Ökat stöd till trossamfunden i Sverige

Presentationen av årets budgetproposition för 2013 visar på ett tydligt sätt att staten väljer att ge ett ökat stöd till frågor som rör religion. Först fick den andligavården ett tillskott på tre miljoner kronor och kort därefter berättade civil- och bostadsministern Stefan Attefall att staten även vill ge ett ökat stöd till inköp, nybyggnation och renovering av lokaler som används av samfund. Stödet som omfattar tio miljoner kronor kommer dock inte att tillfalla Svenska kyrkan eftersom denna organisation redan kan söka andra medel för liknande ändamål. Syftet är istället stödja frikyrkor, muslimska organisationer och andra trossamfund. Ministern motiverade budgetsatsningen på följande sätt när han intervjuades i tidningen Dagen.

– Som stödet ser ut i dag är det max en miljon kronor per projekt. Det löser inte alla problem, men det är bättre än inga pengar. Många kyrkor står i dag inför beslutet att bygga nya lokaler eller renovera gamla. Det här kan hjälpa till. Vi gör det här för att alla ideellt arbetande människor ska få ekonomisk hjälp att bygga, och för att det ger signaler till trossamfunden att vi tycker att de är viktiga.

Stödet till byggnation och renovering har funnits tidigare, men har tagits bort på grund av ekonomiska orsaker. Skälet till att det återinförs pekar på att staten återigen anser att dessa frågor är viktiga, något som ministerns uttalande understryker. Men huruvida statens motiv också handlar om att flera moskébyggnationer har utsatts för kritik för att ha tagit emot pengar från bland annat Saudiarabien (som nu senast i Göteborg) är svårt att veta, men det är klart att dessa frågor också kan knytas till det faktum att muslimska organisationer har utsatts för kritik av media och myndigheter efter Uppdrag gransknings kritiska bevakning av imamer i Sverige. De muslimska organisationer som utsatts för kritik har varit tvungna att redovisa åtgärdsplaner för att få behålla eventuellt stöd från staten. Det är även tydligt att det ökade stödet till andra samfund än Svenska kyrkan också kan tolkas som ett sätt för staten att jämna ut historiska skillnader och likställa övriga samfund med Svenska kyrkans position i det svenska samhället. 

Men ovan redovisade nysatsningar är först och främst symboliska och för att bygga till exempel en kyrka eller moské är en miljon kronor endast ett startbidrag och det krävs betydligt större summor för att bygga något nytt. Den nya moskén i Göteborg kostade till exempel närmare 70 miljoner kronor och den nya Syrisk-Ortodoxa kyrkan i Flemingsberg uppskattas kosta cirka 30 miljoner kronor enligt Kyrkans tidning. För samfunden är dessa kostnader mycket stora och behovet att söka externfinansiering kommer med största sannolikhet kvarstå även i framtiden.

Sammantaget visar de nya satsningar att staten har fått ett ökat intresse i samfundens betydelse för samhällsbyggnation och ministern påpekar i flera sammanhang att trossamfund skapar plattformar, mötesplatser och fungerar som tröstande instanser när livet är svårt i samband med till exempel sjukdom och död. Samfund ses med andra ord som samhällsuppbyggande och integrerande och ur dessa perspektiv är de att jämföra med andra sociala rörelser som nykterhetsförbund, bildningsrörelser och arbetarrörelsen. Som religionsvetare är dessa frågor tydliga exempel på kopplingar mellan stat, politik och religion (kyrka-stat relationer) och statens så kallade religionspolitik illustrerar de förväntningar staten har på de religiösa samfunden. Integration, dialog och arbete inriktat mot sociala behov är ledord framför teologi och andlighet. Utan att värdera denna prioritering visar flera studier dels hur statens modeller och prioriteringar bidrar till att forma religiösa organisationers strukturer och dels hur snabbt samfund försvenskas när det gäller sina sätt att organisera sig och bygga upp sina strukturer för att passa in i det förväntade mönstret. Att ha en styrelse med ordförande, årsmöten, medlemsregister och kunna presentera en verksamhetsplan som motsvarar svenska myndigheters krav och förväntningar blir en allt viktigare del för de samfund som vill vara med och söka bidrag från staten. Det är givetvis helt riktigt att staten ställer krav på de som vill söka pengar – något annat vore konstigt – men som religionsvetare är det intressant att fundera hur dessa krav påverkar vår syn på den roll som samfund och "religion" förväntas spela i dagens mångkulturella samhälle och hur dessa förväntningar påverkar samfundens bild av sin egen verksamhet. På många sätt är detta en god illustration av hur samhällets och statens regler och förväntningar indirekt och direkt styr och påverkar hur vi ser på religion i dagens Sverige.

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet