Med anlening av utvecklingen i Egypten, och oklarhet rörande begreppet "Folkhemsislamism" publicerar Mattias Gardell en längre text i vilken han vill tydliggöra hur han använder begreppet.
Folkhemsislamism: islamdemokrati som biopolitisk maktordning
I en studie av förändringsprocesser i
islams politiska landskap (Gardell 2005) myntade jag begreppet
”folkhemsislamism” som benämning på den islamdemokratiska mittfåra (wassatteyya)
som under de senaste decennierna växt fram som en viktigt oppositionell kraft
runt om i den arabiska regionen, bland annat i Egypten, det land som var min hemort
under åren 2004-2006. Även om de aktivister i den islamistiska mittfåran jag
samtalade med ibland hänvisade till den skandinaviska modellen som sinnebild
för den samhällsordning de ville realisera, var benämningen folkhemsislamism
framförallt avsedd att för en svenskspråkig läsekrets begripliggöra var någonstans
den islamdemokratiska mittfåran befann sig på en politisk karta. För mig var
folkhemsislamism en beskrivande term som bar med sig all den problematik
som är behäftad med folkhemsnationalistiska ideologier, vilket en svensk
läsekrets som växt upp med folkhemmet torde vara väl bekant med.
Som beskrivande benämning fungerade
termen utmärkt enligt många läsare och recensenter som sade sig därigenom ha
blivit bättre rustade att förstå den islamdemokratiska mittfårans vision om det
goda samhället, vilket också underlättade att sätta andra uttryck för politisk
islam i perspektiv. Andra bedömare – inte minst bland dem som inte läst min
studie utan endast hört begreppet – uppfattade emellertid folkhemsislamism som
en idealiserande term, som på ett otillbörligt sätt förskönade en gren
av politisk islam som de var vana vid att tala om i termer som markerade
avstånd från ”västerländsk” politisk filosofi. I den islamofobiska malström som
under senare år virvlat runt i det offentliga samtalet om islam och muslimer
fanns det till och med de som stötte sig så mycket på benämningen att de slöt
sig till att jag förmodligen var islamist eller agerade den vederstyggliga
muslimska fundamentalismens apologet.[i]
Det tycks finnas två, ibland
samverkande, huvudskäl till att begreppet stundtals feltolkats. För det
första präglas vårt samtal om islam och muslimer ännu av ett
orientalistiskt skillnadstänkande som framställer muslimer som en särskild
sorts - från den universella människan avvikande - vara, vilket tydliggörs av att många ännu finner det meningsfullt
att uttala sig om hur muslimer är.
Innanför den orientalistiska kunskapsregimens ramar cirkulerar försanthållna
utsagor om islam och muslimer som genom upprepningens logik erhåller status som
vedertagen kunskap. Kunskaper som hamnar utanför sanningsregimens ramar, som inte
återbekräftar det vi alltid hört och därmed vet, framstår därmed som orimliga,
som exempelvis uppgiften att det finns muslimer som föreställer sig att islam
är förenligt med demokrati och mänskliga rättigheter. För det andra
tycks välfärdsstatens nedmontering och postpolitikens genomslag under
1990-talet gynnat framväxten en folkhemsromantisk nostalgi, företrädd inte
endast bland socialdemokratiska gräsrötter utan också i det ”nya
arbetarpartiet” Moderaterna och av Sverigedemokraterna, vilket bidragit till en
fördunkling av det kritiska politiska tänkandet. Från det perspektiv som
uppstår då nostalgiuppburen folkhemsvurm förenas med den orientalistiska
kunskapsregimens utsagor framstår termen folkhemsislamism som en provocerande
oxymoron: folkhemmet är svenskt, muslimskhet och svenskhet är motpoler, islams
närvaro har förgiftat folkhemmet och folkhemmets välfärd kan endast
återuppbyggas om det främmande förvisas. Även om detta tänkande måste bemötas –
inte minst då det förmedlas av alarmistiska ”terrorismexperter” som Magnus
Ranstorp[ii] –
tar jag mig här an ett annat och i flera avseenden mer angeläget ärende: att
förtydliga innebörden i benämningen folkhemsislamism genom att betrakta den
islamdemokratiska miljön ur ett biopolitiskt perspektiv. Detta, hävdar jag,
ger oss analytiska redskap att kritiskt skärskåda den slags maktordning den
islamistiska mittfåran representerar.
Folkhemsislamism
Wassatteyya eller den islamistiska
”mittfåran” är en heterogen miljö som befolkas av muslimska intellektuella,
islamiska partier, dawa-organisationer, företagskooperativ, islamistiska
fackföreningar, barfotapredikanter, muslimska televangelister, ickestatliga
moskéer, människorättsgrupper, solidaritetsrörelser, studiegrupper,
kulturföreningar, kvinnoförsamlingar, ungdomsgrupper, bloggare, musiker,
författare och ickestatliga islamistiska frivilligorganisationer som förser
människor med utbildning, sjukvård, rehabilitering, daghem, bibliotek,
fritidsklubbar, bidrag och rådgivning (se ex Clark 2004, Baker 2003; Abdo 2000;
Mahmood 2005; Moussali 2001; Wickham 2002). Wassatteyya innefattar väsentliga
delar av massrörelsen Ikhwan al-Muslimun, Det muslimska brödraskapet,
som i sig är internt uppdelad i flera konkurrerande fraktioner, och vars
ledning har försökt – men inte förmått – att definiera den islamistiska
mittfåran. Benämningen wassatteyya betyder mittfåra, eller mer ordagrant ”de
som går medelvägen” och härleds från koranen 2:143 där Gud uppmanar
trosgemenskapen att bygga ”medelvägens samfund” (ummat wasat). Inom dagens wassatteyyamiljö tolkas uppmaningen
vanligen som ett gudomligt avståndstagande från ”extrem islam”, vilket här inte
endast avser salafitisk jihadism utan också den apolitiska islam som sätter
personlig hängivenhet och den egna själens frälsning före det sociala
ansvarstagande som enligt denna uppfattning utgör ett konstitutivt element i
konstruktionen ”sann muslim”.
Trots sin heterogenitet är det möjligt
att tala om den islamistiska mittfåran som en politisk miljö genom att dess
aktivister och talespersoner samlas kring ett antal återkommande teman, vilket
avgränsar dem från andra positioner i den islamiska politiska geografin. Jag
kommer här att kortfattat lyfta fram sju viktigare områden inom vilka
islamdemokrater tenderar att hysa liknande, om ej identiska, inställningar. 1)
Målet är en islamisk samhällsordning där stat och nation skall vila på en
islamisk värdegrund, vilket innebär att kampen primärt rör reellt existerande
institutioner och förhållanden inom idag etablerade territorialgränser. 2) Målsättningen sägs endast kunna
förverkligas som ett resultat av en evolutionär process där den islamiska
samhällsordningen byggs underifrån genom stegvis förändring, vilket gör miljön
till reformistisk snarare än revolutionär - i annat än andlig bemärkelse. 3) Kampen
om staten sägs endast kunna föras med ickevåldsmetoder. Väpnad kamp avfärdas
med motiveringar som att den legitimerar statlig repression, riskerar att
drabba oskyldiga och leda till minskat folkligt stöd; argument som alla
underbyggs genom hänvisning till inbördeskriget i Algeriet och den eskalerande
våldsspiralen i Egypten under 1990-talet. 4) Demokrati betraktas som ett islamiskt
ideal, förordat av Gud. Exakt hur den islamiska demokrati som förordas är tänkt
att fungera varierar mellan olika läger. Vanligen förordas en representativ
flerpartiparlamentarism med fria och regelbundna val och en balanserad
bodelning mellan lagstiftande, dömande och verkställande myndigheter, men det
finns också förespråkare för olika modeller av deltagande demokrati och direkt
demokrati. 5) Medborgarna i den islamiska staten skall vara lika inför lagen
och ha grundlagsskyddad rätt till privatliv, privat egendom, yttrandefrihet,
organisationsfrihet och rättslig prövning i oberoende domstol. Här bör det
påpekas att alla inte är överens i frågan om vad talet om alla medborgares
likhet inför lagen kan tänkas innebära i praktiken när det kommer till
specifika frågor som vem som har rätt att inneha landets högsta ämbete, vilket
blottlägger en diskursiv strid centrerad kring religion, genus och sexualitet.
Bör presidenten i den framtida islamiska republiken vara en muslim eller kan en
kristen, jude eller icketroende kandidera till posten? Kan en kvinna vara
president? Medan den senare frågan kan tyckas avklarad bland islamdemokratiska
rörelser i Syd- och Sydostasien genom att kvinnor redan har valts till
statsöverhuvud i Pakistan, Indonesien och Bangladesh är frågan ännu
kontroversiell i det arabiska samtalet.[iii]
Det bör också understrykas att det samlade islamdemokratiska kravet att staten
och myndigheterna skall respektera medborgarnas mänskliga rättigheter i princip
aldrig inkluderar tal om hbt-personers rättigheter. Exempelvis har, mig
veterligt, ingen lokal islamdemokrat hittills lyft frågan om samkönade
äktenskap. 6) Den goda staten skall
genomsyras av islamisk etik. Korruption, nepotism, riggade val, politiska
fångar, drogförsäljning och statliga spelbolag hör inte hemma i en islamisk
ordning och motverkar myndigheternas fostrande funktion, här uttolkat som dess
roll i främjandet av det goda och stävjandet av det onda. 7) Samhällsekonomiskt
talar man generellt om betydelsen av en livaktig privat och offentlig sektor.
Vanligen förordas en blandekonomisk kensyanism där fri företagsamhet kombineras
med en progressiv beskattning för att möjliggöra en välfärdsstat i vilken varje
medborgares grundläggande behov av mat, vatten, bostad, utbildning och sjukvård
skall garanteras.
Likheterna med folkhemsidealen är
således påfallande. Det gäller även i frågor kring religionsfrihet, sexuella
rättigheter och den patriarkala genusordningen, vilket kanske bör påpekas med
tanke på den amnesi som stundtals präglar vårt samtal om oss själva och vår
historia. När Per-Albin Hansson införlivade begreppet ”folkhem” i den
socialdemokratiska retoriken 1928 och de första reformerna som skulle lägga
grunden för Den svenska modellen initierades under de kommande årtiondena fanns
varken religionsfrihet, homosexuella rättigheter eller feminism på
samhällsingenjörernas byggritningar. Den första religionsfrihetslagstiftningen
kom 1951 även om full religionsfrihet inte infördes förrän år 2000. Samkönade
sexuella handlingar mellan myndiga personer avkriminaliserades 1944, år 1979
tog Socialstyrelsen bort bestämningen av homosexualitet som en sjukdom och även
om partnerskapslagen trädde i kraft 1995 pågår ännu kontroversen om samkönade
äktenskap inom kyrkan. Även om alla myndiga svenska kvinnor fick rösträtt 1921
dröjde det till 1947 innan Sverige fick sitt första kvinnliga (konsultativa)
statsråd,[iv] och
Sverige har ännu inte sett en kvinnlig statsminister. Det återstår att se hur
den demokratiskt sinnade väljarkåren i Sverige skulle reagera inför en muslimsk
statsministerkandidat, eller hur det demokratiska systemet skulle hantera
situationen om vår konung ville konvertera till islam. Idéer om folkhem och
demokrati utesluter således inte per definition essentialistiska och
konservativa föreställningar om genus, sexualitet, kultur eller religion. Inte
heller kan termerna folkhem och demokrati sägas ha en fixerad innebörd. Tvärtom
tycks de vara föremål för ständiga omförhandlingar och förskjutningar i såväl
teori som praktik. Till idén om ett folkhem hör förställningar om vilka som hör
hemma där, vem som bestämmer i det, hur de som bor där bör uppföra sig, hur
hemmet ser ut och på vilken grund bygget vilar. Folkhemsideal kan associeras
till demokrati och jämlikhet, men det är ingen självklarhet. Per-Albin Hansson
lånade in termen från konservativa kretsar, där den brukats av
högerintellektuella som statsvetaren Rudolf Kjellén vars korporativistiska
nationalism utvecklades i en närmast fascistisk riktning och som hyllas bland dagens
Sverigedemokrater (Dahlqvist 2003; Isaksson 2002; Karlsson 2001).
Flera islamdemokratiska informanter som
jag intervjuade eller samtalade med, främst egyptier, men också marockaner,
algerier, tunisier och jordanier, hänvisade till den svenska modellen som en
föredömlig sinnebild för den islamiska samhällsordning man sade sig
eftersträva. Bilden är inte ny. Redan 1972 framhöll Muhammad Qutb, bror till
den mer namnkunnige Sayyid Qutb, de skandinaviska demokratierna som ett levande
exempel på en islamisk samhällsordning. Socialdemokratins kombination av
privategendom, fri företagsamhet, klassutjämnande fördelningspolitik och
betoning på arbetarklassens rättigheter som grund för välfärdsbygget innebar för
Muhammad Qutb (2000:77) att ”de skandinaviska staterna i detta avseende kommit
närmare förverkligandet av islam än något annat land i världen”. På 1980-talet
reste två delegationer från algeriska Front
Islamique du Salut (FIS) till Sverige för att studera folktandvård,
sjukvård, skolsystem, fackföreningar och arbetsrätt vilket återspeglades i det
program man gick till val på 1990. Därmed inte sagt att islamdemokrater enbart
har influerats av socialdemokratiska idétraditioner. Inspiration har också
kommit från mer borgerligt håll. Så framstår exempelvis det turkiska Adalet ve Kalkinma Partisi (AKP) på
flera sätt som ett islamdemokratiskt systerparti till det tyska kristdemokratiska
partiet Christlich Demokratische Union, CDU, om än möjligen med något mer socialliberala
drag.
Det är ungefär här jag uppfattar att den
islamdemokratiska miljön befinner sig på en politisk karta. Miljön spänner
mellan en vänsterfalang - som uppvisar stora likheter med socialdemokratin i de
kristna broderskaparnas tappning och som animeras av ett inflöde fackliga
aktivister, omvända marxister och en student/ungdomsfalang som inte drar sig
för att kritisera gerontokratin inom exempelvis Det muslimska brödraskapet - och
en högerfalang som är påfallande lik de borgerliga kristdemokratiska partier vi
känner från europeisk politik. Redan 2005 noterade jag att Brödraskapets olika
falanger hölls samman i kampen mot Mubarakdiktaturen och förutspådde att en
demokratisk revolution troligen skulle medföra att rörelsen splittrades efter
dessa politiska linjer. Så skedde också. De revolutionära ungdomarna bröt med
Brödraskapet och förenade sig med 6 april-rörelsen och Tahrirmiljön.
Majoriteten av socialister och liberaler bildade egna partier. Kvar står den
tämligen borgerligt orienterade högerfalangen.
Mer radikal än så är inte den
islamdemokratiska mittfåran och heller inte mer progressiv. Om vi utgår från
denna insikt istället för att hemfalla åt tal om fundamentalism, teokrati,
religiös diktatur, terrorism, jihadism eller konspirationsfantasier om globala
kalifat står vi betydligt bättre rustade att kritiskt granska den islamistiska
mittfårans politiska diskurs. Exempelvis kan Brödraskapets tal om den islamiska
civilisationen som gemensam värdegrund för muslimer, judar, kristna och
sekulära i Egypten problematiseras efter samma linjer som vi kritiskt kan
skärskåda kristdemokraternas tal om det svenska samhällets kristna värdegrund,
Europa som en kristen gemenskap eller den svenska läroplanens (Lpo94) tal om en
ickekonfessionell skola byggd på den etik som förvaltats av kristen tradition
och västerländsk humanism. För inte finner vi detta oproblematiskt? Inte heller
finner vi väl folkhemmet, socialdemokratin, kristdemokratin eller den reellt
existerande demokratiska ordningen och den representativa demokratin höljd i
ett rosa skimmer bortom kritik?
Islamism,
modernitet och biopolitik
Det för mig mest fruktbara kritiska
perspektiv som blottlägger den maktordning islamdemokratin utvecklat är den
analys av biomakt och biopolitik som introducerats av Michel Foucault (1976;
1980; 2007; 2008a; 2008b) och förts vidare av bland andra Georgio Agamben
(1998; 2005) och Michael Hardt och Antonio Negri (2000; 2004; 2005). Foucault
fokuserade i flera studier det biopolitiska
paradigm som växte fram ur den västerländska moderniseringsprocessen, den
demokratiska revolutionen och välfärdsstatens etablering. Med det biopolitiska
skiftet gjordes livet till politikens föremål och den moderna statens
legitimitet kom att formuleras i termer av dess förmåga att alstra, främja och
administrera biologiskt liv, från vaggan till graven. I tidigare
samhällsordningar var härskarens intresse för undersåtarna begränsat och
väsentligen negativt, hans makt uttrycktes genom att ta (grödor, varor, skatter, tullar, avgifter, soldater till armén).
Det yttersta uttrycket för härskarens makt var hans rätt att ta livet av
förbytaren. Maktens symbol var svärdet. De moderna biopolitiska regimernas
involvering i invånarnas liv är tvärtom obegränsat och väsentligen positivt; de
statliga institutionerna ger (bidrag,
utbildning, sjukvård, välstånd, arbete, semester, pensioner). Även om svärdet
finns kvar i form av statens våldsmonopol och straffrätt reglerar biomakten
mycket av vårt sociala liv inifrån, genom kunskapsregimer (från
psykologi och medicin över samhällsvetenskaper och naturvetenskaper till
livskunskap och hälsovård) som åtföljer, tolkar och vägleder livet som sådant.
Makten bör ur detta perspektiv inte ses som en exklusiv egenskap förborgad hos
den politiska eliten, den lokaliseras inte utanför eller ovanför medborgarna
och utövas inte enbart uppifrån och ned, utan träder in i medborgarnas liv för
att omfattas och reaktiveras genom individernas ”fria val”.
Den första biopolitiska fasen
kännetecknas av nationalstatsmodellen, där den genom exkludering skapade egna
nationens välgång innanför nationalstatens bevakade territoriella gränser var
politikens legitimerande objekt. Det svenska folkhemmet kan således förstås som
ett lokalt uttryck för det biopolitiska paradigmet. Den i positiva termer
formulerade biopolitikens skuggsida framträder i sin mest tydliga form i den
nationalsocialistiska rörelsen som under Det tredje riket föresatte sig att
främja ariskt liv genom att utöka dess levnadsrum och undanröja det som sades
hota den germanska rasens eftersträvade pånyttfödelse och blomstring. Som
Agamben (1998) visat framträder biomaktens fördolda suveränitetsprincip i sin
mest koncentrerade form i Auschwitz där det nakna livet ställdes inför
suveränitetens princip: suverän är den som avgör skillnaden mellan biologiskt
liv värt att leva (rasrena, sunda, starka, friska, hela, heterosexuella arier) och
ovärdigt liv (judar, romer, homosexuella, imbecilla, handikappade etc.) som
måste dö för att främja värdigt liv. Biopolitikens fördolda suveränitetsprincip
träder oss också till mötes i det svenska folkhemsprojektet om än i mindre
dramatiska former, från främjandet av det värdiga livet genom moderskapspenning
och barnbidrag till de steriliseringsprogram som förhindrade alstringen av
ovärdigt liv. Idag avslöjas den dolda suveränitetsprincipen i sin mest
uppenbara form i figurer som den papperslöse invandraren eller den statslöse
flyktingen, men framträder också i program som Vårdval Stockholm som premierar
det värdiga liv som finns i välbärgade områden på bekostnad av det ovärdiga liv
som befinner sig i miljonprogrammens förorter.
Framväxten av den biopolitiska
välfärdsstaten medförde att religiösa institutioner förlorade sitt förutvarande
monopol på vissa tjänster i denna världen (utbildning, sjukvård, fattigomsorg)
till specialister inom det sekulära skolsystemet, medicinen och omsorgen, men
bäddade samtidigt för religionens comeback: religiösa företrädare kan framhålla
att det är Gud och inte staten som är livets skapare, följeslagare och garant.
I samhällen där de sekulära myndigheterna inte förmår sörja för medborgarnas
välfärd har religiösa frivilligorganisationer tagit över genom att erbjuda
utbildning, sjukvård, mat, vatten, härbärgen och rehabilitering. Detta sociala
ansvarstagande är en viktig förklaring till religionens ökade politiska
betydelse sedan nyliberalismens genomslag och välfärdsstatens successiva
nedmontering under 1980-talet och framåt.
Om vi överför perspektivet till den framväxande
islamistiska mittfåran och dess genomslag i Egypten finner vi att den
framträder som bärare av samma grundläggande biopolitiska orientering. Som
sådant kan den ses som både en reaktion mot och en fortsättning på den serie modernistiska
projekt som lanserats sedan den egyptiska ”revolutionen” 1952 ändade den
koloniala maktordningen. Såväl Gamal Abdel Nassers sekulära arabsocialism som
Anwar Sadats kovändning då han bröt med Sovjetunionen, allierade sig med
Förenta staterna och bjöd in rådgivare från IMF och Världsbanken, legitimerades
genom att vända sig till folket med löften om välstånd och utveckling. Deras
misslyckande banade väg för islamister att lansera tanken på islam som vägen
till det goda livet: islam howwa al-hal, islam är lösningen. I kontrast
med den nuvarande regimen under Hosni Mubarak, som tycks ha tappat alla
visioner utom att hålla sig kvar vid makten och som därför fallit tillbaka på
en repressiv maktmodell som framstår som alltmer omodern, har den islamistiska
mittfåran framgångsrikt gjort anspråk på att vara bärare av idén om den goda
staten. Att många islamister i detta vänder sig till det medinska samhället
under profetens tid som sinnebild för tankens görbarhet, signifierar inte en
radikalkonservativ flykt från det moderna, tillbaka till ett tänkt 600-tal.
Tvärtom används det medinska samhället som en projektionsyta i vilken man läser
in allt det man önskar att framtidens islamiska samhällsordning skall
reflektera. I analogi med bruket av antropologi och tesen om urkommunismen inom
tidig marxism nyttjar islamister det medinska samhället för att tillbakavisa
bilden av att dagens ordning är en nödvändig ordning. Den utgör en depå av
verktyg som kan användas för att undanröja förtryckande institutioner och
petrifierade hinder, att rensa ut och börja om på nytt. Islamism, i denna
tappning, är således inte konservativ eller konserverande utan kan snarare
förstås som en modernistisk ideologi som vill bryta igenom en selektion förlegade
traditioner och realisera det moderna välfärdssamhälle de kallar islamiskt.
I dagens egyptiska samhälle har de
islamistiska frivilligorganisationerna kommit att överta mycket av det ansvar
för invånarnas välfärd som de statliga myndigheterna visat sig oförmögna eller direkt
ointresserade av att bära upp. Detta förlänar talet om det alternativa
islamiska samhälle man säger sig vilja förverkliga en viss konkretion och utgör
en viktig förklaring till det förtroende många muslimer idag tycks ha för islamistiska
institutioner, organisationer och ideologiproducenter; till den beredskap stora
delar av den muslimska allmänheten visat att frivilligt söka sig dit. I likhet
med de biopolitiska myndigheterna i en modern välfärdsstat, är de islamiska
frivilligorganisationernas, moskénätverkens, dawaorganisationernas och de
islamistiska televangelisternas intresse för invånarnas liv positivt och till
synes obegränsat, ja rent av invaderande.
Det tycks inte finnas många områden eller aspekter av livet som lämnas
obeaktade av välviljans agenter. De islamiska kunskapsregimer som etablerats
vägleder gärna människors liv i minutiös detalj och specificerar korrekt
dygnsrytm, kroppshållning, klädstil, språkbruk, sexualitet, diet, dryckesvanor,
genusnormer, arbetsmoral och nöjen. Det bör understrykas att dessa
kunskapsregimer inte skall förstås i termer av aktiva sändare och passiva
mottagare, utan vilar på individernas förmåga att uppta, omfatta och
vidareförmedla de normerande kunskaperna, vilket tydliggör att
kunskapsregimerna inte är homogena monoliter utan dynamiska fält som trots allt
rymmer ett visst mått av heterogenitet och motstridigheter, vilket öppnar för
möjligheten att destabilisera försanthållna utsagor och omförhandla dess
betydelser (se ex Mahmood 2005).
Den islamiska väckelsen med dess
pånyttfödda muslimer som träder fram som fromma subjekt och i sin vardag bär
upp den islamistiska mittfårans ambition att islamisera samhället underifrån
återspeglar den moderna islamismens biomakt. Den maktordning den islamistiska
mittfåran idag representerar kan trots talet om Gud inte lokaliseras utanför
individerna och vilar inte heller på svärdet. Den islamiska biomakten har trätt
in i livet som sådant och reaktiveras genom individernas ”fria vilja” att göra
vad som främjar deras välmående i ett system där också ett privat brott mot
ordningen potentiellt producerar moraliska kval. Den islamistiska mittfårans
biomakt vilar således på det självdisciplinerade subjektets roll som övervakare
av sin egen underordning – det vill säga samma slags maktordning som också
präglar våra västerländska demokratier.
Trots att den islamistiska rörelsen ännu
är i opposition är det inte ovanligt att dess företrädare hävdar en viss
straffrätt, åtminstone efter döden. Kraven på att införa en enhetlig
lagstiftning baserad på sharia kan ses som ytterligare ett led i denna
riktning. Det återstår naturligtvis att se vad som händer om den
folkhemsorienterade välfärdsislamismen lyckas med föresatsen införa en ”islamisk”
samhällsordning. I vad mån kommer de att hålla fast vid de demokratiska ideal
om politisk pluralism, organisationsfrihet och yttrandefrihet som de odlat
under tiden som oppositionell miljö, och i vad mån kommer en ”islamisk” regim
frestas att kompromettera sina principer för det högre syftet att sitta kvar i
regeringsställning? Även om en islamisk regering inte leder fram till en ny diktatur
– Tyskland är ett gott exempel på biopolitik som bryggan mellan demokrati och
diktatur (vilket förklarar den häpnadsväckande lätthet genom vilken den tyska
staten omvandlades från demokrati till diktatur och tillbaka igen) – kommer
därmed alla problem knappast att vara lösta. Det finns inget i
islamdemokraternas program som antyder att deras vision om det goda samhället
på något meningsfullt sätt skiljer sig från den marknadsekonomiska konsensus
som idag nått en närmast världsvid spridning. Faller Mubarak och Egypten
demokratiseras försvinner också den skenbara bilden av en grundläggande
systemisk konflikt. Därmed kommer troligen också det egyptiska samhället att träda
in i ett postpolitiskt tillstånd karaktäriserat av att det inte råder någon
konflikt mellan olika politiska system, vilket omvandlar politiker till
teknokrater och reducerar betydelsen av det demokratiska valet till ett val av vem
som är den bästa administratören av en ordning som är naturens. En postpolitisk
ordning bör självfallet inte ses i termer av ”ideologiernas död” utan tvärtom
som ett uttryck för att den dominerande ideologin nått en närmast ohotad
(åtminstone temporärt) hegemonisk ställning. Den postpolitiska administrationen
av en ordning som framställs som naturens ordning, det vill säga en ordning gentemot
vilken varje alternativ framstår som onaturlig, har inga politiska fiender –
endast moraliska fiender. Det är därför vi har sett världscivilisationens krig
mot ondskan, kriget mot terror och angrepp mot ”skurkstater” i kölvattnet av
postpolitikens globala spridning efter det kalla krigets slut. Min tes är att
tanken på att administrera en naturlig ordning skulle passa islamistiska biopolitiska
regimer som handen i handsken. De kan framträda som väktare av en moralisk
ordning, där myndigheterna ”förespråkar det rätta och förbjuder det onda” – det
vill säga företräda den muslimska motsvarigheten till den liberala
godhetsfilosofi som genomsyrar biomakten i dagens västerländska samhällen och
till den konfucianska harmoniideologi som präglar den postpolitiska regimen i
Kina, där myndigheterna tar ansvar för allas bästa genom att eliminera det som
stör harmonin. Livet i en sådan ordning ställer systemets kritiker inför en
intrikat uppgift: Hur bekämpar man godheten? Hur tar man strid mot harmonin?
Mattias Gardell,
Professor i religionsvetenskap, Uppsala Universitet
Referenser
Abdo, Genevie 2000. No God But God. Egypt and
the Triumph of Islam, New York & Oxford: Oxford University Press.
Agamben, Giorgio 1998. Homo Sacer. Sovereign Power
and Bare Life, Stanford, CA: Stanford University Press
Agamben, Girogio 2005 (2003). Undantagstillståndet,
Lund: Site
Baker, Raymond William 2003. Islam Without Fear: Egypt
and the New Islamists,
Cambridge: Harvard University Press.
Clark, Janine A 2004. Islam, Charity and Activism.
Middle Class Networks and Social Welfare in Egypt, Jordan, and Yemen,
Bloomington & Indianapolis: Indiana
University Press
Foucault, Michel 1976. The Will to Knowledge: The
History of Sexuality 1, London: Penguin Books
Foucault, Michel 1980. Power/Knowledge, New
York: Pantheon Books
Foucault, Michel 2007. Security, Territory,
Population. Lectures at the Collège de France 1977-1978, New York: Palgrave
Macmillan.
Foucault, Michel 2008a. The Birth of Biopolitics,
Lectures at the Collège de France 1978-1979, New York: Palgrave Macmillan
Foucault, Michel 2008b. Samhället
måste förvaras, Collège de France 1975-1976, Stockholm: Tankekraft
Hans Dahlqvist, 2003.
”Folkhemsbegreppet: Rudolf Kjellén vs Per Albin Hansson”, Historisk
Tidskrift, nr.3
Hardt, Michael & Antonio Negri 2000. Empire,
Camridge, MA & London:
Harvard University Press
Hardt, Michael & Negri,
Antonio 2004. Multitude . War and Democracy in the Age of
Empire, New York: Penguin
Negri, Antonio 2005. Porslinsfabriken,
Stockholm: Tankekraft
Karlsson, Sten O., 2001. Det
intelligenta samhället: En omtolkning av den socialdemokratiska idéhistorien,
Stockholm: Carlsson
Lindeborg, Lisbeth 2006. ”Islamister
vill ha världsmakt”, SvD, 16 februari
Mahmood, Saba 2005. Politics of Piety: The Islamic
Revival and the Feminist Subject, Princeton, NJ: Princeton University Press
Malm, Fredrik 2006. ”Gardell måste vara
en islamistisk följeslagare”, Aftonbladet, 17 februari.
Moussali, Ahmed S. 2001. The Islamic Quest for
Democracy, Pluralism, and Human Rights, Gainsville, FL: University Press of
Florida
Gardell, Mattias 2005. Bin Laden i
våra hjärtan. Globalisering och framväxten av politisk islam, Stockholm:
Leopard
Gardell, Mattias 2006. ”Debattörer
mörkar det goda islam”, Aftonbladet, 11 februari
Gardell, Mattias 2006b. ”Visst finns det
demokrater i de muslimska länderna”, Aftonbladet, 21 februari
Gardell, Mattias 2009. ”Oseriös
larmrapport om Rosengård”, Svenska Dagbladet, 6 februari
Gardell, Mattias 2009. The Quest for an Islamic
State: Egypt, Modernity, and the Rise of the Islamic-Democratic Mainstream,
Jakarta: University of Indonesia [i press]
Isaksson, Anders, 2002. Per Albin, Stockholm:
Wahlström & Widstrand
Qutb, Muhammad 2000 (1972). Islam –
the Misunderstood Religion, Dehli: Markazi Maktaba Islami
Ranstorp, 2009. ”Diskutera sakfrågan om
Rosengård istället”, SvD, 14 februari
Ranstorp, Magnus & Josefine Dos
Santos 2009. Hot mot demokrati och värdegrund - en lägesbild från Malmö,
Försvarshögskolan: Centrum för Asymmetriska Hot och TerrorismStudier (CATS)
Stenberg, Leif, Ackfeldt, Anders &
Dan-Erik Andersson 2009. ”Källmaterialet förstördes”, Sydsvenskan 30
janua
Wickham, Carrie Rosefsky 2002. Mobilizing Islam.
Religion, Activism, and Political Change in Egypt. New York: Columbia
University Press.
[i] Se exempelvis Lisbet Lindeborg (2006) som utan att visa tecken på att ha
läst min studie föreställde sig att den var ”propagandistisk”, troligen då den störde hennes framställning av den
”islamofascistiska” rörelsens strävan att tillintetgöra väst och inrätta en
global diktatur, eller Fredrik Malms bestörtning inför uppgiften (Gardell 2006)
att det kan finnas muslimer som uppskattar demokrati och yttrandefrihet:
”Gardell måste vara en islamisternas följeslagare” och den debatt som därefter
följde (Malm 2006; Gardell 2006b)
[ii] I den diskussion (Stenberg et al 2009; Gardell 2009; Manga 2009)som följde
på Ranstorps vetenskapligt undermåliga rapport (2009) om det påstådda
herravälde radikala islamister etablerat i Rosengård skrev Ranstorp att tanken
på att islamologer skulle ges uppdrag att studera islam i Sverige ”är som att
låta inbrottstjuven ge synpunkter på hur villalarmet skall vara utformat”. Här
förmedlar således Ranstorp en bild av Sverige som ett hus i vilket inga
muslimer hör hemma och framställer islamforskare som femtekolonnare som förser
de hotfulla främlingarna med information om hur man tar sig in för att stjäla
landet.
[iii] Detta tydliggjordes exempelvis i den strid som utbröt mellan den liberala
och den mer konservativa falangen av Det muslimska brödraskapet sedan
respektive läger publicerat två skilda, konkurrerande utkast till förnyad
politisk plattform år 2007, där den liberala falangen ”förnyarna” uttryckligen
kungjorde att inga skillnader baserade på genus eller religion var acceptabla i
en islamisk samhällsordning - varför en kristen kvinna mycket väl kunde bli
president – medan den konservativa hävdade att presidentämbetet i den framtida
islamiska republik man ville se skulle vara reserverat för manliga muslimer, i
en skrivning som allmänt tolkades som en backlash av många bedömare och som
drog till sig hård kritik från unga muslimska brödraskapsbloggare (se Gardell
2009 uu)
[iv] Det första kvinnliga statsrådet i en svensk regering var Karin Kock, som
sedermera blev folkhushållningsminister. Först 1949 ändrades grundlagen så att kvinnor
fick samma behörighet som män att inneha statliga tjänster och offentliga
ämbeten.