Meditationsmästaren SN Goenka är död

Anicca vata sankhara.
Alla sammansatta ting är förgängliga.

När buddhister i theravadabuddhistiska länder annonserar bortgången av en älskad och nära vän, är detta palistrofen som brukar inleda kungörandet. Runt om i världen sörjer idag vipassana-meditatörer sin mästare, SN Goenka, även kallad Goenkaji, som dog sent på söndagskvällen i sitt hem. Från Igatpuri i Indien, där Goenka-rörelsens huvudcenter ligger, citerar Vipassana Research Institute  Mahaparanibbana Sutta, lärotalet som berättar om Buddhans uppgående i nirvana, och ger samtidigt en uppmaning till alla de lärjungar runt om i världen som tagit del av S N Goenkas meditationsinstruktioner genom åren:
"All conditioned things are transitory. That which is created will be destryoed. (Practicing Vipassana meditation) Experience this truth yourself (withing yourself) by being mindful." Vayadhamma sankhara, Appamadena sampadetha.

S N Goenka föddes 1924 in i en hinduisk familj som var bosatt i Burma, och han kom i kontakt med vipassana (insiktsmeditation) när han var i trettioårsåldern. Det var ett stort steg för honom att börja praktisera buddhistisk meditation, och han har under hela sin lärargärning poängterat att han ser vipassana som ett sätt att lära sig  dhamma, en universell naturlag som förklarar hur sinnet är beskaffat och som visar på hur människan kan upphöra med att skapa ny karma. Goenkas utformning av meditationskurser, tysta retreater som varar under tio dagar, har kommit att påverka även andra meditationscentra. Meditationspraktiken, som starkt betonar uppmärksamheten av vedana, förnimmelser, har också kommit att influera flera mindfulnessbaserade interventioner.

Den moderna teknologin möjliggjorde för Goenka att standardisera sina kurser och spela in meditationsinstruktionerna på band. Dessa har sedan använts på alla kurser som rörelsen ger runt om i världen. Goenka-rörelsen, eller som de själva benämner sig Vipassanameditation, så som den lärs ut av SN Goenka i U Ba Khins tradition, är välorganiserad rörelse som finns etablerad med permanenta centra på över 120 orter. Alla kurser som ges följer samma format, det som framför allt skiljer sig åt på de olika centren är de 40 olika lokala språk som Goenkas engelska undervisning har översatts till samt hur lokala mattraditioner påverkar den vegetariska kost och dryck som serveras. En övervägande majoritet av centren (i relationen 3:5) är lokaliserade i Syd- och Sydöstasien. När jag senast undersökte statistik (2011) såg fördelningen ut så här: 50 center återfanns i Indien och 26 center i asiatiska länder med inhemska buddhistiska traditioner som Sri Lanka, Thailand, Taiwan, Burma, Kambodja, Mongoliet och Nepal (därutöver gav kurser i ytterligare sex asiatiska länder). I Nordamerika, Europa och Australien/Nya Zeeland återfanns 39 center och kurser gavs på ytterligare 51 platser. Rörelsen finns etablerad med center även i andra områden, men utbredningen idag visar tydligt att rörelsen blivit populär bland tre distinkta grupper: indier, västerlänningar och (syd)asiatiska buddhister.

Vad händer när en så stor meditationsmästare dör? Flera asiatiska medier har uppmärksammat Goenkas bortgång, däribland Zee News, The New Indian Express, Bangkok Post och The Nation. Även västerländska buddhistiska medier, som Shambhala Sun publicerar minnesartiklar över Goenka.

På Facebook har rörelsen publicerat en sista bild på Goenka, där han ligger på lit de parade (se bilden till vänster). Under dagen hålls Goenkas hem i Bombay öppet för vipassana-meditatörer som önskar ta ett sista farväl, och i morgon, tisdag, kommer Goenka att kremeras. Processionen, som för kroppen från hemmet till krematoriet, är en öppen tilldragelse, medan bara den närmaste familjen närvarar vid kremeringen. Enligt Bangkok Post kommer en ceremoni att samtidigt hållas i Bangkok.
Goenka efterlämnar hustru och sex söner.

Hur Goenkas bortgång påverkar meditationsrörelsen och dess popularitet är alldeles för tidigt att kunna uttala sig om. Tidigare meditationsmästare i traditionen har fortsatt att vördats genom att pilgrimsresor genomförts till platser där de varit verksamma i Burma. Goenka har genom sin livsgärning aktivt motarbetat allt för starka tendenser till guru-kult runt sin person, vilket väcker en religionshistorikers nyfikenhet kring hur hans minne kommer att hanteras i framtiden.

Katarina Plank, FD, Göteborgs universitet

En kyrklig ministär

Efter ett klassiskt journalistiskt fotarbete har tidningen Dagen kunnat visa att en större andel av regeringen (83 procent) än av Sveriges befolkning (67 procent) är medlemmar i trossamfund.

Docent Magnus Hagevi vid Linnéuniversitetet intervjuas och har kloka synpunkter på denna sakernas tillstånd:

• regeringen är borgerlig, och kyrkliga sympatier är traditionellt starkare på högerkanten än på vänsterkanten;
• kristdemokratiska ministrar har sluppit den behandling som den nytillträdda arbetsmarknadsministern Elisabeth Svantesson (M) utsatts för;
• de nya moderaterna associeras inte längre med traditionell religion utan ses som ett modernt projekt. I det läget blir en moderat minister med ett tydligt religiöst engagemang en överraskning.

Därefter följer tidningens kartläggning av ministrarnas religiösa medlemskap och engagemang.

För egen del sitter jag kvar med en fadd smak i munnen: vill jag verkligen veta detta? Har jag någon glädje av att känna till den i och för sig öppna upplysningen att finansmarknadsministern är medlem i Svenska kyrkan?

Nej, det har jag inte. Som medborgare, väljare, privatperson föredrar jag att ministrarnas olika medlemskap och engagemang utanför "tjänsten" får förbli deras ensak, på samma sätt som jag inte i min yrkesutövning har lust att behöva redogöra för mina privata medlemskap och engagemang.

Jørgen Straarup
Södertörns högskola

Vetenskap och religionskunskap

I dagens DN kan man läsa om en ny undersökning om hur lärare i svensk skola upplever att de får del av ny vetenskap och förankrar sin undervisning i densamma. Det som fick mig att reagerar särskilt starkt var en liten, liten notis i det stora hela där det stod att framför allt lärare i "religion" (Sic! inte religionskunskap) och slöjd var de som ställde sig mest tveksamma till om deras undervisning hade vetenskaplig förankring.

I rapporten som refereras till i DN framgår att denna uppgift kommer från de öppna svaren, men inga sådana svar redovisas närmare. Jag har varit i kontakt med den organisation som genomfört undersökningen (Vetenskap & Allmänhet) och bett om mer kött på benen. Tills dess får jag nöja mig med några spekulationer.

Jag tror att en av anledningarna till tveksamheten är att religionskunskap är ett ämne med identitetsproblem. Är det ett orienteringsämne, ett fostransämne, ett livsåskådningsbyggnadsämne? Hur rättfärdigar man undervisning om (inte i) religion i ett av världens mest sekulariserade länder? Den religionsdidaktiska diskussionen i Sverige har under en lång tid dominerats av en uppfattning att ämnet framför allt bör sörja för elevers existentiella behov, att tillhandahålla en arena där eleverna kan söka svar på livsfrågor. Det är uppenbart att en sådan inriktning på ämnet har svårt att hävda vetenskaplig förankring. Svaren på vad som är "meningen med livet" är inte vetenskapliga, utan just existentiella.

I vissa fall finns dessutom i den didaktiska diskussionen tecken på att en "toleransfrämjande" ambition faktiskt leder till att vetenskaplig sett orimliga påståenden blir "sanningar" i klassrummet. Min kollega vid Linnéuniversitetet, Torsten Löfstedt, har i en kommande artikel tittat närmare på begreppet "Abrahams barn" och dess användning i den didaktiska litteraturen och i läroböcker. Han noterar till exempel hur det i denna litteratur hävdas att kristna, muslimer och judar tror på samma gud. Detta är naturligtvis långt ifrån en vetenskaplig utsaga. Den modell som lanseras, där Abraham får stå som en historisk förfader till de tre religionerna, vilar på ett teologiskt, inte vetenskapligt, synsätt med rötter inom en av de tre traditionerna, islam. Den återfinns inte lika tydligt, om ens alls undantaget modern tid, i judisk och kristen tradition.

Vi som är anställda av svenska staten för att studera religion vetenskapligt har all anledning att ta ovan nämnda rapport på allvar. Vad är vårt ansvar här? Hur kan vi förmedla den vetenskap vi producerar till yrkesverksamma lärare på ett sätt som gör den relevant och användbar i den svenska skolan? Ska vi aktivt motverka att undervisningen i svenska skolor formas på ovetenskaplig eller pseudovetenskaplig grund, i strid med skollagen? Hur gör vi i så fall det?

Frågor som tål att diskuteras närmare, måhända

Rättelse (fast inte från mig egentligen)
I såväl DNs artikel som i första versionen av rapporten är den passus som jag reagerade över lite olyckligt formulerad, får jag veta av en av de ansvariga för den senare. Det går inte att avgöra från undersökningen om det var lärare i religionskunskap som yttrade sig om ämnets bristfälliga förankring i vetenskap. Det kan alltså lika gärna ha varit lärare i biologi eller hemkunskap, eller vilket ämne som helst, som haft denna åsikt. Det förtar ju lite av udden i argumentationen, det medges. Jag låter dock inlägget stå kvar som det är. Men formuleringen i rapporten kommer alltså att ändras. Vad som händer med artikeln i DN vet jag inte.  

Jonas Svensson, Linnéuniversitetet

Burkini i Emmaboda

Simhallen i Emmaboda kommer att börja sälja så kallade burkinis. Detta efter att kommunfullmäktige har beslutat att det inte blir några speciella tider i simhallen enbart för kvinnor, ngt som efterfrågats i kommunen. I en artikel i Barometern, beskrivs burkini som en ”burka-baddräkt”, vilket för många kanske inte heller säger speciellt mycket. Begreppet burqini etablerades av det australiensiska företaget Ahiida som specialiserat sig på sportkläder för kvinnor som önskar klä sig i enlighet med islamiska klädregler. Enligt en artikel i TIME används Ahiidas baddräkter inte bara av muslimska kvinnor utan även av ”konservativa kristna, cancerpatienter, brännskadeoffer och äldre medborgare”.

Den som är intresserad av muslimskt baddräktsmode och burkinis kan läsa mer om detta i två artiklar som jag skrev för några år sedan. Den ena är på engelska och finns med bilder i nättidningen CyberOrient. Den andra är skriven på svenska och återfinns (utan bilder) i boken Hermeneutik, didaktik och teologi - en vänbok till Björn Skogar (finns att läsa i fulltext)

 

Bidler från min artikel om Muslimskt baddräktsmode

Jenny Berglund, docent

Religionsvetenskap, Södertörns högskola

Massmord och meditation

Jag har inte särskilt mycket till övers för mystifierande föreställningar om synkronicitet. Ändå hyser jag ett slags lite motvillig fascination inför sådana där tillfällen då olika händelser och intryck sammanfaller på ett sätt som tycks bilda något slags meningsfullt sammanhang. Ett sådant inträffade nu i morse.

Just nu håller jag på att skriva ett avhandlingskapitel som handlar om hur (zen)buddhistiska klostermiljöer genom sin förutsägbarhet och ritualiserade, disciplinerade rutin kan fungera som ett slags ”holding environment” för ganska svårt störda individer. Arbetet gick ovanligt trögt den här morgonen och min egen brist på självdisciplin gjorde att jag började surfa lite planlöst på internet. Fastnade snart i en gammal artikel om Anders Behring Breivik, som tydligen inte bara ägnat sig åt tvångsmässigt dataspelande utan också sade sig ha mediterat dagligen som en del av förberedelsen inför bombdådet i Oslo och massakern på Utøya. Strax därpå hittade jag en bloggpost som handlade om hur Aaron Alexis (missvisande) beskrivits som ”USA:s förste buddhistiske terrorist". Led vid dessa dystra och oinspirerande ämnen loggade jag så in på Facebook, där Katarina Plank just hade lagt upp en länk till sin egen post om Aaron Alexis.

Vi bytte några ord om mördare, meditation och monastiska miljöer innan Katarina föreslog att jag skulle bidra med en egen post om Aaron Alexis. Med doktorandens tacksamhet över en legitim anledning att skjuta upp sitt egentliga arbete några timmar, tackade jag ja.

Det finns väl egentligen inget som tyder på att Alexis’ religiösa tillhörighet och/eller meditationsutövning skulle vara särskilt meningsfulla för förståelsen av tragedin på Washington Navy Yard. Däremot är den massmediala fokuseringen på dessa ganska intressant, liksom reaktionerna från buddhistiskt håll

Det är knappast troligt att ett enskilt fall som detta skulle kunna rubba gamla och djupt rotade föreställningar om buddhister (eller meditatörer) som en särskilt harmonisk och fridsam människosort. Men eftersom buddhism (inklusive sekulariserade och medikaliserade former som ”mindfulness”) börjat bli en del av västerländsk mainstreamkultur, finns det förstås många anledningar att undersöka närmare hur dessa föreställningar uppstått samt – kanske ännu viktigare – vilka som har intresse av att upprätthålla dem idag. Och fallet med den "mediterande mördaren" ger oss förstås en förevändning att göra så.

Om det skulle visa sig att Alexis verkligen var en hängiven meditatör (och jag har inte sett något som tyder på det; däremot verkar det som om han haft ganska svåra psykiska problem och missbrukat alkohol), skulle detta möjligen kunna bidra till att rucka på bilden av meditation (eller ”mindfulness”) som ett slags universalmedicin och en osviklig väg till själsharmoni och moral. (En ny artikel i Time tar för övrigt upp detta tema.)

De senaste dagarna har buddhistiska bloggar också varit fyllda med texter om Aaron Alexis och frågor om buddhism och våld, meditation och mental (o)hälsa, samt frågan om Alexis kan sägas ha varit en ”äkta buddhist”. Man skulle kunna säga mycket om detta men här skulle jag bara vilja ställa frågan om inte detta slags reflexvitet är ett uttryck för vad Glenn Wallis (med inspiration från François Laruelle) kallat ”the principle of Buddhist sufficiency”. (Mer om detta finns att läsa här.)

Det tragiska fallet med Aaron Alexis kan alltså fungera som en utgångspunkt för flera olika diskussioner om vår syn på buddhism och monastiska miljöer, sambandet mellan meditation och psykisk hälsa samt buddhistisk självförståelse. Låt oss bara hoppas att sådana resonemang inte fördunklar vår förståelse av orsakerna till att människor drivs till att begå massmord.

EDIT: Datakrångel gjorde att jag inte kunde posta den här texten i förrgår. Som för att betona den sista meningen (och avrunda med just det slags lite kusliga sammanträffande som nämndes i början, råkade jag nyss få syn på denna artikel i dagens SvD.

Per Drougge
Socialantropologiska institutionen, Stockholms universitet

Ledande svensk teolog lämnar sin kristendom

Eskil Franck – framstående teolog, före detta rektor för svenska kyrkans pastoralinstitut och tidigare ärkebiskopskandidat – har nyligen kommit ut med självbiografin Giv mig, min son, ditt hjärta (förlag: Fri tanke).  Eskil Franck är numera överintendent för Forum för levande historia och han har en lång och varierad yrkeskarriär bakom sig, förutom de teologiska uppdragen bland annat som rektor vid lärarhögskolan. Hans yrkesmässiga erfarenheter skulle vara nog så intressanta att läsa om, men det som gör denna biografi särskilt intressant ur ett religionsvetenskapligt perspektiv, är att den är en uppgörelse med den kristendom som Franck fostrats i och bidragit till att upprätthålla och utveckla.

Sedan några år tillbaka har Eskil Franck nämligen avsagt sig sitt prästämbete och lämnat sin kristna tro för en position som kanske inte kan kallas ateistisk men som författaren i varje fall inte vill beteckna som kristen. ”Det jag nu har kvar av tro”, skriver han, ”är en öppning mot något större än jag själv, en sorts ödmjukhet inför universums förunderlighet”. Ibland, skriver han vidare, kan denna öppning ta sig uttryck ”i ett lågmält, trevande tilltal till Någon, ett sorts tillitens möte. Utan anspråk. Odogmatiskt”. 

Detta sista ord ”odogmatiskt” är signifikant. För det är en synnerligen dogmatisk form av Luthersk kristendom som Franck är fostrad i. Han växte upp i en småstadsmiljö präglad av strikt lojalitet med den Schartauanska läran. Här fanns lite tolerans och intresse för andra tankevärldar än den egna, homosexualitet sågs som en styggelse, jämställdhet som ett otyg och svenska kyrkans gradvisa liberalisering som ett brott mot Guds lagar. I boken beskriver Eskil Franck hur han under ungdoms- och studieåren i en rad omvälvande aha-upplevelser succesivt gjorde upp med den biblicistiska och trångsynta uppväxtmiljön. Här blev teologistudierna vid Lunds universitet en hjälp, inte minst för att tänka kring de bibliska texterna på ett historiskt och kontextualiserande perspektiv.

Och Eskil Franck blev också så småningom präst och en framstående teolog. Han disputerade på en avhandling om Johannesevangeliet och blev sedermera både docent i teologi och kandidat till ärkebiskopsämbetet i Svenska kyrkan. Som rektor för pastoralinstitutet i Uppsala bidrog han till att reformera prästutbildningen och genom bibelteologiska inlägg bidrog han till att stärka en icke-fördömande hållning gentemot homosexualitet i Svenska kyrkan. Eskil Franck var alltså på hög ledarnivå med om att utveckla den liberala, antidogmatiska och rättighetsorienterade kristendomsform som idag präglar Svenska kyrkans hållning.

Samtidigt är det just hans problem med ohållbara dogmer som, om jag läser honom rätt, är det som fått honom att nu lämna sitt ämbete och kristendomen. Eskil Franck drivs av en längtan efter intellektuell hederlighet, han vill vara sann, ärlig och, med sitt eget ordval, rättskaffens. För honom håller det inte att predika utifrån Bibeln samtidigt som man känner till denna boks brokiga redaktionshistoria. Det håller inte att predika att Jesus är uppstånden och samtidigt inte tro att så verkligen är fallet. Att definiera tro som tillit snarare än försanthållande – så som är vanligt bland liberala teologer – räcker inte för Eskil Franck. Antigen tror man på de kristna dogmerna, resonerar han, eller så kan man inte på ett intellektuellt hederligt sätt, verka som präst i kyrkan. Här ekar hans berättelse av det lutherska ”allt eller intet”-tänkandet som också präglade de schartauanska sammanhang där han växte upp. Antigen är man med helhjärtat eller så står man utanför. Eskil Franck var helhjärtat med när han var barn, nu har livet, studierna och forskningen fått honom att ompröva sin position och då ställer han sig utanför.

Giv mig, min son, ditt hjärta kan läsas som ett tidsdokument över svensk modern religionshistoria, den är skildring av det religiösa landskapet i vårt land från dogmatisk gammalkyrklighet, via den svenskkyrkliga huvudfårans försök att både bredda och bevara det kristna arvet, till den explicita religionskritiken. Det är också en insiktsfull skildring av de utmaningar Svenska kyrkans står inför skriven av en man som i sitt eget liv levt och erfarit de positioner och predikament som skildras.

David Thurfjell
(Religionshistoriker, Södertörns högskola)

Arbetsmarknadsministerns inspiration

Den nya arbetsmarknadsministern Elisabeth Svantesson (M) är kristen, på den yttersta högerkanten, vilket i detta sammanhang normalt innebär missionsiver (evangelikalism), bibeltraditionalism (tendens till bokstavstrogenhet vad gäller Bibeln) och moralkonservatism (speciellt i frågor som rör liv och död, såsom abort och eutanasi). I hennes förflutna finns tydliga ställningstaganden om just abort och lite luddiga ställningstaganden till homosexualitet.

På det formella planet finns inga problem: Sveriges invånare inklusive regeringsmedlemmarna har rätt till sin egen uppfattning och tro, så länge vi håller oss inom lagens råmärken. Icke desto mindre har en debatt utvecklat sig om en minister kan misstänkas låta sin personliga uppfattning och tro styra sådant som hen ska göra enligt sin tjänsteinstruktion. En sådan misstanke ges uttryck på Humanistbloggen.

En annan debattlinje handlar om den nya arbetsmarknadsministerns ställningstaganden om abort och homosexualitet. Kan hon tänkas komma att (dolt eller öppet) frondera mot regeringens uppfattning i dessa frågor? Inte heller här finns rimlig anledning till kritik: varje invånare har rätt att ha och byta åsikt, och att låta sina ställningstaganden bero på dagens situation snarare än ställningstaganden i det förflutna.

För inte så länge sedan, ett par årtionden eller så, var det kutym att landets ecklesiastikminister eller civilminister skulle tillhöra Svenska kyrkan, eftersom hen hade att sköta statsmaktens angelägenheter vis-à-vis Svenska kyrkan. Det gnölades en aning när pingstvännen Inger Davidsson blev civilminister 1991. Inte på grund av att hon var kristen, utan därför att en vanlig medlem i ett frikyrkosamfund formellt ställdes över ärkebiskopen, kyrkans högsta företrädare. Problemet var inte om hon eventuellt skulle låta sin kristna tro påverka sin ämbetsutövning, utan att en representant för trossamfundet med lägst social prestige, Pingstväckelsen, skulle vara chef för trossamfundet med det högsta sociala anseendet, Svenska kyrkan.

Än se’n då? Det där var ju länge sedan.

Det finns en värdefull svensk tradition för att det är tillåtet för riksdagsledamöter, regeringsmedlemmar och andra folkvalda att vara troende och religiöst aktiva. Särskilda grupper och föreningar (t ex Socialdemokrater för tro och solidaritet, tidigare Broderskapsrörelsen) skapar arenor för den dynamik som kan infinna sig när stark övertygelse (tro) konfronteras med politiska problem.

Mot den bakgrunden är det inte rimligt att föreställa sig att en ministers ämbetsutövning påverkas på ett otillbörligt sätt av den tro som ministern bekänner. Det är på den politiska arenan som ministerns ryggrad prövas, och föreställningen att man genom att läsa hennes församlings handlingsprogram skulle kunna gissa att hennes handlande drivs av annat än politiska idéer är inget annat än häxjakt.

Jørgen Straarup

Södertörns högskola

Spiritual bypass

I gårdagens inlägg skriver Simon Sorgenfrei om hur media förvånat lyfter fram kopplingen mellan en mördare och hans önskan att bli buddhistisk munk och ställer frågan: våldsam buddhist - en motsägelse?

Det är alltid svårt att uttala sig om enskilda människors bevekelsegrunder när de utför extrema handlingar, och i vilken utsträckning detta kan länkas till ett religiöst motiv. Finns det några tydliga kopplingar mellan buddhism och dödsskjutningarna annat än att mannen som utförde dem tidigare sökt sig till thailändska buddhistiska kloster?

Vad som kan vara värt att notera i samband med konvertiters intresse för buddhism och meditation, är att man kan finna flera olika skäl till varför de söker sig till en buddhistisk utövning. I min studie av en meditationsrörelse i Sverige kunde jag iaktta åtminstone fyra olika motiv till att utöva intensiv meditation: medicinska skäl - där individen sökte en bot mot fysiska åkommor; psykologiskt välbefinnande; nyandligt sökande (meditationstekniken sågs som en praktik som kunde inlemmas i en nyandlig orientering); och de med ett tydligt buddhistiskt soteriologiskt motiv (att utöva för att nå närmare befrielse).

Inom meditationskretsar är det ett välkänt fenomen att människor med instabilt psyke ibland kommer till kurser för att söka mental lindring, och buddhismen eller meditationen blir på så sätt ett försök till självmedicinering. Utöver själva meditationen, som kan fungera som en medicinsk teknik, kan en annan positiv effekt av att vistas i en klosterlik miljö vara att det finns strikta regler för uppförande - något som också kan fungera stödjande för männniskor med sociala funktionsnedsättningar.

Ett annat fenomen, värt att uppmärksamma i det här fallet, är det som gå under benämningen "spiritual bypass". Det är ett fenomen som syftar på att individen legitimerar ett distanserat förhållningssätt till sig själv och omgivningen genom att tolka sitt beteende som religiös fördjupning, men samtidigt kan personen uppvisa en oförmåga att läsa av sina känslor och hantera dessa på ett adekvat sätt. Robert Augustus Masters definierar i sin bok spiritual bybass som: användandet av andliga eller religiösa praktiker eller uppfattningar som ett sätt att undvika smärtsamma känslor och upplevelser. Flera av dagens framstående meditationslärare har uppmärksammat fenomenet, och Jack Kornfield, meditationslärare och psykolog verksam i USA, har belyst problemet i sin bok: After Extacy - the Laundry där han beskriver svårigheterna med att hantera en återkomst till vardagen efter djupa andliga upplevelser.

Dödsskjutningarna på militärbasen i USA är en mycket sorglig händelse, och visar kanske indirekt på de svårigheter och utmaningar som kan finnas i religiösa sammanhang att hantera människor med instabilt psyke.

Katarina Plank, FD, religionshistoriker
Göteborgs universitet

Våldsam buddhist - en motsägelse?

Vi var många imorse som reagerade på Expressens rubrik till en artikel om den tragiska dödsskjutningen på en militärbas i Washington, USA. Sköt ihjäl 12 personer – ville bli munk står det under en bild på gärningsmannen Aaron Alexis. ”De ställer tuffa krav i klostren nuförtiden” kommenterade någon på Facebook. I artikeln förbryllas journalisten Lars Näslund över det faktum att gärningsmannen sedan en tid tillbaka praktiserade meditation, tyckte om att besöka buddhistiska tempel och tydligen haft planer på att bli buddhistmunk.

Våldsam buddhist - en motsägelse? Ur Expressen 170913

Hade Aaron Alexis istället varit muslim, eller attraherats av islam, hade reaktionen gissningsvis varit en annan. Mer troligt är att gärningsmannens religiösa preferenser då getts förklaringsvärde framför psykosociala, ekonomiska eller andra aspekter. Detta har naturligtvis flera förklaringar. En viktig orsak är att buddhistiskt kodat våld (vilket massakern i Washington inte tycks ha varit!) sällan drabbat Amerikaner eller Européer i modern tid, medan både USA och Europa drabbats av flera attacker som legitimerats med islam. Buddhism har huvudsakligen praktiserats i länder långt borta, medan Europa delvis definierats som en kristen gemenskap i förhållande till grannländer med en muslimsk majoritetsbefolkning. Bilden av islam och muslimen som fienden har gamla anor.

I förra årets SOM-rapport I framtidens skugga framgick att buddhism är den religion flest svenskar är positiva till efter kristendomen. I åldersspannet 16-29 år är buddhism till och med den religion man har mest positiva attityder till. Samtidigt visade rapporten att islam är den religion flest svenskar har negativa attityder till. Buddhism förknippas med en icke-hierarkisk, apolitisk, individuell andlighet eller livsfilosofi – islam uppfattas ofta istället som en mer politisk religion med tydliga dogmer som styr muslimers religiösa liv.

Bakgrunden till dessa föreställningar kan spåras genom historien, sökas i nyhetsrapporteringen och populärkulturen eller påvisas i våra läromedel. I en intervju i tidningen Tro & Politik säger islamologen Jonas Otterbeck som studerat bilden av religion i svenska skolböcker: ”Genuskritik och fundamentalism finns överhuvudtaget inte i beskrivningen av buddhism. De bitarna faller utanför hur vi vill se buddhismen, medan de är main­stream när man skriver om islam.”

I ett pågående forskningsprojekt försöker religionshistorikern David Thurfjell finna rötterna till svenskars bild av buddhism. Även Thurfjell visar hur svenskar tenderar att föreställa sig buddhism som en apolitisk och fredlig religion. Samtidigt, i en intervju i Amos magasin, pekar han på forskning som menar att buddhism är den religion vars utövare procentuellt sett varit inblandade i flest krig mellan 1500-talet och andra världskriget. I boken Mystik och andlighet – kritiska perspektiv pekar han även på hur många är blinda för politiska, patriarkala och hierarkiska drag i buddhisters religionsutövning.

På senare tid har vi också kunnat läsa i svenska tidningar om etniska rensningar och brutalt våld utövat av buddhister i Burma. 2011 disputerade även religionshistorikern Niklas Foxeus på en avhandling som delvis behandlade politiska tendenser i samtida burmesisk buddhism. I vilken mån denna rapportering nyanserat svenskars uppfattningar om buddhism är förtidigt att säga. Våra föreställningar om religioner och kulturer har långa rötter och attitydförändringar går långsamt.

Man kan dock efterlysa en större kunskap om religion som fenomen och en större medvetenhet bland journalister kring egna onyanserade föreställningar som påverkar nyhetsrapporteringen – och i förlängningen allmänhetens förståelse och attityder.

Simon Sorgenfrei

Södertörns högskola

Sex å sånt

I tidningen Dagen har det under de senaste två veckorna uppmärksammats att RFSU vill ha in sexualundervisning i de flesta ämnen i den svenska skolan. Inom fysikämnet kan man till exempel testa kondomers hållbarhet. Kemiämnet kan analysera den kemiska sammansättningen i glidmedel etc. Vissa av förslagen kanske är lite långsökta, men grundpoängen är klar: sexualundervisningen ska inte avgränsas till biologiämnet. 

Som väntat möter förslaget kritik. Sex är ju ett hett ämne. Vissa kristna röster är, föga förvånande, upprörda. I Dagens ledarblogg skriver Carl-Henric Jaktlund om risken för en ”översexualiserad” skola. Han håller med om att sexualundervisningen i skolan måste reformeras, men kanske kan man gå lite varligare fram: bara sexa lite, kanske. Inte ge frågan alltför stora proportioner. 

Men istället för att höja ett varningens finger kan man gå till motangrepp. Svenska Evangeliska Alliansen, annars mest kända för sitt aktiva politiska lobbyarbete i samband med diskussionen om samkönade äktenskap och kristendomens plats i religionskunskapsämnet, kommer med ett eget förslag till den svenska skolan. Varför inte införa kristendom i alla ämnen? Här är exempel ur deras konkreta förslagslista, saxat ur Dagen:  

Bild – hur man målar ikoner.

Fysik – hur man kan gå på vatten.

Svenska – hur man skriver kristen andaktslitteratur.

Matematik – hur man räknar ut relationen mellan antalet församlingsmedlemmar och storleken på kollekten.

Teckenspråk – hur man tecknar olika bibelverser, till exempel Joh 3:16.

Teknik – hur man bygger en tryckpress för bibelproduktion.

Kemi – hur man gör vatten blir till [sic] vin.

Vem har sagt att humor och kristendom inte går ihop?

Jonas Svensson, Linnéuniversitetet

En förändring att diskutera, måhända...

RVK har sent omsider gjorts uppmärksam på att uppslagsorden "Religionsvetenskap" och "Teologi" i Nationalencyklopedin har uppdaterats, och det på ett sätt som speglar de senaste årens akademiska diskussioner och debatter i frågan om ämnesidentiteter och ämnesgränser. Vi citerar här de nya texterna, mot bakgrund av att inte alla som följer bloggen har tillgång till NE-online

religionsvetenskap, det vetenskapliga studiet av religion i historia och samtid. Religionsvetenskapen undersöker religion som en del av den mänskliga kulturen och utforskar den med hjälp av historiska, samhällsvetenskapliga och filosofiska metoder. I Sverige vilar religionsvetenskapen på sekulär grund vilket innebär att den utifrån frågeställningar som i princip kan uppfattas som angelägna av alla människor oberoende av deras religiösa och livsåskådningsmässiga tillhörighet strävar efter att obunden av religiösa institutioner få fram saklig och objektiv kunskap.

Ämnets framväxt 

Redan under antiken förekom ett distanserat, intellektuellt granskande av de samtida klassiska religionerna. Filosofer undersökte myternas trovärdighet, ritualernas effektivitet ifrågasattes och gudarnas existens sattes under debatt. Även om detta granskande kom att bli en intellektuell förutsättning för framväxten av kunskapssökande som var oberoende av de kyrkliga institutionerna resulterade de antika filosofernas argumentationer mest i verkningslös polemik. Under senantiken formerades sedermera den kristnateologin.
Denna kan ses som en föregångare till religionsvetenskapen såtillvida att det inom teologin utvecklades kritiska metoder, inte minst hermeneutiska tolkningsmetoder och bibelkritik (jämför Bibeln). Ur en annan synvinkel är emellertid teologin något helt skilt från religionsvetenskapen såtillvida att religionsvetenskapen inte syftar till att försvara eller förbättra någon religiös tradition utan tvärtom syftar till att skapa vetenskaplig kunskap oberoende av de religiösa anhängarnas intressen.

Först under andra hälften av 1800-talet, i samband med sekulariseringen av Europa och Nordamerika, såg den självmedvetna religionsvetenskapen ljuset och blev institutionaliserad. Som ämnets grundare brukar den tysk-brittiske filologenMax Müller lyftas fram. Müllers nya ämne, kallat Science of Religion, mötte kritik inte bara från kristet teologiskt håll där man hävdade att enbart kunskap om den sanna religionen hade ett värde vid universiteten, utan även från delar av forskarsamhället som såg den framväxande religionsvetenskapen som ett försök att smuggla in religiösa föreställningar i vetenskapssamfundet. Även om Müller och andra tidiga företrädare för ämnet delvis verkligen hade konfessionella motiv eftersträvade de emellertid objektiv kunskap om världens religioner och hyste den vid tiden unika ambitionen att behandla kristendomen som en religion bland andra.

I Sverige kom Müllers forskningsprogram att tas upp av ämnet religionshistoria, vars första professor typiskt nog blev den liberale teologen, sedermera ärkebiskopen Nathan Söderblom. Söderbloms position och internationella framgångar gav ämnet en relativt stark ställning i Sverige, och religionshistoria blev under 1900-talet det religionsvetenskapliga ämne som mest självmedvetet sökte efter objektiv kunskap i medveten opposition till den konfessionella teologin. Som enda religionsvetenskapligt ämne kom det därför att som regel att placeras vid humanistisk och inte teologisk fakultet.

Från teologi till religionsvetenskap

Ordet "religionsvetenskap" började först användas i högre utsträckning i Sverige under 1970-talet. Anledningen till detta var att företrädare för de teologiska utbildningarna ville bredda rekryteringen av studenter och modernisera utbildningen. De döpte om kurserna från "teologiska" till "religionsvetenskapliga". Fram till 2007 existerade det därför vid svenska universitet formellt sett en prästutbildning – dvs. en utbildning för pastoral tjänst inom Svenska kyrkan som fram till 2000 var statskyrka i Sverige – som benämndes religionsvetenskaplig. Fortfarande kan man stöta på uppfattningen att religionsvetenskap är identiskt med teologi.

Även efter 2007 har Svenska kyrkan fortsatt att önska att dess blivande präster ska läsa religionsvetenskap. Det är inte heller ovanligt att personer som tänker sig en framtid som religiösa specialister inom något annat trossamfund också studerar religionsvetenskap. Under 00-talet har emellertid lärarutbildningenkommit att få stor betydelse för den religionsvetenskapliga utbildningen i Sverige. Denna förändring har inneburit ett definitivt avsked från de konfessionella tendenser som har levt kvar inom vissa delar av religionsvetenskapen.

Den sekulära religionsvetenskap som existerar i Sverige har sin motsvarighet i andra länder. Framför allt gäller detta länder i Europa, Nordamerika och Australien. Liksom i Sverige har det tagit lång tid för en bestämd terminologi att bli etablerad, varför man runt om världen finner teologiska lärosäten som i huvudsak ägnar sig åt objektivt och fritt kunskapssökande liksom att det finns lärosäten som betecknar sig som religionsvetenskapliga (jämför engelska study of religion eller religious studies) och som i huvudsak är konfessionella. I stora delar av världen existerar över huvud taget ingen sekulär forskning eller utbildning om religion.

Forskarämnen
Religionsvetenskapens olika forskarämnen kan delas in i tre kategorier utifrån deras objekt och metoder: historiska, samhällsvetenskapliga och filosofiska studier. De forskarämnen som i huvudsak arbetar historiskt är religionshistoria,bibelvetenskap, kristendomens historia (kyrkohistoria), kyrko- och samfundsvetenskap samt missionsvetenskap. Även andra religionshistoriska ämnen som under slutet av 1900-talet har blivit till egna forskarämnen, i synnerhet islamologi, judaistik och studiet av indiska religioner, hör till den kategorin. De s.k. religionsbeteendevetenskapliga ämnena, religionssociologi,religionspsykologi och kanske även religionspedagogik ochreligionsantropologi, är ämnen som lånar metodik och teoribildning från samhällsvetenskaperna. Inte minst på grund av den allt större betydelse som lärarutbildningen har fått för religionsvetenskapen i Sverige har de samhällsvetenskapliga ämnena, med deras traditionella fokus på samtida levande religiositet, fått ökad betydelse för den religionsvetenskapliga kunskapsproduktionen. Filosofiska frågeställningar och bevisföring förekommer inom framför allt religionsfilosofi, tros- och livsåskådningsvetenskap och etik. Det ofta självmedvetet konfessionella ämnet systematisk teologi kan även räknas till den filosofiska kategorin. Inom den systematiska teologin försöker företrädare för ämnet att filosofiskt motivera att det är legitimt att bedriva konfessionell forskning inom vetenskapssamfundets domän.

Dessa uppdelningar av religionsvetenskapen i olika forskarämnen har betydelse framför allt vid de större, äldre universiteten i Uppsala, Lund och Göteborg, medan de nyare universiteten och högskolorna mindre ofta omtalar forskningen som något annat än enbart religionsvetenskaplig.

(http://www.ne.se/lang/religionsvetenskap, Nationalencyklopedin, hämtad 2013-09-07)

teologi (grekiska theologi´a, av teo- och -logi), det metodiska reflekterandet över religiösa grundbegrepp och handlingar. Den teologiska reflexionen kan utföras av olika kategorier av människor, i olika institutionella och sociala sammanhang och med olika syften. Även om människor utan specialkunskaper också reflekterar över den religiösa tradition de tillhör används termen oftast i samband med lärosystem hos religiösa experter, t.ex. präster och munkar. Inom världens stora religiösa traditioner har teolog till och med blivit ett särskilt yrke. Det metodiska reflekterande som dessa teologer utför syftar till att förtydliga religionens innebörd, till att belysa trossatser, systematisera dogmer och förklara ritualer (jfr systematisk teologi).

I historiskt sett kristna länder har teologer alltsedan medeltiden varit verksamma vid universitetens teologiska fakulteter. De flesta teologiska fakulteter i världen är knutna till en bestämd religion och har som sitt uppdrag att, gärna i kritisk men samtidigt konstruktiv anda, utveckla religionen i fråga. I Sverige existerar teologiska fakulteter enbart vid Lunds universitet och Uppsala universitet. 

I och med sekulariseringen har många teologer, bl.a. i Sverige, kommit att inta en neutral och objektiv hållning gentemot den religion de studerar. Termen teologi används då vanligtvis som benämning på det vetenskapliga studiet av kristendomen eller presenteras till och med som synonymt med religionsvetenskap i allmänhet (jfr religionsvetenskap). Teologi är då beteckningen på ett speciellt vetenskapligt studium.

Inom den sekulära religionsvetenskapen tenderar man emellertid att undvika att använda ordet teologi som synonymt med religionsvetenskap. Tvärtom uppfattar många religionsvetare teologi som en term som betecknar religiösa människors trosföreställningar och myter om det gudomliga. Teologi är då benämningen på ett föremål för vetenskapliga studier.

(http://www.ne.se/lang/teologi/325914, Nationalencyklopedin, hämtad 2013-09-07)

Det är inte orimligt att tänka sig att dessa nya definitioner på de två begreppen kommer att föranleda en del diskussion, och RVK hoppas att en del av den kan föras här på bloggen.