Ateisten och bibeln

Något förvånande kunde vi läsa i The Guardian att ateismens främste företrädare professor Richard Dawkins, bland annat författare av bästsäljaren Illusionen om Gud, var positiv till den brittiske utbildningssekreteraren Michael Goves förslag att dela ut gratis kopior av Kings James Bibel till engelska skolor. Förslag, som inte har mottagits positivt av vare sig tidningsläsare (82 procent var negativa i The Guardians nätomröstning) eller brittiska politiker, fick alltså stöd av Dawkins samt av en antal konservativa Toris anhängare som donerade pengar till utdelningen av biblar.

Syftet med projektet är att fira fyrahundraårsjubileet av översättningen och enligt Gove har King James Bibel haft ett ovärderligt inflytande på ”vår historia, språket, litteraturen och demokratin”. Dawkins är villig att skriva under på översättningens betydelse för det engelska språket och enligt honom bör alla engelska skolbarn vara bekanta med bevingade ord som har sitt ursprung i översättningen. Den som till exempel inte känner till uttryck som "salt of the Earth", "through a glass darkly", and "no peace for the wicked" är i det närmaste barbar, menar Dawkins. Däremot är han mindre övertygad om att översättningen har haft någon som helst betydelse för Storbritanniens demokratiska utveckling, ett faktum som bland annat Gove framhåller. För att poängtera sin ståndpunkt säger Dawkins: "I have heard the cynically misanthropic opinion that without the Bible as a moral compass people would show no restraint against murder, theft and mayhem. The surest way to disabuse yourself of this pernicious falsehood is to read the Bible itself."

Om vi bortser från projektets religionspolitiska och utbildningspolitiska aspekter är det intressant att lyfta fram röster som betonar att bibeln – precis som andra heliga skrifter – också kan knytas till kultur- och språkhistoria. I Sverige har till exempel poeten och musikern Evert Taube (1890-1976) beklagat att svenskarnas kunskap om bibeln har gått förlorad. Precis som Dawkins menade Taube att kunskap om bibelns språk och talesätt (liknelser, sedelärande berättelser, ordspråk, etcetera) är avgörande om vi vill förstå vår egen historia, litteratur och kultur. På ett liknande sätt blir det till exempel svårt att förstå den egyptiske nobelpristagarens Naguib Mahfouzs (1911-2006) romaner och noveller om vi inte känner till den faraoniska kulturen och islams historieskrivning. Detta bör rimligtvis även stämma för andra språk- och kulturområden som ligger utanför västvärldens och det anglosaxiska språkets domän. 

Dessa rapsodiska iakttagelser som givetvis bör illustreras med ytterligare exempel visar på ett tydligt sätt att religionsvetenskap är något mycket mer än endast studiet av ”religion”. Religionsvetenskap bör därför också ses som en kulturvetenskap – det vill säga ett ämne som kan studera och belysa religionernas kulturhistoria och betydelse för det sekulära samhällets kultur, litteratur och historia. I en allt mer globaliserad värld blir det tydligt att kunskaper i religionshistoria kan öka vår kulturkompetens och förmåga att förstå vår allt mer komplexa omvärld. Kanske är det dags att damma av den tyske religionshistorikern Max Müllers (1823-1900) kända devis: ”den som känner endast en religion känner inte någon”.

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet