Idrott, religion och...män?

Nedan skriver Göran Larsson om Kenneth Gysings bok Ett år av magiskt löpande och författarens koppling mellan löpning och religion. I vintras läste jag idéhistorikern Sverker Sörlins bok Kroppens geni, som på ett personligt sätt behandlar längdskidåkning. Även Sörlin tar till vokabulär från religionens värld för att beskriva den smärtfulla njutning träningen kan ge honom och liknar skidåkningen vid en form av lidandemystik. En annan, äldre bok som kopplar fysisk ansträngning till religion och meditativa tillstånd är Sven Lindqvists Bänkpress.

Det är intressant hur dessa författare lånar ett religiöst språkbruk för att beskriva profana upplevelser. Jag tror det kan ha flera förklaringar. Dels är det huvudsakligen inom den religiösa litteraturen, och främst inom mystik diktning, vi har litterära rapporter om känslotillstånd och upplevelser som uppfattats som översinnliga och transcendenta. Detta gör det tacksamt att lyfta ut bilder och troper ur den religiösa, mystika litteraturen och använda dem för att beskriva starka och paradoxala känslotillstånd som kan följa även på profan verksamhet som styrketräning eller slutspelshockey.

En annan förklaring kan vara att religion, i dagligt tal, inte behöver ha med det metafysiska eller översinnliga att göra. Det fungerar istället som ett förstärkande ord. Att säga att löpning, eller fotboll, är religion är att säga att man tycker löpning, eller fotboll, är väldigt viktigt. I ett inlägg om just fotboll som religion har jag skrivit om detta i relation till teologen Paul Tillichs definition av religion som ”the ultimate concern”.

Men, är detta en manlig genre? Är det bara män som får dessa starka upplevelser av att praktisera eller uppleva idrott? Har någon tips på böcker av kvinnliga idrottsutövare eller fans som på likande sätt beskriver sina upplevelser?

Simon Sorgenfrei, doktorand i religionsvetenskap vid Göteborgs universitet