IS: Politik eller religion som lockar?

Lästips: Stefan Arvidsson, professor i religionshistoria vid Linnéuniversitetet, har skrivit i DN om att det är ”Politik snarare än religion som lockar unga till IS”. Idag (30/12) kommenterar Evin Ismail, doktorand i sociologi vid Uppsala universitet, i en debattartikel.

Moralgrundsteorin och våldsbejakande extremism - en möjlig väg till förklaring?

De senaste dagarna översvämmas media av analyser som söker efter förklaringar till terrorattackerna i Paris. Det enklaste är naturligtvis att strunta i förklaringar, att hänvisa till förövarnas ”ondska” och att hävda att alla former av förklaringar relativiserar handlingarna. Det är inte en fruktbar väg att gå. Det är heller inte särskilt fruktbart att i analysen göra halt vid något annat, lika mystiskt som ”ondskan”: en ”vilja” eller ”önskan” hos förövarna till exempel att ”utradera gråzonen” mellan grupper, och skapa tydliga gränser mellan ”oss” och ”dem” och att de därför utövar våld på personer som inte respekterar dessa gränser.  

Det finns i och för sig ingen anledning att ifrågasätta förekomsten av en sådan önskan eller vilja (som ett mentalt tillstånd).  Hänvisningen löser dock inte problemet, utan för bara upp det på en annan nivå. Fortfarande återstår att förklara en del. Har denna önskan eller vilja alltid funnits där, eller har den uppkommit någon gång, och i så fall varför?  Hur har den spridits i en grupp?

Terrorismforskare har i dagarna återkommande påpekat att vi måste börja studera den ”ideologi” som man menar genomsyrar våldsbejakande islamistisk extremism. Gott så. Men ”ideologi” är ett trubbigt begrepp. Ideologi kan förstås som en beteckning på en uppsättning föreställningar mer eller mindre tydligt kopplade till varandra. En god analys av ideologier bör därför, enligt min mening, bryta ner dem i deras beståndsdelar, se hur föreställningar hänger ihop (eller inte hänger ihop) i individers sinnen och teoretisera kring hur dessa föreställningar hänger ihop med de beteenden som vi är intresserade av att förklara.   

För att göra detta, och nå förklaringar som inte bara gäller för individer, behövs generella teorier. I det som följer ska jag försöka mig på en första sondering av användbarheten hos en sådan: den så kallade ”moralgrundsteorin” (moral foundations theory) kanske mest förknippad med den amerikanska psykologen Jonathan Haidt.

Moralgrundsteorin utgår från att mycket i mänsklig socialt beteende, från vardagsbeteende till politisk aktivitet, ytterst kan reduceras till en uppsättning grundläggande allmänmänskliga moraliska sensibiliteter. Dessa är intuitiva och emotionellt förankrade. Vi är ofta inte ens medvetna om att vi har dem. 

Det bör betonas att moralgrundsteorin är utvecklad ur empiriska undersökningar av människors faktiska moral, inte härledd ur några abstrakta moraliska principer. Det är moralpsykologi, inte moralfilosofi. Det handlar om vad människor upplever är rätt och fel, ofta utan att de alltid kan säga varför eller motivera sina ställningstaganden rationellt. Det handlar inte om vad människor borde anse vara rätt och fel. I själva verket bygger moralgrundsteorin på ett avståndstagande från ett vanligt antagande inom moralfilosofi. Människors moral i vardagen är inte ett resultat av rationellt övervägande utifrån en uppsättning principer. Den är i mycket högre utsträckning än vi kanske vill medge ett resultat av magkänsla. 

Inom moralgrundsteorin har man (i nuläget) på empirisk väg reducerat människors faktiska moral till fem, alternativt sex moraliska grunder. Alla moraliska ställningstaganden, medvetna eller omedvetna, och beteenden kopplade till dessa, kan på ett eller annat sätt knytas till någon av grunderna. Företrädare för teorin håller det för öppet att det kan finnas flera, men att de helt enkelt inte upptäckt dem ännu. Alla grunderna kan i sin tur förklaras. De verkar återkomma hos människor världen över och kan därför bäst ses som ett resultat av evolutionen. De har vuxit fram eftersom de gynnat vad som kanske är vår arts kanske mest värdefulla tillgång överlevnadsmässigt: vår förmåga till storskaligt samarbete, även med individer med vilka vi inte är släkt. 

Den första grunden handlar om omsorg. Vi reagerar negativt mot sådant som åsamkar andra skada, och positivt mot människor som tar hand om och skyddar andra.  Vi är beredda att agera för att motverka att andra skadas, och straffa dem som åsamkar andra skada. 

Den andra grunden handlar om rättvisa. Var och en som ingår i en gemenskap ska bidra till denna gemenskap. Vi har en instinktiv motvilja mot ”snyltare”, personer som drar nytta av gemenskapen utan att bidra positivt till den i motsvarande grad. Detta är utgångspunkten i altruistisk reciprocitet, ett fenomen som verkar finnas endast hos vår art. 

Den tredje grunden är lojalitet. Att ställa upp för gruppen, ja till och med offra sitt liv för denna grupp är moraliskt rätt. Att svika gemenskapen för en annan gemenskap är fel.

Den fjärde grunden är auktoritet. Det är rätt att lyda den som står över en själv i en statushierarki. Att göra uppror mot en (legitim) överordnad är fel. 

Den femte grunden är lite klurigare. Medan de ovanstående alla tydligt kan knytas till upprätthållande och skydd av en gemenskap är den grund som är kopplad till helighet inte lika enkel att förklara. Den verkar anknyta till ett mentalt system som hanterar renhet, orenhet och smitta. Det som är orent upplevs som omoraliskt, och vice versa. Vilken koppling (om någon) denna grund har till skapande och upprätthållande av gemenskap är lite oklart. Jag har ett förslag, men det vill utveckla lite mer i ett senare inlägg (som inte är så passande just nu). 

Det finns ytterligare en aspirant på en moralgrund, även om det är osäkert hur den kan ha uppstått: Frihet. Det är fel att utan skäl inskränka människors handlingsutrymme, och begränsa deras valmöjligheter i vardagen. Förtryck är moraliskt klandervärt.  

Poängen med moralgrundsteorin är att den inte, såsom är vanligt inom moralfilosofin, försöker ställa upp en grundläggande princip från vilken man kan härleda vad som bör vara gott handlande (maximering av lycka, kategoriskt imperativ, hedonism, den gyllene regeln med mera). Den är inte normativ, utan deskriptiv. Dess analytiska styrka ligger i att den öppnar för möjligheten att de olika grunderna kan hamna i konflikt med varandra, och kan vara olika starka i olika sammanhang, och att det går att till viss del förutsäga vilka grunder som kan övertrumfa andra i specifika kontexter. Så kan till exempel i ett sammanhang där auktoritetsgrunden är stark den som sätter sig upp mot auktoriteten straffas på ett sätt som innebär att en annan grund (omsorg, frihet) åsidosätts. 

Moralgrundsteorin har framför allt använts för att diskutera skiljelinjer i amerikansk inrikespolitik, mellan liberaler och konservativa. Man har här visat att medan liberaler tenderar att luta mot grunderna frihet, omsorg och rättvisa är konservativa mer benägna att betona de övriga grunderna: auktoritet, lojalitet och helighet. Alla grunderna finns dock hos båda grupperna, men betoningen, och den inbördes hierarkin, är annorlunda. Man har också visat att det finns skillnader beroende på social kontext, klass och kön. Bland annat tenderar de tydligt grupporienterade grunderna lojalitet, helighet och auktoritet att bli mer betonade i situationer av social turbulens. 

Moralgrundsteorin är ännu i sin linda, men jag tror att det redan nu finns tillräckligt mycket i den för att börja fundera vidare i relation till våldsbejakande extremism, vilken form den än må ta sig. Teorin ger tips om var förklaringar kan börja sökas, och om det skulle visa sig att den svarar mot empirin kan den också ge dessa förklaringar stadga. 

Konkret skulle det handla om att identifiera faktorer som stärker respektive försvagar de olika grunderna. Dessa faktorer kan i detta sammanhang omfatta religiösa föreställningar eller praktiker, men det kan också handla om miljömässiga faktorer och variabler såsom ålder, kön och klass, och kanske även personlighetsdrag. 

Eftersom jag är islamolog är det rimligt att jag här begränsar mig till islam och till den samtida diskussionen om våldsbejakande extremism i form av jihadistisk salafism. Det som följer är en kort sammanfattning av delar av en längre diskussion som jag fört på annat håll, men då utan hjälp av moralgrundsteorin som sådan (se artikeln ”Mind the beard” i tidskriften Comparative Islamic Studies och kapitel 3 och 5 i boken Människans Muhammed). 

Alla salafister är inte jihadister, men jihadister tenderar idag att i hög utsträckning anknyta till salafistisk ideologi och praktik. Det är möjligt att se delar av denna ideologi och praktik som förstärkande för till vissa av moralgrunderna ovan och då på bekostnad av andra. De grunder som framför allt förstärks är auktoritet, lojalitet och helighet. 

Ett grundläggande drag i vad jag på annat håll kallat ”prototypisk salafism” är underkastelse under bokstaven i Koranen och hadithlitteraturen och en minimering av tolkning av denna bokstav. Skriften tillskrivs i teorin absolut auktoritet, och ska åtlydas utan ifrågasättande. Läran ska genomsyra handlande i vardagen, allt från sociala relationer till intimhygien. Ideologin präglas av ett avståndstagande (i teorin) från mänsklig auktoritet till förmån för gudomlig auktoritet. Lydnaden under auktoritet, utan att fråga efter auktoritetens intentioner, är absolut och har ett egenvärde. Detta kan ses som en exploatering av moralgrunden ”auktoritet”, en exploatering som förstärks av handlande i vardagen så att säga förkroppsligar (och även signalerar för andra) lydnad. Relationen mellan föreställningar och praktik blir en förstärkande spiral. Ju mer man inrutar sitt liv efter skrifterna, desto mer centrala blir dessa skrifter, vilket i sin tur stärker benägenheten att underkasta sig dem osv.   

Salafism präglas av en tydlig distinktion mellan ”oss” och ”dem”. Det är inget nytt. Men vad som också betonas är kravet på lojalitet gentemot in-gruppen och att hur denna lojalitet ska uppvisas genom beteende och yttre markörer: liknande kläder, skäggstilar, ritualiserade hälsningsfraser etc. Genom att följa de strikta koderna visar individen också sin vilja till uppoffring. De som inte är lika entusiastiska i sin religionsutövning signalerar benägenhet att avvika från gruppen (illojalitet). De befinner sig i gränslandet, eller i gråzonen, och blir med sin blotta närvaro provocerande. Deras handlande motiverar korrigeringsåtgärder, och i vissa lägen våld.  

En tredje grund som kan tänkas förstärkas av salafistisk ideologi och praktik är helighet, eller snarare den grund som knyts till renhet, orenhet och smitta. Den inom-muslimska kritiken av salafism gör sig ibland löjlig över den besatthet med rituell renhet som präglar den senare. Mycket i livet kan inordnas i kategorierna rent och orent, även metaforiskt i termer av rena och orena handlingar, rena och orena platser och rena och orena personer. Både språkbruket och praktiken förstärker denna distinktion. Den mänskliga benägenheten att överföra instinktivt grundade distinktioner mellan rena och orena substanser på det moraliska och sociala området är välbelagt inom forskningen. Upplevelsen av orenhet (fysisk eller moralisk) triggar emotioner av äckel, ångest och aggression. Den har också kunnat experimentellt manipuleras på förbluffande sätt, så att till exempel upplevelser av fysiskt orenhet (smuts, dåliga lukter) ökar benägenheten att reagera aggressivt fördömande på vad som upplevs vara moraliskt avvikande beteende (se här t.ex. psykologen Paul Blooms forskning). Våldsamma handlingar kan rättfärdigas med hänvisning till ett behov av ”rening”. En ideologi och praktik där distinktionen mellan renhet och orenhet står i centrum kan förutspås förstärka denna benägenhet. 

Dessa tre aspekter av salafistisk ideologi och praktik skulle alltså, givet moralgrundsteorin, kunna sägas förstärka tre av grunderna, på bekostnad av andra, och i fallet med våldsbejakande salafism, då framför allt omsorgs- och frihetsgrunderna. Den form av analys som jag här försöker öppna för (men endast påbörjar) tar sig an salafistisk ideologi, men försöker också närmare förklara hur ideologin är knuten till praktik. Ideologin och praktiken blir i analysen inte drivande i egen rätt. De blir betydelsefulla på så sätt att de bidrar till att förstärka, renodla och lyfta fram något som redan finns där, djupt i oss alla. 

Förklaringar som tar sin utgångpunkt i moralgrundsteorin (eller liknande) har fördelar genom att de är bredare än förklaringar som löst hänvisar till en jihadi-salafistisk ”ideologi” som drivande. Med detta menas att de är tillämpbara också på andra religiösa och även icke-religiösa motsvarigheter i historia och nutid. Andra ideologier och praktiker kan på motsvarande sätt exploatera samma mänskliga benägenheter, i både det lilla och det stora. Förklaringarna har också en fördel av att de är djupare. De knyter an till andra teorier och skapar en kedja av orsakssamband som inte stannar vid till exempel individens ”önskningar” och ”vilja”, utan förklarar även dessa mentala tillstånd med hänvisning till bakomliggande orsaker.

Även om en specifik ideologi och praktik kan fungera förstärkande av vissa moralgrunder på bekostnad av andra, finns också andra faktorer som bör beaktas (vilka också kan bidra med förklaringar till ideologiernas och praktikernas attraktionskraft). Hit hör de ovan nämnda miljömässiga faktorerna: vissa moralgrunder verkar förstärkas i situationer av social oro, framför allt då auktoritets, lojalitets och helighetsgrunderna. Dessa är också särskilt starka i sociala sammanhang där individens väl och ve i hög grad är beroende av hens grupptillhörighet (alltså där det saknas en opersonlig välfärdsapparat). Vissa grunder kan också vara särskilt starka inom vissa grupper, beroende på t.ex. ålder och kön. Så verkar till exempel unga män särskilt benägna att betona lojalitetsgrunden, både när det gäller att moraliskt bedöma andra och när det gäller det egna beteendet i termer av en benägenhet att uppvisa offervilja. 

Resonemanget ovan är ett första, trevande försök att tillgodose ett önskemål som förts fram i kommentarerna på denna blogg, att i ljuset av senaste tidens händelser komma bort från ett rent beskrivande och systematiserande av religiösa föreställningar och beteenden och söka förklaringar relevanta för den situation vi idag befinner oss i. Diskussionen lär fortsätta.  

Jonas Svensson, Linnéuniversitetet

Litterturtips för den nyfikna:

Graham, Jesse et al "Moral Foundations Theory: The Pragmatic Validity of Moral Pluralism"
Greene, Joshua Vi och dom. Fri Tanke.  
Haidt, Jonathan The righteous mind. Why good people are divided by politics and religion. Vintage books.

Replik till Johan Hakelius

I en krönika i Aftonbladet skriver Johan Hakelius att terrordåden i Paris gjort vårt samhälle till ”en enda stor seminarieövning”. Han ondgör sig över att svensk offentlighet består av ”psykologiserande, ­politiserande, sociologiserande, postkolonialiserande, relativiserande resonemang” och menar att detta resulterar i en ”mystifiering av massmördarna.” Istället för att analysera våldsbejakande rörelser ska vi stärka polisen och militären i deras arbete mot dem, menar han.

         Hakelius har naturligtvis rätt i att det inte är något mystiskt med IS, eller med rasister och högerextremer som bränner flyktingförläggningar. Han har också rätt i att dessa begår handlingar som kräver militära och polisiära insatser. Men för att dessa insatser ska vara så effektiva som möjligt måste polisen och militären också förstå vad de arbetar emot. Samhället behöver också sätta in förebyggande arbete för att förhindra att fler förläggningar brinner, att nya ungdomar attraheras av rasistiska partier eller ansluter sig till militanta islamistiska nätverk.

         Det som kommit att kallas radikalisering är inte något mystiskt, utan komplexa mänskliga beteenden och emotioner som förhoppningsvis kan belysas, ”avmystifieras”, genom en kombination av vetenskapliga angreppssätt. Här kan exempelvis psykologi, sociologi eller politisk- och postkolonial teori kan bidra med viktiga pusselbitar. Liksom religionsvetenskapen. Det finns inget enkelt svar, och därför är tvär- och mångvetenskapliga angreppssätt så viktiga.

         I sociala medier och på mer ljusskygga sidor på nätet är det en återkommande föreställning att akademiker som forskar kring våldsbejakande salafism relativiserar eller förminskar hotet från grupper som IS eller al-Qaida. Det är tråkigt att se att en etablerad journalist som Hakelius ansluter sig till denna kör. Dessutom i en kolumn i Aftonbladet. Är det inte snarare Hakelius själv som förminskar de rasistiska våldsdåden när han avfärdar dessa som fyllehandlingar begångna av politiskt naiva bondlurkar?

Johan Hakelius

Att försöka förstå dessa extremistiska yttringar och nätverk liksom drivkrafterna bakom dem är inte att förminska dem, snarare handlar det om att ta dem på allvar och därigenom förhoppningsvis kunna bistå exempelvis polis, militär eller säkerhetstjänst med avgörande kunskaper som kan effektivisera deras arbete.

Vi lever i en tid där många unga attraheras av våldsbejakande ideologier. Att försöka förstå dessa rörelser, och varför människor lockas av dem är av yttersta vikt för att förhindra att dessa växer sig ännu starkare. Här har forskare från olika akademiska discipliner en viktig uppgift att fylla.

Simon Sorgenfrei

Södertörns högskola

Nu sprids förenklade analyser av terrorn

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap vid Göteborgs universitet och Christer Mattsson, tf föreståndare för Segerstedtinstitutet vid samma universitet, skriver i SvD om riskerna bakom förenklade analyser av terrorism.

Svepande kritik från SvD:s Hanna Gadban

Följande replik skickades till Svenska dagbladet som emellertid inte svarade. Istället publicerar jag den här.

I våras kritiserade den nationelle samordnaren mot våldsbejakande extremism Mona Sahlin flera gånger svenska islamiska organisationer och imamer för att inte tillräckligt tydlig ta avstånd från våldsbejakande islamistisk extremism. Hon gjorde sig därmed till ovän med flera som hon sökte samarbete med eftersom de faktiskt arbetade med att hindra ungdomar från att resa till Syrien och att kritisera extremist islamistisk ideologi. Fredagens terrorattentat i Paris har bara understrukit hur viktigt detta arbete är.

Detta görs på marken i det tysta, frivilligt och på obetald tid, ibland med risk för sin egen och sin familjs säkerhet. Sahlin verkade förvänta sig att de istället skulle publicera artiklar på DN Debatt, som om hon trodde att det var ett forum för att nå ut till ungdomar i riskzonen.

I torsdags slog Svenska dagbladets ledarskribent Hanna Gadban ett slags rekord i intellektuell ohederlighet och okunskap när hon kritiserade Malmöimamen Salahuddin Barakat efter hans medverkan i P1:s Konflikt förra lördagen. Exakt vad hon kritiserar honom för har jag trots flera omläsningar av artikeln fortfarande inte förstått. Hon hänvisar inte till något han sagt men kärnan i kritiken finns i följande citat:

”Det är anmärkningsvärt att imamen inte betraktar reaktionär religionsuttolkning som en konstruktion av teologisk ideologi som tar salafi jihadism, som utgångspunkt. En ideologi som legitimerar våldtäkt, slaveri och halshuggning i islams namn.”

Hanna Gadban (Foto: Peter Knutson)

Jag vet inte om jag korrekt förstått vad Gadban menar men jag skulle vilja påstå att Barakat gör precis det som hon anklagar honom för att inte göra. Barakat har varit mycket aktiv och tydlig i sin kritik av salafistisk jihadism. Han har inte nöjt sig med enkla slagord att det inte har med islam att göra utan han har riktat en teologiskt underbyggd kritik mot denna ideologi. I april publicerade hans islamiska utbildningsinstitution Islamakademin på sin hemsida en fatwa av den i USA verksamme muftin Faraz A. Khan som teologiskt vederlade salafistiska jihadisters tolkning av begreppet jihad. Barakat har ryckt ut för att hjälpa föräldrar som befarar att deras barn planerar resa till Syrien för att ansluta sig till IS. Han har till och med aktivt sökt upp salafistiska jihadister för att kritisera dem ansikte mot ansikte och mana dem till att ta sitt förnuft till fånga.

Tvärtemot vad som framgår av den offentliga debatten har jag talat med flera ledare för islamiska församlingar i Malmö som menar att svenska myndigheter och polis gör för lite i kampen mot våldsbejakande islamistisk extremism. Dessa borde rimligen vara självklara partners i kampen mot religiös extremism. Gadban förefaller emellertid upptagen med att brännmärka och exkludera dem eftersom de inte framstår som tillräckligt ”sekulära” muslimer. Men vem ska vi då arbeta med?

Rickard Lagervall

Islamolog på Centrum för Mellanösternstudier och Centrum för teologi och religionsvetenskap vid Lunds universitet.

IS mål är att radera gråzonen

Idag skriver Rickard Lagervall en intressant text i Sydsvenskan som rör att Islamiska staten vill skapa en inbördeskrigsliknande situation i Europa, där Väst står mot Islam, och att det är viktigt att inte spela dem i händerna.

Religionsvetares relevans

Den kritik som framkommit sedan vår kommentar på FHS senaste rapport om våldsbejakande (religiös) extremism och som publicerats den 5 november här på bloggen kan delas upp i några lösa kategorier: 1) religionsvetarnas självgodhet är oberättigad (d.v.s. dessa akademiker gör inte sin forskning tillgänglig för den breda allmänheten eftersom de inte riktigt tror att allmänheten kan förstå deras komplexa argument, eller så är de självupptagna och instängda i sina egna teoretiska föreställningar); 2) religionsvetarna begår epistemologisk ”synd” genom att inte inkludera muslimers diskursiva ramverk som relevant i sina försök att besvara deras sekulära föreställningar om religiösa personer; 3) religionsvetarna gillar att problematisera religion, d.v.s. dekonstruera andras föreställningar om vad dessa tror att religion är och därmed påvisa hur fel dessa föreställningar är, än värre blir det eftersom religionsvetare inte riktigt verkar erbjuda alternativa förklaringar till själva frågan om vad religion skulle kunna vara. Med andra ord, de tillför inte mycket nytta till vår förståelse av religion eller dess roll i radikaliseringen av ett till synes fåtal unga människor.

Alla dessa punkter är relevanta och viktiga att adressera, samtidigt som åtminstone några av kritikerna kan ha missat huvudsyftet med vårt inlägg. Vi gjorde ett försök att identifiera på vilket sätt religionsvetenskap kan bidra till en ökad förståelse av hur, varför, när och var radikaliseringen sker. En viktig tanke har varit att forskare i samhällsvetenskap och humaniora i allt större grad behöver samverka eftersom den sociala och ideologiska komplexiteten kräver många insikts- och infallsvinklar för att få en samlad och empiriskt förankrad bild av vad radikalisering är (teoretisk kategori), hur och var (empirisk kategori) den sker, samt varför (förklarande/teoretisk).

FHS-rapporten togs som ett exempel där vi tror att religionsvetenskapliga förklaringsmodeller kan erbjuda viktiga verktyg till att förstå på vilket sätt religionen används av våldsbejakande extremister till att rättfärdiga olika typer av våld. Religionsdiskursen är central i hur IS/al-Qaida formulerar och analyserar den sociala och politiska verkligheten de upplever, så frågan är inte om de är islamiska eller inte - för deras retorik är ju uppenbart förankrad i delar av den mångfacetterade traditionen med en historia som vi kallar islam, utan den viktiga frågan rör varför vissa ungdomar stödjer dessa gruppers (religiösa) föreställningar. Vi kan notera att den absoluta majoriteten av muslimska lärda, teologer, ledare samt den muslimska allmänheten inte tycker att dessa föreställningar/tolkningar/praktiker passar in i dagens värld. Verkligheten är att de flesta offer för IS våld, och samtidigt dess mest högljudda kritiker är just andra muslimer, inte minst majoriteten av salafistiska grupper, som vanligtvis brännmärker IS-anhängare som khawarij, den tidiga versionen av muslimska extremister som förespråkade våld – men det är en annan historia. 

Vi vet också att det finns hundratusentals muslimer i vårt land utav vilka mindre än trehundra personer ska ha anslutit sig till olika våldsbejakande grupper i Syrien och Irak. Vad säger det om religionens roll i våldsbejakande radikaliseringsprocesser i Sverige? Att dessa processer är marginella på det stora hela? Ja, det verkar så. Men även om så är fallet är det en akademikers jobb att problematisera dessa till synes uppenbara fakta och sätta dessa i ett sammanhang (social, politisk, historisk, ekonomisk o.s.v.). För att det är just genom att problematisera olika fenomen som vi kan förstå vad de betyder och hur de påverkar samhället i stort. Detta innebär inte att relativisera dessa fenomen. I bästa fall betyder det att separera det relevanta - t.ex. det som kan hjälpa oss förstå hur individer dras till radikala tolkningar och praktiker, från det mindre relevanta i sammanhanget – det som försvårar vår förståelse av radikaliseringen, som t.ex. polemik och politisering av olika slag. Det är därför viktigt att påminna oss om att de olika teoretiska och metodologiska verktyg som vi använder oss av är själva grunden för vår systematiska förståelse av verifierbar kunskap. Och det är just här en del av kritiken mot vårt ursprungliga inlägg riktar sig mot.

Det har skrivits hyllmeter om olika epistemologiska och ontologiska paradigmdebatter. Det är bara att konstatera att oenigheten finns, men att den är obalanserad till fördel för den sekulära paradigmen, inte minst p.g.a. att den akademiska eliten som befattar sig med religionsvetenskap och andra typer av samhällsvetenskap och humaniora i vårt land accepterat det som norm. Det betyder givetvis inte att denna majoritet hushåller ”Sanningen” – utan hen får se det som den dominanta verkligheten som alla måste förhålla sig till och inte minst kritisera. Vi får samtidigt inte glömma att teorier existerar för att hjälpa oss att systematisera observerbara data (t.ex. skrivna texter, kollektiva och individuella beteenden, visuella uttryck, statliga institutioner, ritualer o.s.v.) som vi samlar in och analyserar i syfte att förstå och slutligen föra fram slutsatser som vi kan förhålla oss till. Så när vi skriver att religionsvetenskaplig forskning kan bidra till bättre förståelse av religiös våldsbejakande extremism är det inte samma som om att hävda att det är det bästa sättet.

Och sen då, kan man fråga sig? Varför är religionsvetare tysta om dessa till synes djupa insikter? Som det påpekats av andra är forskarna inte tysta, de är helt enkelt upptagna med att både fördjupa sina kunskaper och undervisa om den på våra universitet och högskolor – en ganska viktig uppgift, inte sant?

Samtidigt är det viktigt att påpeka (inte skjuta ifrån sig ansvaret, om någon nu tror det) att statliga myndigheter, politiker, journalistkåren och den breda allmänheten har ett ansvar att ta del av dessa slutsatser. Forskarna finns tillgängliga. Kan de bli bättre? Naturligtvis. Ett sätt, som det föreslagits, är att fortsätta utveckla meningsutbytet med muslimer och andra typer av minoriteter i samhället, så att det inte blir så att vi endast pratar om dessa samhällsgrupper utan med dem.

När det gäller att hitta lösningar till problem som rör radikaliseringen är det svårare. Bara för att man kan identifiera olika orsakssamband mellan upplevd utanförskap, fattigdom, rasism, våldsbejakande onlinediskurser and andra socio-psykologiska faktorer betyder det inte att man är effektiv policyanalytiker. För att lösa komplexa samhällsproblem (inklusive radikaliseringar av olika slag) så behövs det en bred sammanslutning och samordning av existerande kunskap – och på många sätt sker detta även om det inte är lika uppenbart för alla som deltar i samtalet.

 Emin Poljarevic, Qatar University