Kommentar till Torbjörn Tännsjö

I en debattartikel i dagens DN skriver filosofen Torbjörn Tännsjö att Anders Behring Breiviks handlingar kan göras förståliga, om vi sätter oss in i hans idévärld. Jag håller med honom om det. Breiviks omvärldsanalys och ideologi har analyserats i den norske journalisten och terrorexperten Öyvind Strömmens bok Det mörka nätet. Om högerextremism, kontrajihadism och terror i Europa. Där framgår också med skrämmande tydlighet att Brevik är långt ifrån ensam att befolka denna föreställningsvärld. Snarare finns en islamfientlig plausibilitetsstruktur som upprätthålls av en växande mängd individer och grupper kanske främst på nätet. Troligtvis har rätten också tagit detta i beaktande i dagens dom.

Men i sin ambition att argumentera mot dessa föreställningar ger Tännsjö uttryck för en – ur religionsvetenskaplig synpunk – inte helt oproblematisk utsaga och riskerar att på ett oavsiktligt sätt reproducera en föreställning han vill kritisera. Han skriver ”Jag tror inte att islam kommer att ta över och jag är säker på att om detta skulle ske, så skulle det ske i en utspädd form, som det skulle gå bra att samexistera med.”

Även om det inte hans avsikt ger Tännsjö här uttryck för en essentialistisk religionsförståelse som ligger fundamentalistens nära – nämligen föreställningen att religioner existerar utanför eller bortom sina utövare, samt att dessa kan existera i mer eller mindre ren form. Man kan förstå Tännsjös utsaga citerad ovan som att han menar att islam på ett essentiellt sätt skiljer sig från ”västerländska värderingar” – men också att denna essens blandas ut till en mer smakfull saft genom påverkan från just dessa föreställda västerländska värderingar.

I muslimsk diskurs propageras föreställningen om en ”ren islam” främst av wahhabiter/salafiter – som vill rensa religionen från vad de uppfattar som icke-islamiska inslag. De vill praktisera islam enligt vad de uppfattar som en bokstavstrogen läsning av Koranen och på samma sätt som de menar att Muhammad och hans följeslagare praktiserade religionen.

Det är också bland dessa grupper vi finner representanter för sådana militanta islamtolkningar som legat bakom de senaste tio årens terrordåd. Man kan argumentera för att dessa gruppers ökade synlighet och inblandning i samhället bidragit – eller kanske är den direkta orsaken – till framväxten av den islamfientliga miljö Breivik tillhör. Det är varandras spegelbilder. Från båda håll menar man att ”sann islam” är oförenligt med ”väst”/demokrati/mänskliga rättigheter.

Utifrån ett icke-konfessionellt religionsvetenskapligt perspektiv tar vi inte ställning till vilken av alla tänkbara islamtolkningar som är ”rätt” eller ”ren”. Vi kan istället se att det i alla tider har funnits konkurrerande läsningar av Koranen. Det har också funnits en mängd lika motsägelsefulla berättelser, och tolkningar av dessa berättelser, om hur Muhammad och hans följeslagare praktiserade islam.

Den islam som finns tillgänglig för oss att observera och studera är den religiösa praktik muslimer ägnat sig åt i historia och nutid. Och bland dessa tolkningar finner vi såväl uttryck som står i motsats till demokratiska ideal eller förklaringen om mänskliga rättigheter, liksom uttolkningar som vill harmonisera islam med dessa ideal.

Att lyfta fram en tolkning som mer ”sann” än någon annan är att ta ställning i en inommuslimsk kamp om tolkningsföreträde, och därigenom bidra till att ge denna tolkning legitimitet framför andra. Om man nu, av någon anledning, som icke-muslim vill främja en islamtolkning framför andra kan man ifrågasätta varför man lyfter fram en upplevt negativ tolkning som mer sann än tolkningar man upplever som positiva.

Simon Sorgenfrei,

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet