Att vara
deprimerad, stressad eller oinspirerad på arbetet – eller bara vanlig – ses i
dag som en brist. Utanför kyrkans själavård och den kliniska terapin framträder
allt fler entreprenörer som coacher eller ”lekmannaterapeuter” som med ett
terapeutiskt språk och egencertifierat ledarskap marknadsför specialdesignade
lösningar till individen i syfte att bekämpa ohälsa, diskutera existentiella
frågor och hitta strategier för självförverkligande och framgång.
I
min bok Coaching och
lekmannaterapi – en modern väckelse (Dialogos förlag) lyfts några
företag ut för att exemplifiera strukturella likheter i centrala
föreställningar, uppbyggnad och ledarskap i verksamheterna. Min utgångspunkt är att verksamheterna inom lekmannaterapin
och coachingen kan liknas vid moderna riter och fenomenet ses som en modern
väckelserörelse, en framgångsreligion med ”omvändelseberättelser” som passar in
i dagens individcentrerade och nyliberala samhälle.
Diskussionen
om coaching och lekmannaterapi har mestadels förts om verksamheten är skadlig,
om den borde granskas av myndigheter och om titlar som ”auktoriserad”, ”licensierad”
eller ”diplomerad” terapeut kan sammanblandas med den högskoleutbildade,
legitimerade psykoterapeutens titel. Den s.k. Behörighetsutredningen vill hitta lösningar på detta och ska
behandlas framöver i Riksdagen. Som religionsvetare vill jag bidra med ett
annat perspektiv, nämligen diskutera coaching/lekmannaterapins förhållande till
New Age-rörelsen och den rituella karaktären på samtalen. Inom New Age fanns
under 1960-talet tanken att all kraft för förändring finns inom individen i
form av andlig energi. New Age kunde till en viss del ses som en motkultur mot
stelbenta hierarkier och materiell konsumtion, men under 1990-talet
kommersialiserades alltmer sökandet efter den inre kraften och företrädarna
började klä sina New Age-idéer i ett populärpsykologiskt språk. Intresset var
nu att arbeta i symbios med samhällets institutioner. Vid sidan av
lekmannaterapi erbjöds även coaching i olika former. Denna fick ett stort lyft
med regeringens tremiljarderssatsning på jobbcoacher 2009. Några jobbcoachföretag
kunde fortfarande skriva att de bejakade ”den andliga dimensionen”, men andligheten hade i många fall bytts
ut till ett mer vetenskapslikt språk med
föreställningen om att alla har en inre ”potential” att leta efter och utveckla
för att ”få flow i livet”.
”Potential-tron”
kan beskrivas som en ny form av “andlig essentialism”, en föreställning om en
på förhand given kärna i människans inre som alla individen kan leta efter och
utveckla. Detta kan ses som en demokratisk tanke, men den säljande idén är att
coacherna/lekmannaterapeuterna är oumbärliga i detta sökande. Sina
kvalifikationer definierar de själva och på företagens hemsidor anges att det
är viktigt att anlita just detta företags ”licensierade” eller ”auktoriserade”
specialister. Kunderna kan möta frågor som: ”Nöjer du dig med att vara lagom bra? Eller
vill du ta steget fullt ut och bli enastående?” En populär förespråkare för sådan
”omprogrammering” för framgång är Anthony Robbins, som säljer den s.k.
NLP-metoden. På Youtube
kan tittaren se hur publiken under väckelseliknande former skriker ut sin
längtan efter förändring i sina liv, och det är Robbins som agerar
frälsare.
Självhjälpslitteraturen har banat väg för
coachernas och lekmannaterapeuternas popularitet, men även relationsprogram
som Doktor Phil, Oprah, Bonde söker fru, m.m. Media visar att det finns motgångar
i livet men också lösningar. Även chefer och kändisar har problem och behöver
coacher. I TV-soffan skapas en verksamhet för tittaren att känna sig hemma i
för att sedan själv kunna delta i verksamheter där den egna livshistorian är i
fokus. Till detta kan läggas skicklig marknadsföring av de nya entreprenörerna,
framför allt på internet.
Men
vad händer med den individen som inte hittar sin ”inre potential”, blir av med
stress eller blir framgångsrik? Coachen kan enligt egen utsaga aldrig
misslyckas utan individen får se sina motgångar och besvikelser som naturliga
konsekvenser av sina egna brister – ”den inre rösten” svarar inte. Ett jobbcoachföretag
skriver: ”Det är inte du som coach som ska leverera eller prestera något.” Ett råd kan vara att köpa nya kurser –
snart kommer genombrottet!
Boken
berör också frågan varför det mest är kvinnor som är verksamma inom den nya
entreprenörverksamheten. Eftersom företagen även erbjuder tjänster till företag
och offentliga institutioner diskuteras slutligen introduktionen av de nya
lekmannatjänsterna på arbetsplatser, vilket innebär att alla anställda
introduceras i vetenskapslika verksamheter, inte bara de som i sitt privatliv söker
sig till olika former av kurser.
Anne-Christine
Hornborg
Professor
i religionshistoria, Lunds universitet
Författare
till Coaching och lekmannaterapi – en
modern väckelse (Dialogos förlag, 2012)
Här är ett klipp från ”http://www.svd.se/kultur/litteratur/pa-korstag-mot-positivt-tankande_5142721.svd
SvaraRaderaBarbara Ehrenreich skriver att ”Dålig vetenskap kan alltså ha varit grundorsaken till cancer på samma sätt som vetenskapen om positivt tänkande plågade mig under hela min sjukdomstid.
Men sjukdomen – och i den meningen var det väl positivt – satte henne på spåret och nu har hon skrivit en rasande uppgörelse med positivt tänkande som det formuleras i bland annat självhjälpsböcker. Hon analyserar hur företeelsen/ideologin som en cancer (ursäkta jämförelsen) letar sig in i alla delar av samhällskroppen: vetenskapen, ekonomin, religionen och politiken. Hon är, som sin kollega i den samhällskritiska branschen, Michael Moore, skarp, rolig och ironisk men där Moore går fram med baseball-trä använder sig Ehrenreich snarare av snärtig ridpiska.
Ehrenreich är väl medveten om bilden, och självbilden, av den positiva amerikanen och hon förnekar inte att det till exempel i sociala situationer är bra att vara positiv. Det är inte vad hon vill åt, utan bedrägeriet, den allomfattande rätta läran och mobbningen som blivit en så påtaglig del i rörelsen för positivt tänkande. Hon finner det i megakyrkorna där det predikas att Gud vill att Du ska bli rik och en av de få som blir rika är den predikande pastorn. Hon ser det i böckernas förenklade och förvanskade budskap att alla problem ligger hos dig själv och med positivt tänkande kan du ändra på allt. Hon förfäras när en så kallad motivationstalare utropar ”Negativa människor suger!” och ger rådet: undvik dem till varje pris. När samma tankar blir en del av näringslivet och politiken, så att de med avvikande mening mobbas eller rentav avskedas för att de för in negativa (läs kritiska) tankar i verksamheten, är det riktigt illa ställt.
Ehrenreich går noggrant tillväga, söker de historiska rötterna till denna amerikanska rörelse och finner den i opposition mot de tidiga europeiska invandrarnas kalvinism. Det var i reaktion mot den puritanska arbetslinjen (allt annat än arbete och religion var synd) som Phineas Parkhurst Quimby framgångsrikt lanserade sina idéer om livet och lyckan. De attraherade en kvinna ur medelklassen, Mary Baker Eddy, och tillsammans skulle de revolutionera det amerikanska tänkandet runt 1860-talet. Eddy kom senare att grunda rörelsen Christian Science vars lära var att ”det inte finns någon materiell värld bara Tanke, Sinne, Ande, Godhet, Kärlek eller som hon sa med nästan ekonomiska termer ’Tillgång’”.
Dessa tankar, att sjukdomar, fattigdom och umbäranden av alla de slag egentligen inte existerar annat än i tanken och således kan tänkas bort, leder rakt in i det sena 1900-talets frälsningslära positivt tänkande. Men nu är, som Ehrenreich skriver, omfattningen, inflytandet och konsekvenserna helt andra. Det har brutaliserat arbetslivet och varit en bidragande orsak till den omfattande låne- och bostadskrisen.
Mina reflektioner över detta, är att de moderna New Age-tankarna om positivt tänkande har slagit igenom även inom kyrkor på senare år. Visst är det bättre att vara rik, frisk och lycklig än tvärtom. Det är ju inte något att sträva efter att vara fattig, sjuk och olycklig. Men vad händer med den som "tänkt rätt", eller som bett till Gud om att bli frisk, som ger av sitt överflöd, och ändå förblir sjuk eller fattig? Är inte risken stor att personen känner det som att det beror på henne själv, och att personen faller in i depression när verkligheten ligger långt från idéalet?
I detta ämne så ringer bibelordet: "sanningen skall göra er fria" (Johannes kap. 8 vers 32) i mina öron.
För fördjupning så vill jag hänvisa till Sven Reichmans litteratur som finns att tillgå för fri nedladdning, t.ex. böckerna "prestationslös tro" eller "allt är inte Gud som glimmar":
lhttp://uttrycket.se/download.html