Shari‘a eller shari‘a

I dagens DN återfinns en intressant artikel av Håkan Boström om Boko Haram i Nigera. Den är på det stora hela informativ och jag finner också analysen som görs där rimlig. Däremot studsade jag till över en formulering i beskrivningen av rörelsen. Artikelförfattaren skriver:

Liksom Egyptens salafister eller talibanerna i Afghanistan är Boko Haram bokstavstroende, vill återvända till islams oförstörda fundament och införa sharialagar

Det blir här lite förvirrande. De flesta troende muslimer världen över är bokstavstroende i den mening att de till exempel menar att Koranen är Guds rena ord direkt nedsänt till människorna. Likaså skulle få muslimer ha något emot att ”återvända till islams oförstörda fundament”. Det är inte i detta avseende Boko Haram (eller salafister eller talibaner) skiljer sig från den stora majoriteten. Skillnaden ligger i den konkreta uppfattningen av hur bokstaven ska förstås och vad ”islams oförstörda fundament” egentligen innebär.

Än mer problematiskt är dock hänvisningen till shari‘a. Det fanns en tid i svensk mediarapportering då ordetfatwa översattes med ”dödsdom”. Tack och lov är detta inte länge fallet. En fatwa betecknar, som de flesta nu vet, ett utlåtande om rätt och fel islam, inom i princip vilket område som helst. De frågor som behandlas i en fatwa kan röra allt från vilka ringsignaler som är lämpliga till att ha i mobilen, till hur man som muslim bör förhålla sig till klimatförändringarna. Tydligen finns dock fortfarande en viss okunskap om ordet shari‘a. Det sätt på vilket ordet används i artikeln är extremt snävt. Vad som förmodligen avses är hudud-straff, vilket utgör en försvinnande liten del av det fält som täcks in av den traditionella förståelsen av begreppet inom ramen för islamisk rättstänkande. Här är shari’a beteckningen på den ”gudomliga lag” som ideal sett ska reglerahela livet, innefattande allt från toalettvanor, till religiösa ritualer, till vett och etikett, till mellanmänskliga transaktioner av olika slag, konstitutionell rätt och ja, även straffrätt. Att begränsa begreppet till frågan om rättsskipning, och ännu snävare till straffrätt, är att missa något väsentligt.

Att följa shari‘a handlar för troende muslimer i de allra flesta fall om vardagsaktiviteter och religiösa ritualer som ligger helt och hållet utanför vad som regleras i rättssystem världen över. Det är frågor om privat tro och praktik som ryms inom ramen för ett liberalt religionsfrihetsbegrepp. Som nämnts ovan är det område därshari‘a är relevant för lagstiftning och lagtillämpning i de flesta muslimska länder begränsat till familjerätt och arvsrätt. Således finns redan shari‘a-lagar i Nigeria, och då inte enbart i de delstater som infört religiöst grundad straffrätt. Det gör de till yttermera visso i nästan alla länder med muslimsk majoritetsbefolkning och även i länder där muslimer utgör en mer eller mindre betydande minoritet, såsom till exempel i Indien, Kenya och Israel. Även i Sverige har det förekommit att enskilda rättsfall till exempel vad gäller ekonomisk ersättning för kvinnor vid äktenskapsskillnad avgjorts inte i enlighet med svensk lag, utan i enlighet med den lag som gäller i det land som parterna kommer ifrån, med rötter i shari‘a. 

Det är säkerligen inte intentionen hos artikelförfattaren att på ett försåtligt sätt misstänkliggöra muslimer i allmänhet och speciellt då övertygelsen om det riktiga i att ordna sitt liv efter shari‘a (vad det nu må innebära för den enskilde), men ett slarvigt språkbruk riskerar att ta bort fokus från det han egentligen vill säga. Boko Haram är en extrem religiös rörelse som har som ett av sina uttalade mål att expandera tillämpningen avshari‘a, både i förhållande till existerande rättssystem, och, skulle jag vilja hävda, i förhållande till hur rättssystem faktiskt tagit sig uttryck i historien runt om i den muslimska världen. 

Jonas Svensson

Docent i religionsvetenskap, Linnéuniversitetet