Oktoberhästen

Under antiken firade romarna en märklig rit till guden Mars ära den 15 oktober. Den började på Marsfältet, slätten vid Tibern, som var omramat av kullarna Pincio, Quirinalen och Capitolium. Efter en tävling med tvåspann, offrades den högra hästen och styckades. Delar av djuret fördes in över stadsgränsen till olika platser. Svansen (cauda) kom skyndsamt till Vestas altare, där blodet fick droppa ner på härden och blanda sig med aska. Vestalerna tog vara på smeten som ingick i de offerkakor som sedan användes i andra riter.

Hästens huvud mötte ett annat öde – den blev nämligen segerpris för en tävling mellan två stadsdelar, Suburra och Sacra Via. Den vinnande sida satte upp hästhuvudet på en synlig plats som ett segertecken.

Romerska hävdatecknare har försökt förklara ritens uppkomst som ett tack för skörden och den kommande, eftersom man redan sått vintervetet, vilket åter anknyter till Mars som åkerbrukets gud. Hästar använder dock inte till sådana sysslor utan för det mesta till strid. Oktober markerade ett slut för krigssäsongen då krigarna återgick till att bli bönder – åtminstone under republikens tid.
Man åt (sannolikt) inte upp offret vid detta tillfället, eftersom hästen hade en ställning. Den tillföll de ktoniska (underjordiska) gudarna.

Romarna försökte förklara att riten härstammade från den trojanska hästen, med det är nog en efterkonstruktion. Man har försökt att jämföra det med hästoffer i andra kulturer och funnit både likheter och skillnader. 

Beträffande Oktoberhästen finns det som synes en mängd av tolkningar, men ingen av dem har varit helt övertygande. 

Britt-Mari Näsström

Kristendom, kultur och fascistisk terror

”The survival of our people, our culture and our lands isn’t enough. We must thrive, we must march ever forward to our place among the stars and we WILL reach the destiny our people deserve.”

 - Brenton Tarrant, The Great Replacement

Framsidan av Tarrants manifest  I mitten är Sonnenrad-symbolen som bl.a. återfinns i Himmlers slott i Wewelsburg och som blivit någon av en symbol för den "universella" efterkrigsnazismen.

Fascismen har sedan sin födelse 1919 primärt varit ett andligt projekt. [1] Fascismens andliga dimension och odiskutabla våldskapital har öppnat för vissa fascistiska aktörer att inkorporera kristendomen som en av flera ideologiska nodalpunkter. 

2010-talet har kantats av flera terrordåd utförda av personer som antingen definierar sig själva som fascister eller uppvisar sympatier med en fascistisk ideologi. Anders Behring Breivik, Peter Mangs, Brenton Tarrant och senast Stephan Balliet i tyska Halle har gemensamt att de i omväxlande grad använder sig av antifeministiska och antiglobalistiska slagord, islamofobiska och antisemitiska åsikter och emfatiska kärleksförklaringar till den vita rasen. Komponenterna kombineras med revolutionära ideal om en pånyttfödd nation och en ”ny ordning” tillsammans med martyrliknande självbilder där var och en anser sig ha banat väg för näste manlige raskrigare och initierat en process som på sikt skall utlösa ett fullskaligt raskrig. De vill av kommande generationer bli ihågkomna som hjältar. 

Men vilken roll har religionen – mer exakt kristendomen – i fascismens sammelsurium av revolutionära tankar, ideal och affekter? Breivik betecknar sig i sitt drygt 1500 sidor långa kompendium som ”100 % kristen” men ”inte särskilt religiös”. Tarrant å sin sida säger sig inte veta om han är kristen samtidigt som han avslutar sitt manifest med orden ”Må Gud välsigne er och jag skall möta er i Valhalla”.

Fascismens och radikalnationalismens paradox är att de är transnationella fenomen. Globaliseringens explosion under efterkrigstiden, i synnerhet internets födelse på 1990-talet, har fått fascismen att röra sig över nationsgränser på ett mer påtagligt sätt än under Mussolini och Hitlers regimer. Det har medfört en ofrånkomlig utvidgning av nationsbegreppet. När fascister i dag anser sig försvara ”nationen” är det oftast inte en anspelning på en nationalstat utan på Europa som en etnisk kategori. [2] Med ras och etnicitet som markörer på vilka som hör eller inte hör till den europeiska gemenskapen uppkommer emellertid lätt ambivalenta hållningar. Är romer, sydeuropéer och folk från forna Jugoslavien ”vita”? 

Ett försök att från den samtida fascismens håll lösa problematiken med vem som kan titulera sig ”europé” och därmed ”vit” kan identifieras i en brokig syn på kristendomen. Här associeras kristendom bara delvis till att vara en religion; huvudsakligen artikuleras den som ett abstrakt kulturellt begrepp vars existens förutsätter den vita rasens överlevnad. 

Att vara kristen handlar inte nödvändigtvis om att vara religiös utan om ett ”sätt att leva”, om hur man ”är”. Det medför att också sekulära (och i viss mån hedniska) bekännare kan ansluta sig till det påstått stundande raskriget eftersom ett sekulärt levnadssätt, som flera fascister och radikalnationalister är väl medvetna om, härrör ur en kristen tradition. Kristendom anses vara den enda religionen som kan förenas med sekularism. Det är följaktligen inte försvaret av kristendomen som religion som är fascisters primära fokus, utan en etnocentrerad samhällsordning som kristendomen får representera.

Den samtida fascismens omvandling av kristendom som religion till företrädare för ett specifikt, mot andra kulturer avgränsat, samhällsprojekt gör den synonym med vithet. Påfallande enkelt övergår Europa till att bli en etnisk kategori. I det ljuset går det att förstå den föreställt pågående islamiska ”ockupationen” av Europa, som ofta men inte alltid hävdas styras av judarna. Tanken ligger till grund för konspirationen om ”det stora utbytet” – den barocka idén att den vita rasen successivt håller på att utplånas dels genom rasblandning, dels för att ”vita” kvinnor föder färre barn än muslimska kvinnor – därav titeln på Brenton Tarrants manifest. Breivik betraktar islam och muslimer som Europas ärkefiender som efter att ha misslyckats i Poitiers 732 och Wien 1683 är igång med ett tredje försök att erövra den europeiska kontinenten.

Tanken om kristendomen som potentiell grogrund för fascistiskt våld innebär inte att kristendomen är våldsam i sig själv, precis som med andra religioner. Däremot kan den artikuleras på sätt som för somliga ger skäl för våldsamma aktioner, ofta hoplänkat med andra sociala, politiska och kulturella komponenter. Bland samtida fascister används kristendom som mobiliseringskraft för försvaret av kulturell homogenitet mot en invaderande och fanatisk muslimsk hord som anses vara inkapabel att leva i enlighet med europeiska ”traditioner”. En kulturellt artikulerad kristendom utvidgar Europas gränser till åsyfta alla nationer som dagens fascister betraktar som ”vita”. Med sådan logik blir det inte motsägelsefullt att Brenton Tarrant, en vit australiensare, utför ett fascistiskt motiverat terrordåd på Nya Zeeland med motivet att försvara det europeiska folket. Vita australiensare, nyzeeländare och nordeuropéer är, med Tarrants ord, ”av samma blod”. För många fiender på eget territorium manar till pliktens handling. I krig finns inga gråzoner; det handlar om att dö eller dödas. Med anspelning på det första korståget, frågar Tarrant retoriskt: ”What would Pope Urban II do?”

Gustaf Forsell
Uppsala universitet

Noter
1. Benito Mussolini. La dottrina del fascismo. Rom: Instituto della Enciclopedia Italiana, 1935, s. 2–5. http://www.geocities.ws/fransavari/DottrinaFasc.pdf; Nicholas Goodrick-Clarke. Black Sun: Aryan Cults, Esoteric Nazism and the Politics of Identity. New York: New York University Press, 2002.
2. Roger Griffin. Mussolini predicted a fascist century: How wrong was he? Fascism. Journal of Comparative Fascist Studies 8:1 (2019), s. 6.