Gnosticism i kättarjakt och opinionsbildning

Det är spännande tider för religionsvetare när ett religiöst laddat språkbruk smyger sig in i de mest oväntade sammanhang. Ivar Arpis artikel ”Ett tredje kön gör få glada” överraskar på detta sätt genom att likna upplevelsen av att ha fötts i fel kropp med tankeströmningar som brukar kallas gnostiska. ”Föreställningen liknar den kristna traditionen som kallas gnosticism, där man med hjälp av kunskap och insikt ska kunna befria själen ur den fysiska världens fängelse,” skriver Arpi.

Varför använder Arpi just gnosticism som exempel, skulle man kunna fråga sig. Föreställningen att själen har kommit att separeras från Gud och fängslas i kroppen, samt att rätt kunskap och andliga övningar är avgörande för dess återförening med Gud, är central för många religiösa traditioner. Dessa idéer finns i antikens platonska skolor, inom jainismen, hinduismens vediska litteratur och vissa kristna, judiska och islamiska traditioner.[1]

Vad som särskiljer gnosticism från dessa övriga idéströmningar är dess dåliga rykte. Detta bottnar delvis i källäget. Länge var de enda källor vi hade om de så kallade gnostiska rörelserna de skildringar som skrivits av dess motståndare.

I samband med att kejsaren Theodosius I gjorde kristendomen till statsreligion vid 300-talets slut kriminaliserades kristna idéer som ansågs ligga för långt utanför normen. Inskränkningen av religiös frihet, som kom att skärpas ytterligare under 400-talet, bidrog till att ”kätterska” texter förbjöds, att paganska statyer och tempel förstördes, att ”kättare” drevs från sina hem i städerna ut på landsbygden och i vissa fall mördades av nitiska kristna. Hatet mot oliktänkande eldades på av sensationella berättelser. Kättarjägaren Epifanius skildrar exempelvis vid 300-talets slut hur gnostiker hade ohämmat sex, förtärde mensblod och sperma, och åt små barn vid sina hemliga möten. Sådana beskrivningar, som har mycket gemensamt med medeltidens våldsuppviglande berättelser om snuskiga och barnätande judar, kom att färga bilden av gnostikern som kättarnas kättare. Efter 1800- och 1900-talets rika textfynd har vi idag helt andra möjligheter att kasta ljus över den religiösa mångfald som fanns inom den tidiga kristendomen.  Men bilden av gnostikern som den arketypiske kättaren kvarstår, inte minst i populärskildringar. 

I en artikel som publicerades i Svensk exegetisk årsbok förra året undersökte jag hur etiketten gnosticism har använts i svenskspråkig opinion från 90-talets slut och framåt. Jag upptäckte att följande samtida företeelser och grupper har förknippats med gnosticism: feminism; icke-binär könstillhörighet; förespråkare för prästvigning av kvinnor; liberala strömningar inom Svenska Kyrkan; ljudbilden i viss frikyrklig julmusik; tendensen att ställa vetenskap emot tro (som sekulära humanister gör); vänsterns världsbild.[2]Också personer har anklagats för gnosticism, däribland Antje Jackelén, Ulf Ekman, den karismatiske predikanten Benny Hinn och Maud Olofsson. Detta disparata persongalleri, som inrymmer Svenska Kyrkans ärkebiskop, karismatiska kristna profiler och Centerpartiets förra partiledare, visar att kategorin är tillräckligt öppen för att nästan vem som helst ska kunna förklaras vara gnostiker. 

Föga överraskande är att de flesta av dessa exempel kommer från inomkristna debatter. Genom att använda sig av gnosticism som analogi visar man att ens förståelse av kristendomen står i kontinuitet med apostlarnas renlärighet, medan ens motståndares tolkningar liknar en kättersk och förkastlig avart. Användningen av en obskyr term med grekiska rötter ger också yttrandet en air av intellektualitet och bildning, även i de fall där budskapet är påfallande simpelt: ”min tolkning är rätt och din är fel.”

Arpis användning av begreppet gnosticism är särskilt intressant, eftersom den sker i ett sekulärt forum. Ändå har Arpis framställning många likheter med användningen av begreppet i kyrkliga sammanhang. Gnosticism är implicit någonting mycket negativt och genom att visa på likheter mellan antik gnosticism och en samtida företeelse, visar Arpi att även denna samtida företeelse är någonting förkastligt. Medan jämförelsen sannolikt kommer att gå större delen av SvD:s läsarkrets obemärkt förbi, kommer nog vissa reaktionära kristna att ta detta ad hominem-argument som en större bekräftelse än vad en saklig argumentation någonsin kan ge.

Det är värt att diskutera i vilken mån det är etiskt försvarbart att använda religiösa minoritetsgrupper som avskräckande exempel, oavsett om det gäller aktiva eller utdöda grupper. Även i vår samtid används kategorier som ortodoxi och kätteri för att legitimera intolerans, förföljelser och folkmord, exempelvis på kurdiska yazidier. Därför kan man också vända på steken och fråga sig om hur smickrande det är att axla forna kättarjägares mantel. 

Petter Spjut, doktorand i Nya testamentets exegetik vid Uppsala universitet
–––––––––––––––––––––––
[1] För en bakgrund till denna föreställning i de abrahamitiska traditionerna, se Maha Elkaisy-Friemuth och John M. Dillon, red., The Afterlife of the Platonic Soul: Reflections of Platonic Psychology in the Monotheistic Religions, Ancient Mediterranean and Medieval Texts and Contexts, v. 9 (Leiden: Brill, 2009).
[2] För en utförligare beskrivning, samt diskussion av begreppet gnosticism, se Petter Spjut, ”Polemisk etikett eller saklig beteckning?: En studie av svenskspråkiga opinionsbildares användning av termen ’gnosticism’ och dess implikationer för bibelvetenskaplig och kyrkohistorisk forskning”, Svensk exegetisk årsbok82 (2017): 76–115. Artikeln är tillgänglig online.

FÅR MAN SNUSA NÄR MAN FASTAR, FRÅGAR ÅT EN VÄN.

I onsdags, torsdags eller i vissa länder igår fredagen 18 maj 2018, inleddes den 29 eller 30 dagar långa fastemånaden Ramadan.

För muslimer som icke-muslimer har fastemånaden kommit bli en del av det vardagliga samtalet i Sverige. På Facebook postar man grafik föreställande en lykta eller en halvmåne, i bästa Hallmark-estetik, tillsammans med en tillönskan om en 'välsignad Ramadan’.

En del hälsningar ramas in som “till de som fastar…” eller “till mina muslimska vänner…” kanske för att markera att även om man inte själv deltar i en specifik tradition, vill man ändå bekräfta muslimer som en självklar del av den svenska kulturgeografin.

Det är möjligt att detta är ett utslag av något som i alternativmedias kommentarsfält förklaras som “godhetsknarkande” av en välbesutten medelklass. En annan läsning av handlingen ger att man i och med handlingen upprätthåller de mänskliga rättigheterna, i vilka ingår att bli sedd och erkänd som människa i all den komplexitet det innebär.

Fastan innebär prövning. Inte så mycket i själva avhållsamheten från mat, dryck och sex under dygnets ljusa timmar, vilket de flesta verkar ta med brukligt skandinaviskt jämnmod. Prövningarna ligger snarare i att vara fastande i ett samhälle som ifrågasätter allt ifrån ens rätt att delta i samhället på lika villkor till ens sociala eller intellektuella kompetens. Något som yngre muslimer på sociala medier hanterar med en slags skyttegravshumor.

I flera grupper finns diskussionstrådar där man berättar olika anekdoter om vanliga frågor man får av icke-muslimer om Ramadan. Återkommande frågor som muslimer frågas är om de “inte får äta något alls, inte ens vatten?” ofta uttryckt i chock. Det är heller inte ovanligt att man kan berätta om en arbetskamrat som välmenande smyger till sin muslimska kollega en bit mat på lunchrasten med orden: “Det är okej. Jag lovar att inte säga till någon.” Sedan skrattar man tillsammans i gruppen över förvåningen hos den välmenande icke-muslimen vid svaret. “Tack men… det är okej. Det är ingen som tvingar mig att fasta. Jag väljer det!”

Det finns så klart en del muslimer som reagerar med indignation över det infantiliserande antagandet bakom en sådan uppfattning, att ingen muslim kan förhålla sig till sin religiösa tradition, men nästan samtliga i de Facebook-grupper jag deltar i, tar också det med en stor portion humor och skandinaviskt jämnmod.

De vanligaste diskussionerna man dock har inför fastemånaden rör framförallt tre områden:

1.   När börjar Ramadan?

2.   Under vilka klockslag skall man fasta?

3.   Vilka specifika regler gäller för fastan?

Observerat under en längre tid kan man säga att dessa tre frågor är lika cykliskt återkommande som de i 30-avsnitt producerade Egyptiska Ramadan-såporna.

Om något föregår fastemånaden är det inom-muslimska diskussioner om när den börjar och hur man kan veta det. Denna diskussion finns hos både shia- och sunnimuslimer, men kan vara något mer animerad och splittrad hos sunniter, vilket har att göra med en annan tradition hos sunniter om vadsom utgör religiös auktoritet, medans det hos shiiter i allmänhet är en fråga om vem som är det.

Frågor som ställs om vilka regler som gäller vid en korrekt fasta är också cykliskt återkommande. Kan man använda en asthma-inhalator...Bryts fastan av att sänka hela huvudet i vatten...Är resan Uppsala-Stockholm tillräckligt lång för att man ska undantas påbudet att fasta...osv.

Dessa frågor, framförallt att de återkommer varje år, kan förklaras av två saker.

Dels så visar det på en låg grad av konsensus i sakfrågor från muslimska teologer. Även om man är överens om fastemånadens centrala position, går åsikterna isär över vad som gäller i detaljerna. För vardagsmuslimen, särskilt i ett land där muslimerna har familjebakgrunder från en mängd olika kulturer och geografier, finns det således få givna svar. På samma vis som jultraditioner (inklusive datum) skiljer sig från land till land, skiljer sig också Ramadantraditioner från land till land.

I muslimsk teologisk parlör kallas detta “khilaf”, meningsskiljaktighet och är historiskt sett inget större problem. Det har varit rådande i princip sedan den dagen Muhammad profeten dog. Man har mer eller mindre accepterat att någon grad av osäkerhet kring vad som exakt gäller de religiösa reglerna, är normalt. Med några enstaka undantag i den medeltida historien, är det inte förrän i modern tid som detta förhållningssätt börjat ifrågasättas, framförallt av olika muslimska fromhetsrörelser vilka aktivt strävar mot en uniform islamtolkning.

För det andra visar de återkommande frågorna om vilka regler som gäller, att muslimer inte är isolerade från den omgivande kulturen i vilken de lever, utan i allra högsta grad deltar i den. Exempelvis som i frågan som ställdes i ett forum om någon visste om det var tillåtet att snusa under dagtid utan att det bröt fastan.

Att svenska muslimer snusar är egentligen självklart. Lika självklart som att inte samtliga muslimer (av en mängd olika skäl) fastar. En del muslimer är synnerligen religiösa och fromma under Ramadan, en del är det bara under Ramadan. Vissa kanske fastar endast under de tre sista dagarna och en del kanske fastar i smyg för att inte sticka ut som den enda muslimen på jobbet. I alla fall en muslim jag känner till äter och dricker fritt under Ramadan men hävdar att hen “fastar i sinnet”. Oavsett hur man förhåller sig till fastan, så deltar man på något vis i traditionen. 

Religion kan vara en uppsättning dogmer, men oftare är det i praktiken det individuella förhållandet och navigerandet mellan dogmer, kultur och förmåga. Religion är inte nödvändigtvis en fråga om tro, utan också något man gör. Som att önska en välsignad ramadan, med eller utan snus.

Frédéric Brusi är doktorand i religionshistoria vid Stockholms Universitet.

Synen på religion inom Alternative für Deutschland

I det tyska valet 2017 fick det starkt nationalistiska och socialkonservativa partiet Alternativ för Tyskland (AfD, bildat 2013) 12,6 procent av rösterna till förbundsdagen och blev därmed det tredje största partiet. Dess stora framgång bidrog till att försvåra de långvariga diskussionerna om formandet av en majoritetsregering. AfD kallas i etablerade media och av andra politiska partier ofta (höger)populistiskt och samarbete avvisas. Tonläget i polemiken mot det nya partiet är mycket högt. Centrala inslag i dess program är kraftigt minskad invandring, ökad gränskontroll och mer av direkt demokrati (med Schweiz som förebild). AfD är mot euron men för fortsatt tyskt medlemskap i EU.

Redan från början fanns inom AfD en skarp kritik mot islam samt ett värnande om vad som kallades Tysklands kristna, eller judisk-kristna, kulturarv och värdegrund. Dessa inslag har med tiden förstärkts, även om det finns en betydande spännvidd mellan olika falanger. Medan vissa AfD-ledare tydligt stött t.ex. Pegida-rörelsen, som sedan 2014 under den gamla östtyska, anti-socialistiska parollen ”vi är folket” regelbundet demonstrerat mot ”islamiseringen av Tyskland” och för landets kristna tradition, har andra markerat en viss distans till den typen av extrema grupper. Inom Pegida (patriotiska européer mot islamiseringen av västvärlden), där etablerade medier benämns ”lögnpress” och jämförs med ”köpta” medier under den socialistiska DDR-tiden, betecknas muslimer som kulturellt bakåtsträvande, intoleranta, våldsbenägna, kvinnoförtryckande och oförmögna att särskilja religion och politik. Medan islamiska influenser motarbetas, ska i stället ”tyska värderingar” med rötter i den kristna traditionen stärkas.

Utan att alltid helhjärtat stödja Pegida har AfD-ledare uttryckt förståelse för dess mål och kritiserat islamisk sammanblandning av religion och politik, i strid med synen på kristendom och ”europeisk mentalitet”. Ofta efterlyses en ”upplysning” bland muslimer. En del av ledarna har framhållit vikten av att särskilja islamism (politisk islam) från andra former av (mer privat) islam och accepterat muslimer som vill och kan integreras i tysk kultur. Andra, t.ex. Alexander Gauland och Alice Weidel, partiets toppkandidater inför valet i fjol, har stundtals uttryckt sig mer grovt generaliserande. Några av de interna kritikerna, som pläderat för en mer pragmatisk realpolitik och kritiserat partiets radikalisering, har markerat distans eller t.o.m. hoppat av.

Ett centralt inslag i islamkritiken inom partiet är avståndstagandet från alla former av sharia-inflytande. Sharia (islamisk lag) uppfattas som helt oförenlig med tyska lagar. Bl.a. minareter och böneutrop uppfattas som härskarsymboler som bör förbjudas. Endast muslimer som ser islam som en privatsak anses kunna integreras. I partiprogrammet finns satser som ”islam tillhör inte Tyskland” och ”tysk ledkultur i stället för mångkultur”. Ett av förslagen till konkreta åtgärder är förbud mot moskébyggen finansierade av islamiska stater. Sjalar, som tolkas som symboler för kvinnors underordning, ska efter fransk modell förbjudas bland lärare och studerande i skolor och på universitet. I valprogrammet 2017 betonades bl.a. vikten av att avvisa islamiska ”parallellsamhällen” i förorter, och det slogs fast att konfessionella universitetsprofessurer i islamisk teologi – till skillnad från kristna sådana – ska avskaffas och resurserna i stället överföras till lärostolar i islamvetenskap. Konfessionell islamisk religionsundervisning i skolor ska inte heller tillåtas, och imamers predikningar måste hållas på tyska.

Den tyska (led)kulturen sägs vara baserad på värden från kristendomen, antiken, humanismen och upplysningen. Mångkultur anses upplösa samhällsgemenskapen och ge upphov till gettosamhällen och i slutändan nationens sönderfall. AfD vill öka stödet till traditionella kärnfamiljer, särskilt där det finns många barn, och arbeta för att kraftigt minska antalet aborter. Medan vissa av partiets ledare, som vice ordföranden Beatrix von Storch, är aktiva kristna, ser sig andra, t.ex. Gauland, snarare som ”kulturkristna”. Inom AfD finns sedan 2014 ett förbund för kristna partimedlemmar, Christen in der AfD, som samlar konservativa kristna bland både katoliker och protestanter. Enligt dessa kännetecknas etablissemangets syn på islam av en blandning av önsketänkande och naivitet. Kristendomens kärnbudskap anses vara helt oförenligt med islam. Förhållandet till majoriteten av mer liberala ledare inom de stora kyrkorna, som ofta skarpt kritiserar AfD och dess grundsyn i religions- och invandringsfrågor, är mycket spänt.

Jämfört med flertalet andra europeiska länder tog det väsentligt längre tid i Tyskland innan starkt nationalistiska och invandringskritiska attityder kom att manifesteras i något stort politiskt parti. Detta måste till stor del ses i ljuset av landets moderna historia och effekterna av de alldeles extrema händelserna under den av Hitler ledda nationalsocialistiska eran. Att rädslan för och motståndet mot det ”främmande”, särskilt islamiska, nu ökat torde delvis sammanhänga med Tysklands ovanligt generösa asylpolitik, dess ”välkomnandekultur”. Den överväldigande majoriteten av flyktingar o.a. med utländsk bakgrund har kommit från muslimskt dominerade länder. Ett växande antal tyskar delar inte Merkels inställning ”wir schaffen das” (vi klarar av det). Att de största partierna rört sig mot den politiska mitten och haft ett koalitionssamarbete har därtill ökat utrymmet för ett ytterlighetsparti som AfD. Från centralt styrande håll hörs ofta krav på att de östra delarna av landet, där stödet för AfD är särskilt starkt och ovanan att umgås med muslimer speciellt stor, ska ta ett större ansvar för mottagningen av nyanlända. Även om förändringarna efter den tyska återföreningen varit snabba, finns det därtill större arbetslöshet o.a. socio-ekonomiska problem i östra än västra Tyskland, vilket bidragit till AfD:s grogrund och tillväxt.

David Westerlund

Vem får tolka en religion egentligen?

Ann Heberlein, teologie doktor och kandidat till riksdagen 2018, skriver i SvD att det är uppåt väggarna att Växjö kommun behandlar frågan om böneutrop som en miljö och hälsoskyddsfråga.

Heberlein kanske menar att teologin är en värdefull resurs för att avgöra i vilken kommunal instans ansökta tillstånd skall avgöras. Plausibelt, men det får teologer dryfta sinsemellan. Även för religionsvetenskaperna är det intressant att observera hur spörsmål som relaterar till religion behandlas kommunalt, regionalt och statligt. Men Heberleins resonemang är också intressant i sig själv och värd att fundera kring, då det går utanför det observationella och tolkande till det preskriptiva. Hennes text graviterar nämligen runt två för religionshistoria viktiga tema: Intentionalitet och tolkningsföreträde.

Med visst stöd i Göran Larsson (2006), Muhammad Fazlhashemi (2008) Andreas Malm (2009) Mattias Gardell (2010) så kan man göra en försiktig observation att muslimer och islam tenderar att inte tillfrågas, utan påläggas tolkningar av islam utifrån frågeställarens egna föreställningar.

Heberlein menar nämligen i sitt näst sista stycke att ”Det uttalade syftet med böneutrop, är att både troende och icketroende ska få ta del av islams andliga budskap.”

Heberlein har ingen referens till hur hon har tagit fasta på syftet med böneutrop. Om man följer den egna sunnitiska historiografin och källmaterialet i haditherna, så skrivs snarare fram ett behov av att kalla de troende i Medina till bön och både klockringning och blåsande i horn är skarpa förslag. Slutligen löstes problemet genom en uppenbarelse i drömform. Abdullah ibn Zaid hade drömt att en man i grönt kom till honom, lärde honom orden, vilket profeten då skall ha bekräftat som en sann (gudomlig) dröm. (Återfinns bl a i Bukharis samlingar kapitel 11)

Det som skaver i Heberleins tolkning är att hon inte ägnar den mytologiska (eller teologiska beroende på perspektiv) berättelsen någon tanke. Istället ger hon sig själv tolkningsföreträde och berättar för muslimer varför de gör som de gör.

Här framträder en viktig distinktion mellan kunskapsparadigmen teologi och religionshistoria med all önskvärd tydlighet, tror jag. Religionsvetenskaperna kritiseras stundtals, bland annat i denna bloggs kommentarer för att vara onödigt försiktig eller vag i tolkningar av religiösa fenomen. Teologen Heberlein verkar där emot inte ha några problem med att göra en normativ förklaring av ett fenomen, där hennes tolkning av ”syftet med böneutropet” åsidosätter både nutida intentioner (Här hade ju ett uttalande från den ansvarige församlingsledaren i Växjö kunnat stödja Heberleins tes) och intern teologisk historia.

I slutändan blir frågan om teologin spelat ut sin roll som ett relevant sätt att studera religion och till religion relaterade fenomen? Om Heberleins text agerar sanningsvittne tycks man sakna de mest basala epistemologiska verktygen för att förstå skillnaden mellan tolkning, åsikt och fakta.

Frédéric Brusi,
Stockholms Universitet

Noor Inayat Khan - spion, sufi och offer för förintelsen

En av alla de miljontals människor som avrättades under förintelsen, vars minnesdag infaller idag, var Noor un-Nisa Inayat Khan. Hon var dotter till den indiske musikern och sufimissionären Inayat Khan (som besökte Sverige 1924).

Noor Inayat Khan föddes i Moskva samma år som första världskriget började, men kom att växa upp i Suresnes utanför Paris. Liksom sina bröder instruerades hon såväl i de indiska musiktraditionerna, som i de sufiska läror hennes far ägnat sitt liv åt. När andra världskriget bröt ut flydde familjen till England där Noor värvades som agent av brittiska flygvapnet och utbildades till radiooperatör. 

Noor Inayat Khan

I skydd av mörkret flögs hon in i det naziockuperade Frankrike 1943 där hon under falsk identitet rapporterade till de allierade styrkorna. Hon förråddes av en tysk dubbelagent och greps, fängslades och torterades under nästan ett år utan att avslöja något om sitt uppdrag eller de uppgifter hon rapporterat vidare till England. 

Den 11 september 1944 avrättades hon i koncentrationslägret Dachau. Enligt vittnen ska hon hunnit skrika "Liberté" strax innan hon sköts i huvudet från nära håll.

Efter sin död hedrades Noor Inayat Khan med både det brittiska S:t George-korset och franska Croix de Guerre.

Simon Sorgenfrei

Södertörns högskola