Som förstagångsbesökare på Almedalen är det lätt att
bli överväldigad. Med långt över tusen evenemang på en vecka och för det mesta
innanför Visbys ringmur liknar Almedalsveckan Göteborgs Bok & Bibliotek
fast utomhus; man kan planlöst promenera omkring och fundera om man hamnat
på ännu en version av månglarnas marknad. Att synas och höras i Almedalen
kräver nämligen – om man inte är partiledare vill säga – att man sticker ut.
Men även om man kan häpna över alla som pockar på ens uppmärksamhet är
det, precis som Bokmässan, i långa stycken inte alls någon månglarnas marknad.
Tvärtom slås jag av hur många seriösa evenemang som äger rum.
Även frågan om religion, och särskilt dess offentliga
utrymme inklusive dess sociala och politiska ansvar, har en given närvaro i
programmet. Framför allt är det olika kyrkor och muslimska föreningar
tillsammans med studieförbund och biståndsorganisationer som står för dessa
evenemang. Jag gick nu inte på alla samtal av det här slaget – vem skulle hinna
eller orka det? Det jag slogs av när jag läste evenemangsprogrammet var
emellertid att det snarare handlade om eftertänksamma samtal än det slags
debatt som förekom i SVT:s Debatt från Almedalen som vi har skrivit
tidigare om här
på bloggen. På seminariet ”Religionsfrihet – en av vår tids mest
omdiskuterade mänskliga rättigheter” fick jag lyssna till ett intressant och
nyanserat samtal med bland andra folkrättsjuristen Hanna Gerdes, författaren
Qaisar Mahmood och Peter Weiderud, ordförande för Socialdemokrater för tro och
solidaritet. Likaså var jag på ett av de Nikodemussamtal som arrangeras i Visby
domkyrka varje kväll. Där möter man dagens partiledare – eller åtminstone någon
representant för partiet – som tidigare hållit sitt tal i Almedalsparken. Jag
lyssnade till Jonas Sjöstedt, Vänsterpartiets ledare, på onsdagskvällen. Inte
oväntat präglades samtalet av internationella frågor och om krisen i Europa,
och i mer tankfull ton än själva Almedalstalet.
Det är naturligtvis omöjligt att dra någon slutsats om
religionens närvaro i Almedalen utifrån mina sporadiska seminariebesök. Men
mitt eget intryck är att de aktiviteter som pågår rör just sociala och
internationella frågor i relation till religion, samtal som ofta initierats av
religionerna själva. Att dessa initiativ domineras av den kristna kyrkan är väl
knappast förvånande givet Sveriges historia, men det finns också en tydlig
muslimsk närvaro, vilket åtminstone ger en indikation om att Sverige numera är
ett mångkulturellt och mångreligiöst land. Almedalsveckan tror jag är en
spegling av det politiska klimatet i Sverige. Visst finns det bitvis en känsla
av en månglarnas marknad, men framför allt har jag med mig positiva intryck av
lättheten att komma till tals med politiker och de nyanserade samtal som förs,
om än för det mesta under mediebevakningens radar.
Ola
Sigurdson, professor i tros- och livsåskådningsvetenskap, Göteborgs universitet
På tal om nyanserade samtal med politiker; så här uttrycker sig Anders Borg:
SvaraRadera"om vi inte hjälper den muslimska gruppen med byggnader eller imamutbildning, då kommer wahabiterna, saudierna och andra mer extrema grupper in". Citat från Dagen.
Mitt i prick enligt min mening.
Hej Samuel
SvaraRaderaJag skall försöka att skriva en artikel om Anders Borgs uttalande inom kort.
/Göran