Coaching och lekmannaterapi – en modern väckelse?

Att vara deprimerad, stressad eller oinspirerad på arbetet – eller bara vanlig – ses i dag som en brist. Utanför kyrkans själavård och den kliniska terapin framträder allt fler entreprenörer som coacher eller ”lekmannaterapeuter” som med ett terapeutiskt språk och egencertifierat ledarskap marknadsför specialdesignade lösningar till individen i syfte att bekämpa ohälsa, diskutera existentiella frågor och hitta strategier för självförverkligande och framgång.

I min bok Coaching och lekmannaterapi – en modern väckelse (Dialogos förlag) lyfts några företag ut för att exemplifiera strukturella likheter i centrala föreställningar, uppbyggnad och ledarskap i verksamheterna.  Min utgångspunkt är att verksamheterna inom lekmannaterapin och coachingen kan liknas vid moderna riter och fenomenet ses som en modern väckelserörelse, en framgångsreligion med ”omvändelseberättelser” som passar in i dagens individcentrerade och nyliberala samhälle.

Diskussionen om coaching och lekmannaterapi har mestadels förts om verksamheten är skadlig, om den borde granskas av myndigheter och om titlar som ”auktoriserad”, ”licensierad” eller ”diplomerad” terapeut kan sammanblandas med den högskoleutbildade, legitimerade psykoterapeutens titel. Den s.k. Behörighetsutredningen vill hitta lösningar på detta och ska behandlas framöver i Riksdagen. Som religionsvetare vill jag bidra med ett annat perspektiv, nämligen diskutera coaching/lekmannaterapins förhållande till New Age-rörelsen och den rituella karaktären på samtalen. Inom New Age fanns under 1960-talet tanken att all kraft för förändring finns inom individen i form av andlig energi. New Age kunde till en viss del ses som en motkultur mot stelbenta hierarkier och materiell konsumtion, men under 1990-talet kommersialiserades alltmer sökandet efter den inre kraften och företrädarna började klä sina New Age-idéer i ett populärpsykologiskt språk. Intresset var nu att arbeta i symbios med samhällets institutioner. Vid sidan av lekmannaterapi erbjöds även coaching i olika former. Denna fick ett stort lyft med regeringens tremiljarderssatsning på jobbcoacher 2009. Några jobbcoachföretag kunde fortfarande skriva att de bejakade ”den andliga dimensionen”, men andligheten hade i många fall bytts ut till ett mer vetenskapslikt språk med föreställningen om att alla har en inre ”potential” att leta efter och utveckla för att ”få flow i livet”.

”Potential-tron” kan beskrivas som en ny form av “andlig essentialism”, en föreställning om en på förhand given kärna i människans inre som alla individen kan leta efter och utveckla. Detta kan ses som en demokratisk tanke, men den säljande idén är att coacherna/lekmannaterapeuterna är oumbärliga i detta sökande. Sina kvalifikationer definierar de själva och på företagens hemsidor anges att det är viktigt att anlita just detta företags ”licensierade” eller ”auktoriserade” specialister. Kunderna kan möta frågor som: ”Nöjer du dig med att vara lagom bra? Eller vill du ta steget fullt ut och bli enastående?”  En populär förespråkare för sådan ”omprogrammering” för framgång är Anthony Robbins, som säljer den s.k. NLP-metoden. På Youtube kan tittaren se hur publiken under väckelseliknande former skriker ut sin längtan efter förändring i sina liv, och det är Robbins som agerar frälsare. 

Självhjälpslitteraturen har banat väg för coachernas och lekmannaterapeuternas popularitet, men även relationsprogram som Doktor Phil, Oprah, Bonde söker fru, m.m. Media visar att det finns motgångar i livet men också lösningar. Även chefer och kändisar har problem och behöver coacher. I TV-soffan skapas en verksamhet för tittaren att känna sig hemma i för att sedan själv kunna delta i verksamheter där den egna livshistorian är i fokus. Till detta kan läggas skicklig marknadsföring av de nya entreprenörerna, framför allt på internet.

Men vad händer med den individen som inte hittar sin ”inre potential”, blir av med stress eller blir framgångsrik? Coachen kan enligt egen utsaga aldrig misslyckas utan individen får se sina motgångar och besvikelser som naturliga konsekvenser av sina egna brister – ”den inre rösten” svarar inte. Ett jobbcoachföretag skriver: ”Det är inte du som coach som ska leverera eller prestera något.” Ett råd kan vara att köpa nya kurser – snart kommer genombrottet!

Boken berör också frågan varför det mest är kvinnor som är verksamma inom den nya entreprenörverksamheten. Eftersom företagen även erbjuder tjänster till företag och offentliga institutioner diskuteras slutligen introduktionen av de nya lekmannatjänsterna på arbetsplatser, vilket innebär att alla anställda introduceras i vetenskapslika verksamheter, inte bara de som i sitt privatliv söker sig till olika former av kurser.   

Anne-Christine Hornborg

Professor i religionshistoria, Lunds universitet

Författare till Coaching och lekmannaterapi – en modern väckelse (Dialogos förlag, 2012)