Malte, Gud, Freud och mänskligt tänkande

Jag har en dammsugare som heter Malte. Enligt en marknadsundersökning har 78 procent av dem som äger en likadan dammsugare också namngivit den. Andra undersökningar anger över 80 procent. Malte är en robot. När han åker över golvet på ett till synes oregelbundet sätt, känner av hinder och vänder, kan jag inte låta bli att tillskriva honom tankar, känslor och intentioner. ”Nu är han dum och trasslar in sig i sladdarna igen!”. ”Stäng dörren så att Malte inte rymmer!”.

Aase Berg framställer i tisdagens DN, med hänvisning till Sigmund Freud, religion som ”i bästa fall en neuros, i värsta fall en psykos”. Mycket tyder på att hon har fel. Med all respekt för Freud, men forskningsfronten har flyttats fram lite sedan hans tid. Inom fältet kognitionsvetenskaplig religionsforskning menar man idag att religiösa fenomen av olika slag förklaras bäst som naturliga, evolutionärt betingade biprodukter av hur mänskligt intuitivt vardagstänkande och känsloliv fungerar.

Vi människor söker tvångsmässigt efter mönster och orsaker till det vi upplever runt omkring oss. I detta sökande har vi ofta en benägenhet (note bene: inte ett behov) att tillskriva olika osynliga storheter – gudar, döda förfäder, ödet, turen, kapitalet, islam, den judiska världskonspirationen – agens i sig orsakad av vad kognitionsvetaren Peter Gärdenfors kallar en ”inre värld” av önskningar, viljor och strategier. Aase Berg uppvisar själv denna benägenhet när hon skriver hur ”Detet måste överlistas” som om denna del av den freudianska mytologiska treenigheten – tillsammans med Jaget och Överjaget – hade en egen vilja och plan. Ärkeateisten Richard Dawkins gör det när han beskriver gener som ”själviska”. Jag gör det när jag nu lyssnar till hur Malte med liv och lust städar mitt arbetsrum.

Jonas Svensson

Docent i islamologi vid Linnéuniversitetet och författare till den nyutkomna boken Människans Muhammed (2015), om kognitionsvetenskaplig religionsforskning och dess relevans för islamologi.