Motståndets muslimer?

Förra veckans upplaga av Uppdrag granskning i SVT uppmärksammade råd som två niqab-klädda kvinnor fick angående polygami, hustrumisshandel och kvinnans rätt att neka sin man sex i moskéer på olika platser i Sverige. Debatten om konservativa och kvinnoförnedrande ståndpunkter bland företrädare för muslimska församlingar är viktig. Men ytterligare en aspekt av programmet som är värd att uppmärksamma passerar lätt mer obemärkt.

Trettionio minuter in i reportaget skildras, i drygt en och en halv minut, en sammankomst av somaliskättade sufimuslimer som firar mawlid, dvs. Muhammads födelse. Inslaget följer direkt på en manifestation för kvinnors rättigheter av ett feministiskt nätverk.

Kopplingen mellan de feministiska kvinnorna och sufiernas mawlid är inte uppenbar, men reportern introducerar dem med den gemensamma benämningen "motståndsgrupper bland muslimerna". Och visst, firandet av mawlid kan förstås som en motståndsstrategi där man utmanar puristiska visioner av islam som ser ritualen som oislamisk. (Jag har själv berört detta i brittisk kontext både i min doktorsavhandling och i två artiklar, en i en antologi på Studentlitteratur och en i Journal of Islamic Law and Culture.) Dessutom kan offentlig mawlid fungera som ett sätt för muslimska grupper att hävda sin rätt till det offentliga rummet. Offentlighetens muslimer i Europa har annars till stor del varit mer islamistiskt orienterade.

Sufism har använts som en politiskt samlande kategori där sufishejker talar om sina lojala anhängare som "den tysta majoriteten" i kontrast till de högljudda "extremisterna". I centrum har ofta stått avståndstagande från våld i religionens namn. Detta har exempelvis skett i Storbritannien, vilket också nämndes i Uppdrag granskning. Sufismen har då framställts som en alltigenom tolerant, upplyst och fredlig form av religiositet. Uppdrag granskning reproducerar en sådan idealiserad bild utan kritisk udd. Att även sufigrupper kan förespråka socialt konservativa ideal för t.ex. familjeliv berörs inte.

Ingen av sufierna i reportaget yttrar sig om programmets kärnämnen, dvs. muslimska auktoritetspersoners förståelse av vad en islamiskt korrekt syn är på polygami, hustrumisshandel och kvinnans rätt att neka sin man sexuell tillgång till hennes kropp. Det kan mycket väl vara så att de två män som uttalar sig för de somaliska sufierna i programmet har åsikten att en kvinna omedelbart bör anmäla sin make till polisen om han slår henne, att muslimska män i europeiska länder bör avstå från polygami, eller att kvinnor har rätt att välja när de vill ha sexuellt umgänge med sin man. Men det kan också förhålla sig annorlunda. Programmet ger oss inget svar angående detta, men lyfter ändå fram sufism som "tolerant" och sufier som en "motståndsgrupp bland muslimerna" som står emot "ultraortodoxa tolkningar" – ett motstånd som sätts i samband med feministisk aktivism. 

Att reducera en bred och komplex kategori som "sufism" till denna position kommer troligen av journalistens önskan att inte svartmåla islam och muslimer. Sufiska självdefinitioner reproduceras då okritiskt och utan tydlig relevans för reportagets kärnfrågor.


Simon Stjernholm
doktor i islamologi vid Lunds universitet