Koranen 100 år!

I morgontidningen uppmärksammades att det idag är 100 år sedan 1917 års Bibelöversättning låg färdig. Kanske är det också värt att påminna om att det i år dessutom är 100 år sedan orientalisten och semitisten Karl Vilhelm Zetterstéens översättning av Koranen gavs ut på Wahlström & Widstrands förlag. Utgivningen annonserades i Svenska Dagbladet den 16 december 1917 och 1 maj året därpå recenserades bedriften av signaturen E. K-n:

Professor Zetterstéen har dels utfört en ordagrann och meningstrogen översättning av ”de båda pärmarna” – Islams uttryck för profetens uppenbarelser som totalitet, alla de etthundrafjorton ”sûrorna”. Men ensamt därmed vore den intresserade läsaren – arbetet är avsett att kunna brukas av varje bildad person – ingalunda hjälpt. Ty Koranen är icke en bok för det enfaldiga andaktssökandet, utan en samling utomordentliga exempel på den semitiska andens kärlek för invecklade, ofta rent av spetsfundiga uttryckssätt, jämte massor av litterära hänsyftningar till bibeln, den rabbinska litteraturen, den kristna teologien och de fornarabiska sagorna och myterna…Allt detta nödvändiggör i högsta grad en översikt av Koranens uppkomst – vilket i stort är det samma som en redogörelse för Muhammeds liv – samt en med texten fortlöpande kommentar. Båda kraven har professor Zetterstéen uppfyllt på ett, så långt en lekman kan bedöma, utmärkt sätt.

Koranen hade redan tidigare översatts av diplomaten Fredrik Crusenstolpe år 1843, samt 1874 av Carl Johannes Tornberg, professor i österländska språk i Lund. Det har också kommit en senare översättning, av diplomaten och konvertiten Mohammed Knut Bernström 1998.

Att ett litet språk som svenskan har fyra koranöversättningar från arabiska får sägas vara anmärkningsvärt. Zetterstéens översättning, som av många anses vara den språkvetenskapligt främsta, upplevs av många idag som föråldrad och svårläst. Men översättningens arkaiska språkdräkt kan också vara effektfull. Koranen är en textsamling som inom sig rymmer olika litterära genrer, från korta lyriska verser över berättande prosa till torr regeltext. Zetterstéen lyckas bättre än de flesta fånga något av poesins bildspråk och rytm i sin översättning, om än inte originalets meter och rim. Här ett exempel ur sura 91, verserna 1–10:

Vid solen och dess sken,
Vid månen, när den följer henne,
Vid dagen, när den röjer henne,
Vid natten, när den skyler henne,
Vid himmelen och det, som byggt den,
Vid jorden och det, som fullkomnat henne
Och ingivit henne både hennes syndfullhet och hennes gudaktighet
Lycklig den, som håller henne ren;
Olycklig den, som begraver henne uti synd!

Kanske är det dags för en Korankommission, lik den som tog fram Bibel 2000, bestående av teologer, språkvetare och poeter som kan samarbeta kring en ny svensk Koranöversättning? Jag skulle gärna läsa i alla fall några av de mer poetiska verserna översatta i samarbete mellan språkkunniga muslimska teologer och översättare vana vid rim och meter som Eva Ström, Gunnar Harding eller Malte Persson.

Simon Sorgenfrei, Södertörns högskola

Har Sverige fått sitt andra fall av självimmolation?

Den tredje oktober rapporterade Göteborgs-Posten och P4 Göteborg om en man som satt eld på sig själv inne i Domkyrkan i centrala Göteborg. Han ska ha hällt en antändlig vätska över sig, och sedan brinnande tagit sig ut ur Domkyrkan där butikspersonal och andra förbipasserande blev vittnen till händelsen. Mannen brännskadades svårt och avled senare av sina skador.

Uppgifterna i media är mycket knapphändiga om de omständigheter som rådde inne i kyrkan och som föranledde självbränningen - polisens jourhavande förundersökningsledare ville under kvällen avvakta med kommentarer om det rör sig om en självimmolation, dvs en självbränning med politiska motiv. Skeendet tyder dock på på detta, och den följande kommentaren syftar till att sätta denna ledsamma och förfärliga händelse i ett större sammanhang. 

Självimmolation är ett fenomen som söker offentlighet – det äger oftast rum i städer och på allmänna platser där många människor finns att bevittna händelsen. För att förstås som en självmordsprotest, menar sociologen Michael Biggs att handlingen behöver innehålla flera element: ett uppsåt att handlingen leder till döden; att handlingen inte syftar till att skada andra människor eller ting; att handlingen har ett publikt genomförande och/eller ett brev eller offentliggörande som riktar sig till politiker eller allmänhet; och att handlingen utförs för en kollektiv sak snarare än av personliga skäl. Termen självimmolation kommer ur det latinska ordet för offer, immolare. En självimmolation är ett offer av den egna kroppen som sedan 1963 förknippas med död genom eld, då den vietnamesiska munken Thich Quang Duc  lät bränna sig själv till döds i Saigon som protest mot den sydvietnamesiska regimens förtryck av buddhisterna i landet. En självimmolation kräver naturligtvis en stark beslutsamhet för att genomföra, och är samtidigt enkelt att iscensätta då det bara krävs en lättantändlig vätska och en tändare. Förvisso är självbränningar oftast individuella handlingar, och sällan del av en kollektiv eller kultisk miljö. Emellertid är det kännetecknande för självimmolationer att de kommer i kluster: en händelse tycks inspirera andra att följa efter vilket vi kan se i Tibet där en våg av självimmolationer tog sin början 2011 och som nu uppgår till 150 fall i Tibet och Kina samt 10 dokumenterade fall i exil.De individer eller rörelser som dras till självimmolation använder inte självmordsterrorism eller andra handlingar som kan skada andra – självimmolationer är utpräglade icke-våldshandlingar som varken syftar till att skada andra människor eller byggnader. Istället är deras yttersta syfte att skapa reaktioner hos åskådare och sympatisörer, reaktioner som leder till ett moraliskt ställningstagande som även förväntas övergå i handling. Att bränna sig själv blir på så sätt en uppmaning till omgivningen att ta ställning i politiska frågor; personen omvandlar sig till ett slags brinnande imperativ som genom handlingen vill skapa starka reaktioner. Den brinnande kroppen blir ett effektfullt medium, som väcker starka känslor hos åskådarna, både de som befinner sig på plats och de globala åskådare som tar del av händelsen via tidningar, tv och internet. Foton av en människa i lågor är kraftfulla bilder. För de som befinner sig på plats tillkommer andra starka sinnesintryck: lukten av bränd hud och bränd kropp. Dessa starka reaktioner kan sedan leda till handling, och ett engagemang i frågorna som den självbrännande personen vill uppmärksamma genom sitt offer.

Självbränningar är vanligare i buddhistiska och hinduiska kulturer, men har plockats upp som en form av politisk protest som även förekommer i andra länder och andra världsdelar. Det finns emellertid en påtaglig religiös och kulturell klyfta mellan abrahamitiska och indiska religiösa traditioner som blir tydlig när frekvensen av självbränningar länkas till geografiska områden. Självoffer i form av självbränningar förekommer sällan i kristna eller muslimska kulturkontexter, även om fall finns dokumenterade som i Tunisien 2010 när en grönsakshandlare satte eld på sig och det blev startskottet för den arabiska våren. Olika föreställningar om döden och vad som följer därefter har lett fram till diametralt skilda syner på hur en död kropp hanteras och hur man ser på kremeringar. I abrahamitiska traditioner finns en lång sedvänja av att begrava hela kroppen. Till exempel kan det utifrån kristen teologi bli ett dilemma att bränna kroppen eller delar av kroppen, då den inte längre ses som intakt och kan återuppstå på den yttersta dagen. I hinduiska och buddhistiska kontexter är emellertid kremationer vanligt, och död genom eld har en helig och ren dimension. Att offra sin kropp eller delar av sin kropp är dessutom ett etablerat tema i religiös litteratur och praktik i buddhistiska traditioner (både i theravada och mahayana-traditioner) där det kan tolkas som ett tecken på en osjälvisk handling och en bodhisattva-gärning vars yttersta syfte är att hjälpa människor från lidande, eller att skydda den buddhistiska läran när den är hotad. De brinnande vietnamesiska munkarna och nunnorna på 1960-talet hade som syfte att rädda buddhismens hotande ställning i Sydvietnam och att få ett slut på Vietnamkriget, medan tibetanerna vill göra omvärlden uppmärksam på det politiska förtryck som alltjämt pågår i Tibet. Självimmolationer äger oftast äger rum i politiska miljöer som är demokratiska och där självoffret har en större möjlighet att påverka politiska skeenden eller beslut. I Sverige har vi bara haft ett tidigare fall av självimmolation som inträffade 1981, när skådespelaren Per-Axel Arosenius lät bränna sig själv till döds utanför Skattemyndighetens kontor i Stockholm efter en långvarig skattetvist där han ansåg sig orättvis behandlad. Händelsen i Göteborg ägde rum i och utanför Domkyrkan, vid 13.30-tiden. Varför just en religiös byggnad valdes ut som plats, och vilken bakgrund eller anknytning mannen har dit är fortfarande oklart, liksom de bevekelsegrunder som kan ha lett fram till handlingen. Mannen var så svårt skadad att han inte kunde höras av polisen. 

Katarina Plank,  Karlstads universitet  

För vidare läsning rekommenderas sociologen Michael Biggs artikel Self-Immolation in Context, 1963-2012:
Michael Biggs, “Self-Immolation in Context, 1963-2012”, Revue d’Etudes Tibétaines, no. 25, Décembre2012, pp. 143-150.

Läste vikingarna Koranen?

I Frans G. Bengtssons roman Röde Orm. Sjöfarare i västerled från 1941 hamnar huvudpersonen och hans resesällskap i tjänst hos Almansur i det muslimska Cordova-kalifatet och ombeds att omfamna islam. ”Lyssna nu noga, hedning,” säger Almansur, ”Allah är en, den Evige, den Upphöjde; och Muhammed är hans profet.” Orm och hans män väljer, i alla fall nominellt och tillfälligt, att bekänna sig till islam och ta sold i Almansurs armé, men, skriver Bengtsson, ”att tjäna Allah och vara Profeten till lags tedde sig stundom besvärligt för dem. När de under krigstiden funno vin och fläsk hos de kristna, var det dem förbjudet att njuta av dessa ting…”

Jag kommer att tänka på Röde Orm under ett besök på Enköpings museum och den nyöppnade utställningen Viking Couture. Utställningen, som fått en hel del medial uppmärksamhet, vill bidra med ny kunskap om ett kulturutbyte mellan vikingar och muslimer, likt det Frans G. Bengtsson skildrade.

Röde Orm är naturligtvis fantasi och fiktion, men att handelsmän och krigare från våra breddgrader hade omfattande kontakter med muslimska kulturer under den så kallade vikingatiden har vi många belägg för. Gotland är exempelvis världens fyndtätaste område vad beträffar silverskatter från 700-talets slut till 1100-talets början, och mycket av innehållet i skatterna stammar från muslimska kulturer. Bland de fynd som gjorts i utgrävningarna av vikingastaden Birka, på Björkö utanför Stockholm, märker vi agater från Indien, karneoler från Jemen, kristaller och pärlor från Bysans och Västturkestan och inte minst en mängd smycken och mynt från kalifaten i vad som idag är Irak och Iran, Spanien och Portugal. Mest känd är en ring med inskriptionen ”Allah” eller kanske ”till/för Allah”.

Andra vittnesmål om vikingaresor till muslimska kulturer finner vi i inskrifterna på en rad runstenar runt om i Sverige, som exempelvis på Gripsholmsstenen, där vi kan läsa:

Tola lät resa denna sten efter sin son Harald, Ingvars broder.

De foro manligen fjärran efter guld och österut gåvo örnen (mat),

dogo söderut i Särkland.

Särkland betecknade det muslimska kulturområdet och Harald som blev örnmat i öster tros ha deltagit i det så kallade Ingvarståget, namngivet efter Ingvar den Vittfarne (1016-1041) som enligt sagan ledde 3000 vikingar genom Volga, förbi Konstantinopel och in i dagens Georgien och Azerbaijan och vidare ut i Kaspiska havet 1036–1041. Av dessa ska endast ett fåtal återvänt hem.

Det finns också en rad arabiska källor som berättar om vikingar och deras handel och härjningar i Särkland och i dessa källor berättas dessutom om konvertiteter till islam vilka, precis som Orm och hans mannar, hade svårt med de muslimska dietreglerna. Den safavidiske 1600-talskrönikören Amin Razi berättar exempelvis att vikingarna var så förtjusta i grisen att till och med ”de som konverterat till islam åt fläsk.”

Vi kan alltså med säkerhet säga att personer från vad vi idag kallar Sverige reste till områden med muslimsk majoritetsbefolkning, och att de därifrån medförde en stor mängd föremål - och kanske också slavar. I en berömd krönika av Ibn al-Athir (1160-1233) berättas hur vikingar intar staden Berda’a i dagens Azerbaijan, dödar tusentals invånare och tar med sig resten som slavar. Vad som sedan hände med dessa – och andra slavar tagna i muslimska kulturer – vet vi inget om. De kan ha sålts eller avlidit på vägen hem, men det är inte helt osannolikt att några av dessa hamnade i vad som idag är Sverige. Frans G Bengtsson låter, som bekant, Orm medföra inte bara orientaliska kläder och vapen, utan även muslimska slavar hem till kung Harald Blåtand. 
Enligt nyare forskning tror en del arkeologer att Birka snarare än en handelsstad kan ha varit ett arbetsläger för tillfångatagna hantverkare, som kidnappats till ön för att framställa handelsvaror. Att några av dessa kan ha varit muslimer är inte omöjligt.              

Genom sådana kulturmöten utbyts inte endast föremål och människor utan även idéer. Vilka idéer, och hur dessa tolkades och omtolkades är svårt att veta. De två mest uppmärksammade föremålen i Viking Couture på Enköpings museum är två broderade sidenband. Textilarkeologen Annika Larsson, vars forskning ligger till grund för utställningen, menar att dessa broderier kan utläsas som arabisk text. Mer specifikt tolkar Larsson det som att ett av dess broderier går att utläsa som ett spegelvänt Allah, medan det andra går att utläsa som Ali. Både i så kallade kufisk stil. Larssons fynd är intressanta pusselbitar som kan bidra till bilden av de kulturkontakter som skedde mellan skandinaver och muslimska kulturer för mer än 1000 år sedan.

Men kanske bör vi vara försiktiga i våra tolkningar av dessa och andra liknande föremål?

I en intervju berättar Larsson om ”gravgåvor i form av vackra kläder, fint sydda av exotiska tyger”. I Koranen, fortsätter hon, ”står att man i Paradiset bar kläder av siden, vilket tillsammans med textbandens inskriptioner kan förklara den utbredda förekomsten av siden i vikingatida gravar ... Förmodligen var det vikingatida gravskicket påverkat av islam och tanken om ett evigt liv i Paradiset efter döden”.

Att vikingar klädde sina döda i dessa vackra kläder säger nog något om just vikingatida gravskick, snarare än om muslimska. Gravgåvor är inte vanligt förekommande i muslimsk kultur, utan snarare begravs döda muslimer enkelt insvepta i ett tygstycke. Att sådana traditioner skulle vara inspirerade av Koranens paradisskildringar är en vågad och svårprövad hypotes. Mer sannolikt är att de begravde sina döda i de vackraste kläder och med de vackraste föremålen de ägde, i enlighet med inhemska gravskick. Vi vet heller inte om ägarna av dessa broderade tyger visste att dessa mönster kunde tydas som arabisk skrift. En enklare tolkning är att de helt enkelt tyckte de var estetiskt tilltalande.

En ytterligare reflektion man kan göra är hur vikingar gång på gång lockar till nytolkning och får fungera som projektionsytor för samtida värderingar och förhoppningar. Från det nationalromantiska artonhundratalets tappra krigare, över 1900-talets international businessmen, till det tidiga 2000-talets mångkulturella resenärer.

Dessa kritiska reflektioner till trots öppnar Annika Larssons intressanta fynd för nya frågor och kan inspirera till nya, gärna tvärvetenskapliga, forskningsprojekt. 

Kanske är det dags för ett större islamarkeologiskt projekt i Sverige?

Simon Sorgenfrei, Södertörns högskola