Kontrajihadismens utgångspunkter

På lördag demonstrerar Swedish Defence League i Stockholm för att protestera mot vad de upplever som en islamisering av Sverige. För att kunna förstå den islamkritiska idéströmning som har kommit att kallas för den kontrajihadistiska miljön är det viktigt att lyfta fram några centrala tankar som är vanligt förekommande bland röster som uttrycker en stark kritik av islam och muslimer.

Eftersom religionsvetare och forskare ofta beskylls för att försvara islam eller släta över problem och motsättningar i samhället är det viktigt att lyfta fram några allmänna utgångspunkter. Religionsvetenskapens syfte är inte att försvara eller legitimera vissa religioner eller tolkningar av religioner framför andra – detta är möjligtvis en uppgift för troende, teologer. Samtidigt är det viktigt att problematisera förenklade och stereotypa framställningar av religion eller enskilda religiösa traditioner. Ur ett religionsvetenskapligt perspektiv är det människor som skapar religion, och forskningen visar att människor som menar sig tillhöra samma religion har vitt skilda uppfattningar om hur denna religion ska tolkas och bäst efterlevas.

Sverige är ett mångreligiöst, demokratiskt och öppet samhälle och i ett sådant samhälle har religionsfriheten en central betydelse. Vi har religionsfrihet och därför står det var och en fritt att välja en religiös livsstil så länge som detta inte inkräktar på andra människors liv eller baseras på tvång. Och precis på samma sätt som vi kan välja religion står det oss också fritt att välja att avstå från religion. För vissa människor kan det vara provocerande att vissa väljer ett liv där gud är av central betydelse, men lika provocerande kan det vara att välja ett liv utan gud och religion för andra.

Kontrajihadismen är en löst sammansatt transatlantisk idéströmning som framför allt förenas i sitt hat mot det mångkulturella samhället, islam och de medborgare som anser att alla människor skall behandlas lika i samhället oberoende av religiös och etnisk bakgrund. Med anledning av det internationella kontrajihadistiska möte som ska hållas i Stockholm i helgen vill vi titta närmare på några av den kontrajihadistiska miljön centrala tankar och idéer vad det gäller synen på islam och muslimer.

Islam är enhetlig och oföränderlig totalitär ideologi

Islam står för olika saker för olika muslimer. De flesta muslimer menar nog ungefär att islam är ett idealiskt sätt att leva i enlighet med guds vilja så som denna uppenbarats i koranen och exemplifierats i berättelserna om Muhammads liv. Hur dessa källor ska förstås är man emellertid oense om. Faktum är att enskilda muslimer, eller muslimska tolkningstraditioner, har olika svar på samma frågor. Det gör det omöjligt att ur ett ickekonfessionellt perspektiv yttra sig om vad ”islam säger” i den ena eller andra frågan eftersom som olika muslimer ger olika svar på samma fråga.

Inom den kontrajihadistiska diskursen erkänner man emellertid inte någon mångfald av islamtolkningar. Man sätter likhetstecken mellan islam och militant extremism, och den komplexitet och mångfald som kännetecknar all religion har här fått lämna plats för en islam som ser likadan ut oavsett tid och plats. Denna islam har på ett kontextlöst sätt tolkats fram ur en handfull utvalda koranverser och hadithtraditioner (berättelser om vad profeten Muhammad gjort och sagt), samt några historiska termer och specifika situationer som anses vara allmängiltiga. Enligt den kontrajihadistsika exegesen är islam en till sin kärna krigisk religion, i direkt motsättning till ”väst”. Det är också karaktäristiskt för den islamkritiska diskursen att islam framställs som ett handlande subjekt och en enhetlig ideologi som determinerar muslimers tankar och beteende.

Eurabiadoktrinen

I den islamkritiska och kontrajihadistiska föreställningsvärden närs idén om att muslimsk-arabiska och västerländska ledare, av oklara skäl, har kommit överens om att skapa ett Eurabia – ett Europa dominerat av arabiska muslimer. Eller att arabisk-muslimska ledare har kommit överens om en gemensam ambition att erövra västvärlden genom såväl immigration som konfrontation. Flyktingar och asylsökanden är islamiseringens fotsoldater. Muslimer anses bedriva en form av demografisk krigsföring genom att föda många barn. Muslimer vill inte integrera sig i det svenska samhället, menar man, utan är här för att ”islamisera” genom att bygga moskéer, ställa krav på särlagstiftning och slutligen påtvinga Sverige sharialagar genom ett lömskt bruk av yttrande- och religionsfrihetslagstiftning.

Föreställningen om den eurabiska konspirationen har främst sina rötter i Gisèla Littmans, alias Bat Ye’or, internationella best seller Eurabia: the Euro-Arab axis (2005). Det huvudsakliga temat i boken är att det, sedan ”oljekriserna” på 1970–talet, existerar ett hemligt, medvetet skapat, politiskt projekt mellan nyckelpersoner inom den europeiska politiska, ekonomiska och intellektuella eliten och deras arabiska motsvarigheter – den s.k. Euro–Arab–Dialogue (EAD) – med avsikt att få till stånd en oåterkallelig transformation av Europa till en ny geografisk entitet – Eurabia.

Åke Sander, professor i religionsbeteendevetenskap vid Göteborgs universitet, har listat Eurabiaföreställningens centrala teman enligt följande:

• islam och muslimer utgör ett mycket allvarligt, externt såväl som internt, existentiellt hot mot Europa och hela den västerländska civilisationen
•  
• islam är en och samma entitet sedan dess födelse 610. Den ”sanna islam” är den ”ursprungliga islam”. Islam är, och kommer alltid att förbli, en medeltida, pre–modern, oupplyst, fundamentalistisk, våldsam religiös tradition och ideologi, oförmögen till förändring
•  
• det är samma islam, samma muslimer och samma hot som Europa står inför vid dagens ”tredje våg” av islamiskt erövringsförsök som vid dess första försök att ta över Europa under 700–talet, som stoppades vid Poitiers 732, och vid dess andra försök under 1500 och 1600–talen, som stoppades vid Wien 1683
•  
• islam betraktar, och kommer alltid att betrakta, världen som binär, uppdelad i dar al–islam och dar al–harb (krigets boning), i trogna och otrogna, och de förra har en gudomlig och oifrågasättbar plikt att erövra och underkuva de senare, en plikt att införa shari’a överallt och att göra alla otrogna till dhimmis (skyddsfolk) och slavar, vilka de har en gudomlig rätt att plundra, våldta och döda
•  
• alla muslimer är alltid först och främst ”soldiers of Islam”, en ockupationsmakt. Jihad är det centrala elementet i islams och muslimers väsen. De är alla, innerst inne, medeltida, extremistiska och fundamentalistiska jihadister
•  
• muslimer varken kan eller vill integrera sig i Europa. De är, och kommer alltid att förbli, barbarer som aldrig lämnar den islamiska världen – de tar den med sig vart de än beger sig
•  
• det är inbyggt i deras och deras religions DNA att misshandla sina kvinnor, fruar, mödrar och döttrar. Otrogna, dekadenta kvinnor har de gudomlig rätt att våldta
•  
• det ingår i muslimers natur att lura och bedra. Mot otrogna har de ett gudomligt bud att göra detta.
•  
• muslimer är lata och vill inte arbeta. I Europa parasiterar de på majoritetsbefolkningen och deras sociala välfärdssystem för att försvaga, söndra och ta över de europeiska länderna
•  
• muslimer och deras mentalitet representerar den totala motsatsen till ”oss” och ”vår” mentalitet
•  
• islam är en sjuk och ond religion/ideologi, att likna vid pest eller cancer
•  
• islam och muslimer utmärks av en okontrollerad och okontrollerbar demografi – de blir i snabb takt fler och fler hela tiden. Detta är deras starkaste vapen i deras globala jihad–ambitioner. Detta är varför Europa (och eventuellt hela den västerländska civilisationen) är dödsdömd – om ”vi” inte gör något mycket radikalt åt det

Demografer som har studerat de siffror som används av förespråkare för kontrajihadistiska tankesystem visar emellertid på två saker. Invandrare föder generellt fler barn om man endast beaktar ett kort tidsperspektiv. Men – och detta faktum ignoreras oftast av islamkritiker – om man istället ser över tid är det en tydlig trend att skillnaden mellan invandrares och ”inhemskas” födslotal minskar. Dessutom är det också viktigt att påpeka att det inte finns ett automatiskt samband mellan födslotal och barns religiositet. Uppväxt och insocialisering i det omgivande samhällets värderingar och tankar kommer också att påverka barn som är födda av föräldrar som praktiserar islam. Graden av sekularisering kommer med största sannolikhet också att öka bland andra, tredje och fjärde generations barn till invandrare.

Ytterligare en faktor som den anti-muslimska rörelsen ofta bortser från är att det inte finns ett samband mellan invandring från till exempel Mellanöstern och Nordafrika och migranternas religiositet. I Sverige uppskattas antalet människor av muslimsk kulturell bakgrund till 350000-400000, men detta är endast en uppskattning som inte säger något om vad det innebär att ha en muslimsk kulturell bakgrund. I Sverige är det inte tillåtet att föra religionsstatistik och antalet praktiserande muslimer är därför inte något annat än just en uppskattning. Av den ovan angivna siffran är endast 110000 knutna till någon muslimsk organisation. Detta tycks indikera att majoriteten av ”muslimer” i Sverige de facto inte praktiserar sin religion i någon islamisk församling. Detta kan också peka på att sekulariseringen är utbredd även bland individer av muslimsk kulturell bakgrund. Graden av islamisk och muslimsk praktik bland dessa invandrare kan därför vara betydligt överdriven.

Alla muslimer ljuger!

Att muslimer själva inte uttrycker, eller kraftigt förnekar, den auroarabiska konspirationen, eller i de fall muslimer talar om vikten av demokrati, mänskliga rättigheter eller integration förklarar man inom den kontrajihadistiska miljön med begreppet taqiyya.

Taqiyya har historiskt varit en shiitisk angelägenhet och tolkas vanligen som att en muslim får dölja sin religionstillhörighet vid hot om våld på grund av sin tro. Då shiiter förföljts av sunnimajoriteten har man kunnat uppträda som sunnimuslim för att undvika aggression.

Bland islamofobiska och kontrajihadistiska debattörer har emellertid taqiyya kommit att betyda att det är en muslimsk plikt att ljuga för icke-muslimer, som en del av islamiseringen av världen. Denna strategiska definition av begreppet får innebörden att deltagare i den kontrajihadistiska miljön inte behöver ta hänsyn till argument från muslimer, eftersom varje uttalande som inte överensstämmer med den egna islamförståelsen kan avfärdas som förställning och lögn.

Den kontrajihadistiska rörelsen har alltså tolkat fram en islam som få muslimer känner igen sig i. Men i den mån de opponerar sig kan man, utifrån denna islamtolkning, avvisa dessa protester med att de ljuger i enlighet med det islamiska påbudet att ljuga för icke-muslimer (taqiyya) vilket ligger till grund för den eurabiska konspiration som syftar till en islamisering av världen genom passiv och aktiv erövring.

Avslutningsvis är det viktigt att betona att alla religiösa traditioner liksom politiska ideologier kan användas och tolkas på ett sådant sätt att de legitimerar våld och dominans. Här är islam inte något undantag! Det är lätt att hitta exempel där islam har tolkas på ett sådant sätt att religionen har legitimerat terrordåd, erövring och patriarkala strukturer. Dessa tolkningsprinciper är dock varken unika för muslimer eller delade av alla människor som bekänner sig till religionen islam. Som religionsvetare är en central uppgift att problematisera förenklade föreställningar om religion och religiositet i samhället. Den kontrajihadistiska framställningen av islam är ett skolboksexempel på en essentialistisk, förenklad och oproblematiserad framställning. Genom att påpeka detta faktum är vårt syfte inte att försvara islam eller muslimer – något som muslimer själv får ägna sig åt. Istället är det vårt mål att genomföra en habil vetenskaplig analys som tar hänsyn till historiska och sociala förändringar liksom mångfald och förändringar över tid och rum. Som religionsvetare hade vi genomfört en liknande kritiskt analys oberoende av vilken religiös tradition som hade framställts på ett förenklat, stereotypt och ovetenskapligt sätt. Det är vår plikt som religionsvetare att påtala fel, brister och onyanserade framställningar oberoende om dessa uttalas av religiösa ledare, politiker, debattörer, media eller kulturrasister.  

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap vid Göteborgs universitet

Simon Sorgenfrei, doktorand i religionsvetenskap vid Göteborgs universitet