Ju töntigare frisyr desto bättre kristen?

Med anledning av dagens ledare i DN återpublicerar vi en text från 23 januari 2013 på samma ämne.

Det är hårda tider för journalister i Turkiet. Men det finns, som tur är, besvärliga röster kvar. På SvD:s Kulturblogg kan vi läsa om Burak Bekdil som i Hürriyet Daily News häcklat premiärminister Erdogan och muslimchauvinistiska drag i turkisk in- och utrikespolitik.

I en ironisk artikel skriver Bekdil att ”Turkiska vetenskapsmän har tagit fram världens första muslimometer, ett redskap som sägs kunna mäta en persons muslimskhet, vilket anses vara användbart när man ska anställa offentliganställda.”

Bekdils muslimometer ska naturligtvis uppfattas som ett skämt. Men som så ofta överträffar verkligheten dikten, och som vi skrivit om tidigare här på bloggen samtalar Migrationsverket med Sveriges Kristna Råd för att lära sig bedöma hur genuin kristna asylsökandes tro är.

Men hur ska man bedöma graden av religiositet?  Ska man gå efter hur stark någons tro är? Hur mäter man det? Och tro på vad? Eller ska man snarare kontrollera hur ofta någon utför centrala ritualer? Räcker det att vara döpt, eller måste man gå i kyrkan varje söndag? Är det kvantitet eller kvalitet som räknas? Kan man bedöma muslimers muslimskhet, som vissa verkar mena, genom längden på skägget eller färgen på sjalen? Ju töntigare frisyr desto bättre kristen?

Att någon ofta går i kyrkan behöver ju inte vara ett bevis på dennes fromhet. Kanske är hen där för att få lite sällskap. Att framstå som muslimsk verkar ge politiska fördelar i Erdogans närhet och kan därför vara ett utslag av opportunism snarare än av gudfruktighet. Någon kanske går på Bikramyoga tre gånger i veckan för att ragga, medan någon annan yogar hemma i det tysta och inte alls verkar helig för omgivningen.

Migrationsverket och Sveriges Kristna Råd ska träffas en gång i halvåret för ”kontinuerlig dialog och utbyte”. Kanske kan de ta fram en prototyp till en kristometer som Erdogan kan vidareutveckla.

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet 

Periodisk fasta, inget nytt fenomen

-->

I söndagens DN kan vi läsa att ”Leangains”, dvs periodisk fasta har blivit en ny hälsotrend. Periodisk fasta innebär att du avstår från mat samt drycks som innehåller kalorier under en viss period. Exempel ges på personer som fastar på detta sätt två dygn i veckan medan andra väljer att fasta 16-20 timmar per dygn men äter stora poertioner under de övriga timmarna. Fenomenet beskrivs som helt nytt och forskare från Karolinska institutet menar att eftersom det är en ny trend som tydligen kommer från USA så finns det heller inga studier som kan bekräfta eller dementera dess hälsovinster.

Som religionsvetare finner jag det mycket märkligt att detta beskrivs som nytt. Människor inom olika religiösa traditioner har genom historien fastat regelbundet. Vissa muslimer har, utöver fastan under ramadan, i århundranden fastat måndagar och torsdagar. Motivet som anges till denna fasta är naturligtvis religiös: Fastan anses som sunna dvs rekommenderad eftersom det finns haditer som anger att profeten Mohammad gjorde så. Muslimer som fastar motiverar således sitt handlande genom att hänvisa till profetens sunna, hans sed, men också med att fastan bidrar till att känna solidaritet med fattiga, de som inte har mat och att fastan är ett sätt att visa sin kärlek och tacksamhet till Gud.

Dock finns det inget som säger många muslimer som fastar en eller ett par dagar i veckan inte gör det också av andra skäl. Många har i likhet med Henrik Viberg Forsgren, som driver sajten periodiskfasta.com, också känt att de mår bättre av att fasta ett par dagar i veckan, för  andra handlar det om att hålla vikten. Ofta ignoreras det faktum att parallellt med svar som hänvisas till religion finns naturligtvis en mängd andra svar på varför människor handlar som de gör, de behöver inte utesluta varandra utan tillgodoser olika aspekter av människors identitet.

Den muslimska fastan skiljer sig från Leangains eftersom den handlar om att avstå från alla former av mat och dryck (samt cigaretter, sexuell aktivitet, skvaller och andra dåliga gärningar mm) under dygnets ljusa timmar (vilket ofta blir ungefär 16 timmar på sydligare breddgrader än Sverige). Leangains skiljer sig dock genom att den i första hand motiveras med individuella hälsovinster istället för hänvisningar till Gud.

Också inom kristendomen är det vanligt med periodisk dagsfasta. Inom ortodoxa kyrkor rekommenderas t ex fasta på onsdagar och fredagar utöver de faste perioder som föregår de stora högtiderna. Den ortodoxa fastan kan gå till på olika sätt. Vissa avstår från kött, ägg och mejeriprodukter under fasteperioden medan andra också avstår från fisk, vin och olivolja. Fastan bygger liksom inom islam på att följa förebilder, i det här fallet Jesus men även apostlarna.

Detta är bara två exempel, det finns många andra inom religionernas värld (se t ex Christer Hedins kapitel om Fasta i världens religioner i boken Ramadan - en svensk tradition).Helt klart är i alla fall att periodisk fast inte är ett nytt fenomen utan något som förekommit i tusentals år i mänsklighetens historia.

Jenny Berglund, lektor i religionsvetenskap vid Södertörns högskola.

Omar Mustafa och internationella teologer

I händelserna kring Omar Mustafas snabba tillsättning och avsättning i den socialdemokratiska partistyrelsen finns vid det här laget en uppsjö möjliga utgångspunkter. Med utgångspunkt i utbildningspolitik och religion skulle jag vilja diskutera en problematik som kan vara viktig att känna till i sammanhanget.

Det jag skulle vilja diskutera är ett fenomen som kan kallas ”importerade imamer”. Vad detta innebär är helt enkelt i första ledet att Sverige inte i dagsläget utbildar imamer. Idag erbjuder Uppsala Universitet kurser i islamisk teologi. Även Kista Folkhögskola har långt gångna planer för att erbjuda en imamutbildning. Än så länge har emellertid ingen imam studerat hela sin teologiska examen vid ett svenskt universitet eller folkhögskola. Det innebär att de imamer som tillsätts idag har utbildats vid ett universitet i en annan del av världen där den här typen av komplett utbildning erbjuds.

Detta innebär att svenska imamer i hög grad kan ha avvikande åsikter från vad som kan betecknas som majoritetssamhällets uppfattningar i vissa frågor. Men då de importerade imamerna inte alltid är förtrogna hur det svenska samhället fungerar på olika nivåer innebär det också att dessa imamer kan framstå som irrelevanta ”lärde” som inte har tillbörlig insikt om samhället på olika nivåer, i synnerhet för unga muslimer som fötts och levt hela sina liv i Sverige. Det innebär att inflytandet från imamer som framstår som världsfrånvända eller på olika sätt oinsatta blir begränsat.

Så vad har detta med Omar Mustafa att göra? Om en muslimsk organisation vill bjuda in någon med teologisk utbildning till sin organisation, möte eller konferens så kan helt enkelt (så här långt) denna person komma från Sverige (om inte personen är svensk men har studerat in en teologisk examen utomlands). Detta bäddar också för att det kommer att finnas en diskrepans mellan åsikterna som medlemmar (och rimligtvis även ordföranden) i en viss organisation kommer att ha, och de åsikter som den inbjudna teologen har. Däremot kan den här diskrepansen förstås vara större eller mindre.

När jag gjorde ett fältarbete vid Sveriges Unga Muslimers (SUM) ungdomskonferens 2009 (och Omar Mustafa satt i styrelsen) så blev det tydligt hur stor diskrepansen kunde bli (se Bäckelie 2011 för en mer detaljerad redogörelse). Flera internationella teologer var inbjudna och för en betraktare kunde skillnaden te sig som att å ena stunden vara på högmässa i Svenska Kyrkan för att i nästa stund befinna sig på ett eldigt möte i Pingstkyrkan. Vid ett tillfälle ville en imam ta emot en ny konvertit på scen och ge denne ett nytt – muslimskt – namn, utan att ha rådfrågat vare sig SUM eller konvertiten själv. Situationen skapade ett märkbart missnöje hos både organisatörerna och åhörarna.

För att sammanfatta: Att säga att Sverige inte har någon imamutbildning kan förstås inte tas som intäkt för att bjuda in precis vilken föreläsare eller teolog som helst. Däremot är det rimligt att, mot ovan tecknade problematik, förvänta sig att internationella teologer de facto kommer ha en viss mängd problematiska uppfattningar i ett svenskt perspektiv. Att inte ha en förståelse för den här situationen gör det också obegripligt att förstå varför Omar Mustafa skulle motsätta sig villkoret att inte bjuda in olika utländska teologer, åtminstone så länge kravet är mer allmänt formulerat.

/Jonatan Bäckelie

doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs Universitet

Referens:

Bäckelie, Jonatan. (2011). I vilken utsträckning relaterar unga muslimer till den politiska vänster-högerskalan i Sverige?: En fallstudie från SUM:s ungdomskonferens 2009.

Buddhistisk extremism eskalerar

Idag publicerade jag en artikel på Sydasien.se om den senaste vågen av protester från buddhistiska fundamentalister i Sri Lanka. Just den artikeln behandlar protesterna mot en halalcertifiering i Sri Lanka. I Sri Lanka har protesterna än så länge pågått utan några större våldsamheter. Men den fundamentalistiska gruppen Bodu Bala Sena har fått större inflytande och kräver mer förbud mot muslimska intressen, bland annat har de nya protesterna handlat om slöjförbud (främst niqab) och uppmaning till bojkotter av muslimska affärer. Det är inte bara muslimerna som denna grupp protestera emot, även kristna kyrkor har fått utstå stenkastning och protester. I Sri Lanka har inte protesterna fått någon dödlig konsekvens, annat är det i Burma.

Under den senaste tiden har över 40 personer dödats i Burma, som en konsekvens av våldet mellan buddhister och muslimer. Rapporter talar om att över 12 000 muslimer har fått fly sina hem. Som i fallet med Sri Lanka så används liknande retorik (som kanske används av de flesta islamfobiska organisationerna globalt sett) av de buddhistiska munkarna, retoriken handlar om att den muslimska populationen växer för fort och håller på att ta över landet och på så sätt hotas även buddhismen existens i landet. En buddhistisk munk som har fått särskild betydelse i den muslimsk fientliga retoriken är Ashin Wirathu som liknar muslimerna vid ett ogräs, som han menar måste klippas bort innan de tar över landet. Även i Burma uppmanas den buddhistiska populationen att bojkotta muslimska affärer, här har man dock tagit steget längre och delar ut klistermärken för affärer som buddhistägda så folk ska handla i ”rätt” affär.

Likheterna i de båda länderna är slående, med den stora skillnaden att människor har dött i Burma på grund av våldsamheter som uppstått. Dessa likheter behöver naturligtvis inte betyda att det kommer bli en dödlig utgång i Sri Lanka, men faktum är att detta inte är första gången de båda etniciteterna drabbar samman, år 1915 var det stora upplopp i Sri Lanka mellan singaleser och muslimer med flera döda som resultat. Fortsätter protesterna i Sri Lanka så är jag rädd för att det bara är en tidsfråga innan det första dödsoffret skördas i vad som kan vara en ny etnisk konflikt i landet.

Andreas Johansson

Doktorand i religionshistoria, Lunds Universitet

Lärare i religionsvetenskap, Linnéuniversitetet