremism men jag tycker att de har kidnappat begreppet och det tar vi nu tillbaka.”

I Dagen välkomnar Christer Sturmark det nya initiativet, men menar att den form av dialog Förenade Humanister vill bedriva redan finns, och tror vidare att detta är resultatet av interna konflikter inom Unga Humanister. I en kommentar på Humanistbloggen skriver Ulf Gustafsson:

Självklart är det viktigt med dialog och förståelse, men hur man skall kunna respektera åsikter man anser är felaktiga eller till och med skadliga förstår jag inte. För mig går tankarna till akta, vörda och värdera när jag läser ordet respektera. De debattinlägg de hittills skrivit riktade mot Humanisterna visar inte att de respekterar Humanisternas åsikter, men det blir förhoppningsvis ändring på det nu. Ingen livsåskådning skall särbehandlas.

Om de Förenade Humanisternas inkluderande hållning kommer ha utrymme även för de beskyllt exkluderande Humanisternas livsåskådning återstår att se. Jag misstänker att diskussionen kommer att fortsätta kring det laddade begreppet ”humanism”.

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap vid Göteborgs universitet

Antisemitism bland muslimer

Vi har flera gånger tidigare på bloggen skrivit om vad som misstänks vara ökande antisemitiska hållningar bland vissa muslimska grupper. Idag kan vi läsa på Humanistbloggen om rapporterade antisemitiska uttalanden av två imamer i Norge. Detta är en viktig fråga som det, i alla fall vad gäller svenska förhållanden, finns allt för lite forskning om. Det pågår ett forskningsprojekt vid Malmö högskola som vi skrivit tidigare om här på bloggen, och vi ser med intresse fram emot att detta ska publiceras.

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Samtal om religion

Det såg mysigt ut. I skenet av levande ljus och över ett glas rödvin möttes i TV-programmet Annas eviga Antoon Geels, sökande professor i religionspsykologi, Lena Andersson, religionskritisk skribent och proffstyckaren och i sammanhanget profeten Alexander Bard för ett samtal om religion. Samtalet sändes första gången på annandagen, men finns fortfarande tillgängligt på svt.play.

Jag fann samtalet intressant, inte för att det var ovanligt på något sätt, utan tvärtom för att det var ganska typiskt.

I början av programmet gjordes ett trevande försök att definiera religion ("Vad är religion för dig?"), och det som framkom av svaren var knappas någon enighet. Trots detta kunde samtalet fortsätta i en halvtimma. Det faktum att deltagarna inte kunde enas om vad religion var spelade alltså mindre roll. Det gick ändå att föra ett samtal om religion. 

Jag tror att man kan förklara detta till synes märkliga förhållande med att samtalet bars upp av en samling outtalade gemensamma antaganden om hur religion ska diskuteras, snarare än om vad religion är. Dessa antaganden är inte uppenbara, men åtkomliga om man närstuderar språkbruket, inte minst det metaforiska.

Det metaforiska språkbruket, framför allt det omedvetet metaforiska, speglar ett metaforiskt tänkande, vilket i sin tur är ett förmodligen universellt sätt för människor att möjliggöra mental bearbetning av svårgripbara abstrakta begrepp genom konkretisering.  Vissa metaforer förekom i samtalet endast i enstaka yttranden hos de enskilda deltagarna: religionen som frö som kan planeras och växa, eller religionen som något (en person?) som man kan brottas med. Andra var mer genomgående i samtalet, och delades av samtliga. Några av de senare är värda att lyfta fram. 

För det första är religion ett "ting", ett avgränsat objekt i världen. Detta återkommer i beskrivningar av religion som något som kan mätas och vägas och i grunden är enhetligt, vilket förklarar den återkommande användningen av bestämd form: "religionen". Det är ett objekt som kan röra sig, också av egen maskin: gå framåt, gå tillbaka, träda fram eller försvinna. Det är antingen närvarande eller frånvarande, det är något människor möter eller inte möter. Det är också något man kan skaffa sig, och ha, tro på, söka efter, förhålla sig till, distansera sig från, revoltera mot, ta bort och överföra till andra. Det kan förekomma i olika former, "religioner" som samtidigt delar "något" (en religionens essens måhända).  Religion är också något som människor kan använda sig av för olika syften och som de kan vrida och vända på. Föreställningen om religion som ett avgränsningsbart objekt "i världen", möjligen med egen agens, är också en förutsättning för en annan återkommande uttryckt föreställning, nämligen om religion som orsak till något annat.  

En rad rumsliga metaforer tyder också på ett religion inte bara föreställs som ett objekt, utan även som en viss sorts objekt, närmare bestämt en behållare, med en utsida och en insida. Religioner innehåller eller har någonting i sig: Föreställningar, handlingar, känslor, ritualer ingår i religionen. Även om deltagarna i diskussionen hade lite olika åsikter om vad som rymdes i denna behållare, är det uppenbarligen en grundläggande enighet kring att olika företeelser kan placeras i den. Behållarmetaforen blir även tydlig i språkliga vändningar där religionen är något som även människor kan befinna sig i eller utanför, hamna i, tillhöra, sugas upp av etc. Här noteras till exempel hur det kan vara trångt i en religion och hur religioner kan kritiseras inifrån. 

Religion framstår vidare som en artefakt eller mer specifikt ett redskap. Det är något som kan skapas och skrotas. Artefaktmetaforen återkommer också i när religionens föreställda funktioner diskuteras: religionen tillhandahåller svar, religionen binder samman människor, religionen ger tröst, religionen kan brukas och missbrukas. Tänkande kring religion som artefakt leder också gärna till den intuitiva slutsatsen att den, liksom andra artefakter, ytterst kan hänföras till intentioner hos någon (en konstruktör?). Detta kan möjligen förklara en fråga i programmet: vad är syftet eller meningen med religion? 

Slutligen finns också exempel i samtalet där religion närmast blir en substans. Att religionen är något som människor behöver var ett återkommande inskott från programledaren, som därmed placerar religion i samma kategori som föda och vätska. Religionen är något som människor kan inta genom en aktiv handling, något som kan avnjutas, smakas på, något människan söker aktivt efter, längtar efter, konsumerar och får tillfredsställelse av.   

Poängen med dessa små kommentarer är inte att peka ut Annas eviga, eller det samtal som fördes i programmet som unikt i något avseende. Tvärtom. Syftet är att kort exemplifiera en långt vardagligare, men religionsvetenskapligt intressant process där abstrakta begrepp (t.ex.  moral, samhälle, tid, religion etc) inte minst i vardagstänkandet behandlas i mer konkreta termer, och hur detta i sin tur också kan påverka vilka intuitiva slutsatser som dras kring dem.  

Jonas Svensson, Linnéuniversitetet 

Är president Morsi antisemit?

USA har fördömt antisemitiska uttalanden från Egyptens president Mohammed Morsi och bett honom att tydliggöra sina åsikter ,meddelar al-Arabiyya. Uttalandena ska ha gjorts under 2010. Bassem Youssef, den egyptiske satirikern vi tidigare nämnt här på bloggen, visade i sitt program i fredags den omtalade videon från 2010 där Morsi förkastade Israels blockad av Gaza och sa att egyptierna måste föda barn och barnbarn med hat mot judar och zionister.

Samtidigt har Morsi sedan han blev president lovat att upprätthålla fredsavtalet med Israel och han talar om religionsfrihet. Frågan är hur Israel kommre att se på honom efter detta och om inte Morsi i och med detta uppvisar en tydlig dubbelmoral. Själv har inte Morsi eller någon annan representant från regeringen gett någon kommentar alls till Morsis antisemitiska uttalande. En kommentator sa att det Muslimska brödraskapet kanske är så desperata att få stöd från USA att de kan gå med på att Morsi försöker förklara sig – vilket skulle vara intressant att höra. Men att ta tillbaka, eller försöka bortförklara uttalandet, kan också utsätta honom för politiska attacker av motståndare som tycker att han redan är alltför svag inför västvärlden och Israel. Redan nu finns en kritik mot honom i Egypten att han är för USA- och Israel-vänlig, vilket han också måste tänka på. Han är trängd från två håll med andra ord men han lär inte kunna tiga ihjäl det i längden.

I den här lite längre artikeln från New York Times som rör detta finns bla. länkar till videon som nämns.

Susanne Olsson, docent i religionsvetenskap, Södertörns högskola

Sexualitet och förtryck på väg att avstigmatiseras i Indien

Hur långt har Indien kvar för att uppnå en rättvis status för flickor och kvinnor? Den frågan ställer sig människorättsjuristen Parul Sharma i en artikel i tidskriften Sydasien.  Hon skriver om reaktionerna på den brutala våldtäkten i Indien, och menar att en genomgripande förändring är på väg att ske i samhället när det gäller öppenhet om sexualitet och förtryck: 

"Det pågående folkupproret i Indien är ett tecken på en stor avstigmatisering i ämnen som tidigare inte ens gick att diskutera på indisk radio. Döttrar kunde inte fråga sina mödrar om ett manligt beteende som verkat hotfullt, idag protesterar döttrar och mödrar sida vid sida mot den indiska polisens slapphet och politikernas idioti kring uttal om flickornas egna ansvar att se till att inte bli våldtagna genom att klä sig anständigt. Det är ett förändrat Indien. Dock är politikerna och rättsväsendet till stor del oförändrat, och det är här Indien behöver en total rensning."

Parul Sharma menar att även om nedvärderingen av kvinnans status har en djup historisk förankring, har de senaste tidens kraftfulla reaktioner satt fokus på det kvinnorättsliga spektrumet och inkluderar nu frågor som rör både den psykiska nedvärderingen som kan förekomma i hemmen liksom den fysiska osäkerhet som kvinnor kan möta utanför hemmen. Och detta är något nytt i Indien. Även om det är en lång väg kvar tills mödrar inte längre behöver be omgivningen att inte avslöja att deras döttrar blivit våldtagna då detta kan dra skam över familjen.

Katarina Plank
FD, religionshistoriker vid Göteborgs universitet

Juden Jesus

Blänkare: Nu har utställningen Juden Jesus öppnat på judiska museet i Stocholm och den pågår ända till 30 september 2013 så det finns gott om tid att hinna med att titta på den. Utställningen tar upp frågor som: Vem var Jesus? Vilket samhälle levde han i? Vilka strömningar påverkade honom? Ambitionen beskrivs på hemsidan ha varit vetenskaplig och historisk och både judar och kristna har deltagit i förarbetet. Många är också forskare och till utställningen finns en katalog där flera forskare har bidragit med texter som på olika vis skildrar Jesus. De hoppas att utställningen skall bli en plattform för interreligiösa samtal och föreläsningar om det gemensamma arvet. I samband med utställningen arrangeras också flera seminarier.

Susanne Olsson, docent i religionsvetenskap, Södertörns högskola

Är berättelsen om Pi en dussinhistoria?

Strax innan jul hade filmen Berättelsen om Pi premiär på biograferna. Jag var och såg den igår och blev berörd av filmens sätt att behandla religion och gudstro. Upplevelsen blev inte sämre av att det var en ateistisk vän, ovetande om filmens religiösa innehåll, som övertalat mig att följa med och se den.

När jag så kom hem och läste recensionen på SR:s kulturnytt blev jag häpen. Recensenten menar att filmen är en ”dussinhistoria” vilket signalerar att den helt saknar originalitet och egentligen är värdelös. Filmens första del är intressant, menar recensenten, men det efterföljande äventyret på havet, som utspelar sig efter ett skeppsbrott på Stilla havet, uppfattar han som en menlös transportsträcka skapad endast för 3D-teknikens skull.

Vad får recensenten att fälla ett sådant negativt omdöme om filmen? Svårt att säga förstås. Personligen uppskattade jag hur de olika delarna av filmen samspelade. Inte minst tyckte jag att det var intressant hur filmen rymmer en mängd anspelningar på bibelberättelser och på andra sätt är religionsvetenskapligt och existentiellt intressant. Huvudpersonen Pi identifierar sig som en troende katolsk hindu och är även inspirerad av islam. Särskilt påtaglig blir hans gränsöverskridande religiösa identitet i barndomsskildringarna. I den ramberättelse som omger äventyrsdelen skapas även en viss religiös förväntan: Den dramtiska historien, påstås det, kommer att generera en gudstro.

Strukturen med en ramberättelse som omger en äventyrsdel för tankarna till Jobs bok i Gamla testamentet som har ett liknande upplägg. Ramberättelsen ger då äventyret en viss mening – det blir inte en ”leksakslåda” för 3D-teknik som SR:s recensent uttryckte det. Jobs bok handlar om en man som, liksom Pi, drabbas av lidande. Han plågas av sjukdomar och mister sin familj. Jobs vänner försöker trösta honom och säger att han måste be om förlåtelse eftersom han har syndat. Men likt Pi är Job en rättskaffens man som inte gjort något fel. Både Pi och Job utmanar Gud. Kom igen då, ge mig mer! Berättelsen blir på så sätt en uppgörelse med den teologi i bibeln som säger att lidande är ett resultat av synd.  

Filmens existentiella huvudpoäng kommer dock i slutet när Pi möter två representanter från Japans transportministerium som vill ta reda på varför fartyget sjönk ute på Stilla havet. Pi återberättar då den osannolika äventyrshistorien om hur han överlevt med en farlig tiger på en livbåt under flera veckor. När de inte tror honom ger han en alternativ version av berättelsen som är betydligt mer tragisk och mörk ur mänsklig synvinkel. I båda versionerna sjunker dock båten på ett oförklarligt sätt och Pi ber därför representanterna att välja vilken berättelse de föredrar. De föredrar då den med tigern. För detta tackar Pi dem. Här kastas vi tillbaka till ramberättelsen och dess nyckelreplik: på samma sätt är det med gudstro.

Vilken berättelse föredrar du, är då frågan som ytterst ställs i filmen. Vad som hände "egentligen" får vi inte veta. En objektiv verklighet förblir otillgänglig. På samma sätt, antyder filmen, är det med människan och Gud. Filmen kan på så sätt ses som ett bidrag till en postmodern teologi.

Hans Leander

Postdok forskare i religion och postkoloniala studier vid Uppsala Universitet

Kvinnas roll i Indiens religiösa föreställningsvärld

En vän är makan, ett jämmerskri är dottern, ljus av ljus av den högsta himlen är sonen för fadern.

Den brutala våldtäkten och mordet på en ung kvinna i Delhi har blottat ett kvinnoförakt som väckt avsky i hela världen. Omfattande demonstrationer har ägt rum i huvudstaden, som riktar sitt hat mot förövarna, men också mot det sexuella våld som fortlever i Indien. Händelsen i Delhi är nämligen långt ifrån unik. Några dagar tidigare tog en annan ung kvinna sitt liv, sedan polisen vägrat befatta sig med den våldtäkt som hon blivit utsatt för. Även om det har stiftats lagar för att skydda kvinnors rättigheter respekteras de inte ens av de rättsvårdande instanserna.

De traditionella värderingar kring könsrollerna visar på ett kvinnoförakt, som till stora dela har sin grund i traditionella religiösa föreställningar. Endast mannen tillåts studera de heliga skrifterna, något som också gett tolkningsföreträde genom de årtusenden som religionen existerat. Kvinnans natur uppfattas som sexuell och därmed potentiellt farlig, om den inte kontrolleras genom äktenskapet. Genom att visa sig hängiven mannen – kvinnans främsta plikt - lockas hennes goda sidor fram och hennes farliga och egenmäktiga sida förtrycks.

De stora och mäktiga gudinnorna i den hinduiska traditionen uppträder nästan alltid i denna aspekt och blir därigenom förebilder för kvinnorna. Även den vilda Kali hejdar sin förstörelsebringande attack, när hon råkar trampa på sin make och räcker förskräckt ut sin tunga. Den ideala hustruns natur återspeglas i gudinnornas underordnade roller gentemot deras äkta män.

Kontroll över kvinnans natur ingår således i den patriarkala könsmaktsordningens mönster, något som Eva Hellman har påvisat i sin bok Hinduiska gudinnor och kvinnor. Hon visar emellertid på nya tendenser som växt fram bland de utbildade kvinnorna i det moderna Indien i form av en nytolkning av de heliga texterna i form av en postpatriarkal teologi. Här får nämligen gudinnan Kali spela en annan roll än den traditionella. Gudinnan ses inte som en förgörande kraft utan som den som bryter ner de traditionella mönster som begränsar kvinnorna tillvaro. Detta är ett av de många exempel där männens tolkningsföreträden till de religiösa texterna ifrågasätts.

Av detta följer att den traditionella synen på kvinnan som en farlig och okontrollerad kraft omtolkas. Hon ses i stället som en jämbördig varelse i såväl andlig som världslig bemärkelse och behöver inte längre hållas inne i den privata sfären.  Tyvärr är detta ännu en utopi. Till dess kommer Indien att inneha den föga smickrande fjärdeplatsen som ett av de farligaste länder för kvinnor att leva i.

Britt-Mari Näsström

Professor emerita i religionshistoria

Saudiska kvinnor i rådgivande församlingen

Den 25 september 2011 talade kung Abdullah inför Majlis al-Shura, den rådgivande församlingen, och sade att i början av 2013 skulle kvinnor få delta i församlingen och att från 2015 skulle de också få rösta och ställa upp i val till kommunfullmäktige. Idag rapporterar t.ex. DN och SvD att kungen nu i ett dekret ändrat stadgarna som hädanefter ger kvinnorna en femtedel av platserna. Av den rådgivande församlingens 150 platser kommer alltså 30 vara garanterade för kvinnor. Det är ett stort framsteg då ingen kvinna tidigare har kunnat vara medlem.

Då kung Abdullah höll sitt tal i 2011 kallade liberala saudier och kvinnoaktivister detta för något historiskt. Kungen sade att ända sedan profeten Muhammads tid hade kvinnor haft giltiga åsikter som inte skulle betraktas som marginella. Men många av de religiöst lärda ansåg att det inte fanns religiöst stöd för kungens beslut, som alltså ändå drevs igenom.

I Saudi får t.ex. kvinnor inte köra bil och är beroende av manlig eskort och tillåtelse vid resor t.ex. Det här kan därför ses som ett stort steg för kvinnors ökade deltagande i det politiska livet i Saudiarabien.

Susanne Olsson, docent i religionsvetenskap, Södertörns högskola

Predikant vill ha “saudisk” sedlighetspolis i Egypten

Reuters artikel “Preacher alarms many Egyptians with calls for Islamist vice police” (130109) illustrerar spänningarna i Egypten och osäkerheten inför framtiden.

Efter att predikanten Hisham el-Ashry dök upp i tv (Nahar) på bästa sändingstid och sade att kvinnor måste täcka sig för sin egen säkerhet, alkohol förbjudas, och att han inte hade något emot en religiös ”sedlighetspolis” undrar nog många hur det kommer sig att han gavs sådant utrymme i tv. El-Ashry kanske inte tas på så stort allvar av många, men det finns de som är positiva till hans åsikter också. Själv reste han tidigare till USA  under 1990-talet med hopp om en västlig livsstil men föll istället in i en mer religiös livsstil och blev en konservativa predikant. Han återvände till Egypten efter 15 år i USA.

I Egypten är ekonomin skakig. Matpriserna stiger. Många oroar sig över att den nyvunna politiska friheten kan utnyttjas av konservativa muslimer som vill tvinga sina värderingar på folket. Det islamiska universitetet al-Azhar, som av många betraktas företräda normativ islam, har länge sagt att religiös praktik inte ska tvingas på folk. Exempelvis har stormuftin, Ali Gomaa, gått ut och kritiserat Hisham el-Ashrys åsikter starkt.

Även det Muslimska brödraskapet har distansierat sig från el-Ashrys åsikter, om än inte lika tydligt som Ali Gomaa. President Morsi har utlovat att islamiska moralkoder inte ska införas då religionsfrihet ska råda. Det till trots anser kritiker att Morsi mer explicit bör ta avstånd från sådana yttranden som det från el-Ashry.

El-Ashyr är en predikant som kan karaktäriseras som salafitisk och han är starkt värdekonservativ. Den islam han verkar vilja införa uppfattar många som ”saudisk”. Flera incidenter har inträffat i Egypten, t.ex. knivhöggs en man till döds i Suez i juli efter att ha hållit sin flickväns hand och ett par obesjlade flickor har fått håret avklippt. Allt detta visar att det pågår en kontinuerlig maktkamp om tolkningsföreträde av islam, som nu sker på en mycket mer öppen spelplan än  före revolutionen, och den kan alltså även iakttas i media. Många tror dock inte att de mest konservativa av salafiterna har stöd bland gräsrotsbefolkningen, som sannolikt är mer positivt inställda till en moderatare islamtolkning. Men samtidigt har salafitiska partier fått många röster i valen. Deras agerande framöver lär påverka vilken politisk roll de kommer att ges i nästa demokratiska val.

Susanne Olsson, docent i religionsvetenskap, Södertörns högskola

Politisk satir i Egypten underhåller och oroar

Den egyptiske satirikern Bassem Youssef blev känd under revolutionen och har nu hamnat i blåsvädret, anklagad för att underminera president Morsi i sina satiriska nyhetsprogram på TV (El-Barnamig, ’Programmet’) där politiker och andra görs lustiga. Där har han bland annat i ett program presenterat Morsi som Farao och kallar honom ”SuperMorsi” istället för president Morsi. Att likställa en president med en farao är att hävda att han ger sig själv all makt, vilket också Morsi försökte med i ett dekret höstas men han tvingades att dra det tillbaka efter stora protester. Den typ av politisk satir som förekommer i Programmet hade varit helt otänkbart före revolutionen och programmet är en frisk fläkt i dagens Egypten.

I en tid då det är en stor oro i Egypten över framtiden för pressfrihet och censur, liksom yttrandefrihet generellt, har anklagelserna mot Bassem Youssef  seglat upp stort. Morsi och regeringen har anklagats ligga bakom men de har försvarat sig och svarat att konstitutionen ger utrymme för pressfrihet och att det inte är regeringen som ligger bakom anklagelserna utan enskilda jurister, meddelar al-Jazeera. Åtminstone officiellt säger sig regeringen respektera yttrandefrihet och demokrati, men många i Egypten tvivlar på att det stämmer överens med verkligheten och det finns en utbredd rädsla för vad den nya konstitutionen, som nyligen röstades igenom, skall innebära. Det var framförallt islamistiskt orienterade personer som deltog i utvecklingen av förslaget till konstitution och det råder en oklarhet vilken roll islamiska lagar faktiskt kommer att få, liksom vilket utrymme för press- och yttrandefrihet som i praktiken kommer att råda. Tidigare har Programmet också anklagats för att vara blasfemiskt av konservativa muslimer och vi lär få höra mer om både Programmet och censur/pressfrihet i Egypten framöver.

Susanne Olsson, docent i religionsvetenskap, Södertörns högskola

Den religionslika ateismen

I en krönika i dagens SvD skriver Annina Rabe om hur kyrkans ritualer lockar ateister, speciellt under julen, ”tiden då många av oss icke-troende beter oss misstänkt mycket som kristna.”I en intervju som Rabe läst i mellandagarna berättar ateisten Björn Ulvaeus om religiösa platser och ritualers betydelse i hans liv. ”Han går gärna in i kyrkor för en stunds stillhet och möjlighet att fundera över tillvarons mysterier. Han är döpt och konfirmerad, han gillar psalmer och tycker att den kristna kulturen ger ’skimmer åt en grå vardag’”, berättar Rabe.

Detta tudelade förhållande till kristendom och religion är inte helt ovanligt i den samtida ateistiska diskursen. Ett liknande förhållningssätt till religion presenterar exempelvis filosofen Alain de Botton i den omdiskuterade boken Religion för ateister som kom på svenska för en tid sedan. Det går, menar de Botton, att plocka russinen ur kakan. Ateister kan lära sig av och dra nytta av religion, men välja bort det de inte gillar.

Att välja och vraka ur de religiösa traditionerna har religiösa gjort i alla tider, kan man kanske invända. Just denna valfrihet och eklekticism kan sägas vara utmärkande för mycket av 1900-talets religiositet i väst. Föreställningen om att icke-religiösa kan dra nytta av religionernas lärdomar är inte helt ny den heller. Ett sådant pragmatiskt eller estetiskt förhållningssätt till religion där riter, ceremonier och berättelser får spela en guidande eller tröstande roll i livet även då man inte köper den ideologiska överbyggnaden – grejen med Gud – läste jag själv om i mellandagarna. Den tyske 1800-talsfilosofen Hans Vaihinger utvecklade en idé om värdet av vad han kallade fiktioner. Människan kan aldrig, menade Vaihinger, nå kunskap om tillvarons bakomliggande mening – utan tvingas leva sina liv ”som om” de hade sådan kunskap. Etik och religion, menade han vidare, kan betraktas som en sorts tröstande fiktioner. De flesta människor lugnas av att betrakta världen och tillvaron ”som om” den styrdes av en högre mening, varför postulerad gudsföreställning är att betrakta som mest pragmatisk.

Den ordnande och lugnande kraft religion kan ha på människor kan antagligen delvis förklara den religionslikhet, eller kanske ännu hellre kristendomlikhet, som i allt högre grad framträtt i vissa nyateistiska sammanhang. De svenska Humanisterna erbjuder exempelvis barnvälkomnande, konfirmation, vigsel och begravning – utan Gud – som en parallell till och i konkurrens med kyrkans inordnande ceremonier.

Men det finns en inte obetydlig skillnad mellan Vaihingers och Ulvaeus förhållningssätt. Medan den förre menade att även förhållandet till en eventuellt icke-existerande Gud var av värde, sätter Ulvaeus hellre sin tilltro till den sekulära vetenskapen. Han vill ha kyrkan, psalmerna, mystiken och ceremonierna – men inte Gud.

Även detta är ett välbekant tema i den svenska religionsdebatten. Man får ha skolavslutning i kyrkan så länge där inte förekommer några religiösa inslag, ungefär.

Vi religionsvetare är i sådana diskussioner ofta snabba med att påpeka att detta är uttryck för en starkt protestantisk-luthersk religionssyn, där ”tron allena” bidragit till en blindhet inför materiella och rituella religionsdimensioner. Kyrkobyggnaden och prästskruden med deras symboler, menar vi, kan vara minst så religiöst laddade som det talade ordet, eller den mer svårdefinierade tron.

Även Annina Rabe verkar osäker. Är det verkligen möjligt, frågar hon sig, att äta kakan och ha den kvar? ”Det blir nästan lite komiskt. Om man anammar ett antal kristna traditioner, älskar kyrkor, betalar kyrkoskatt och går i kyrkan för att tänka på livet, döden och existensen, kan man då verkligen helt och fullt kalla sig ateist?”

Ja, kan man det? Vem har rätt att definiera vem som är en ”riktig kristen” eller en ”riktig ateist”? Kanske är Ulvaeus en ”stockholmsateist”, motsvarande de ”stockholmsvegetarianer” som bara äter fisk. Och kyckling. Och kött ibland…

Om vi tar hänsyn till kontexten så verkar ju Ulvaeus och Humanisterna i just en luthersk-protestantiskt dominerad kulturmiljö. Många svenskar tycks onekligen förknippa religion med just tro, medan man lättare tänker på kyrkor och ceremonier som uttryck för kultur. Ateism betyder, etymologiskt, att man inte tror på Gud. Och om svenskar i så hög grad sätter likhetstecken mellan religion och gudstro kan det kanske förklara varför många faktiskt verkar kunna äta kakan och ha den kvar. Det protestantiska arvet av tron allena tycks, paradoxalt kan man tycka, erbjuda denna möjlighet.

Religiösa riter och byggnader är ofta medvetet och snillrikt konstruerade för att skapa ordning och upplevelser av lugn. Att de kan ha denna effekt även på ateister borde inte förvåna. I en sekulär stat, där religiösa auktoriteter inte har ett självklart tolkningsföreträde i dessa frågor, är det i slutändan upp till individen att bestämma vad som är ett religiöst sammanhang för henom. Detta kan också förklara den ofta högljudda diskussionen kring dessa frågor, där olika grupper och individer fyller samma praktiker och symboler med olika innehåll.

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet