Valresultatet
i USA och återvalet av president Barack Obama visar på ett tydligt sätt att
konservativa kristna värderingar inte längre tycks tilltala den breda
amerikanska väljarkåren enligt WorldWide Religious
News. Demokraterna och deras mer liberala åsikter gick segrande ur valet
och de som satsade på Mitt Romney gick förlorande ur striden. Demokraterna
behöll makten över Senaten och i Wisconsin valdes till exempel USA första
homosexuella senator Tammy Baldwin. De som var motståndare mot homosexuellas
rättigheter att gifta sig och kvinnors rätt till abort förlorade stort och
istället var det liberala värderingar som vann flest röster. David Gibson
skriver:
"For the first time
ever, same-sex marriage proponents won on ballots in four out of four states,
while marijuana for recreational use was legalized in two out of three states
where the question was on the ballot."
Kända kristna profiler som
R. Albert Mohler Jr från The Southern Baptist Theological Seminary och David
Brody från Christian Broadcasting Network sammanfattar valet som en katastrof.
Motståndet mot homosexuellas lika rätt till äktenskap och abortmotstånd tycks
snarast stöta bort väljare och detta faktum är en stor utmaning för kristna
konservativa politiker och behovet av en ny strategi är påtaglig. Även republikanernas kandidat Mitt Romney valde att
tona ner sina konservativa värderingar och istället lyfta fram landets
ekonomiska problem som sin främsta valfråga. Denna strategi uppfattades av
vissa väljare som ett svek och istället borde han ha betonat de konservativa
åsikterna.
The Washington Posts
journalist Jennifer Rubin anser att förändringarna i valmönstret kan sökas i
generationsväxlingar och nya influenser i landet. Hon skriver:
“the issue of gay marriage
is a generational one, a battle that social conservatives have lost ... The
American people have changed their minds on the issue and fighting this one is
political flat-earthism.”
En annan förklaring
framförs av republikanen Jim Jordan som istället menar att Romney är allt för
liberal. Jordan säger:
“Mitt Romney is a good man,
but let’s just be honest — we Republicans nominated the most liberal Republican
nominee in history”
Men samtidigt är många
analytiker överens om att flera av de konservativa åsikterna inte längre
tilltalar majoriteten av amerikaner. Att framföra åsikter som främst uppskattas
av vita äldre invånare är inte ett vinnande koncept för den politiker som
vill få makt och inflytande. Framtidens väljare kommer inte att vara vita
kristna män enligt andra analytiker. Istället är det den växande
latinamerikanska populationen och andra minoriteter som är framtidens väljare
och det är dessa röster som en president måste vinna för att få makt
och framgång.
Om vi lyfter blicken och
jämför analysen ovan med mitt tidigare
inlägg om de konservativa rösterna i Frankrike och motståndet mot
homosexuellas rätt att gifta sig så tycks konservativa åsikter vara på
tillbakagång i USA men på tillväxt i Europa. Därför kan man undra om Europa håller på att bli den nya Jerusalem
för kristna konservativa åsikter? Vad tror ni?
Göran Larsson, professor i
religionsvetenskap, Göteborgs universitet
Kan det inte röra sig om att "it's the economy, stupid"? Även om Obamas politik på det området är usel för folk i gemen verkade väl Romneys vara ännu värre, vilket kanske kan vara viktigt för väljare som inte enbart inriktar sig på moralfrågor. Först kommer käket och sedan moralen, även om man i grunden har en konservativ inställning.
SvaraRaderaSedan undrar jag om ökad tyngd för exempelvis latinos skulle innebära att traditionella "vita" konservativa värderingar trycks tillbaka? Kan man inte misstänka att latinos med en i allmänhet katolsk bakgrund (och under senare år växande inslag av mer eller mindre vildsinta evangelikala rörelser) egentligen har samma värderingar? Och vad det gällde förslaget om samkönade äktenskap i Kalifornien för några år sedan har jag för mig att de svarta väljarna fick skällning för att de röstade emot.
Det kanske är mer en generationsfråga än religionsfråga? Jag undrar om samma kan vara förhållande i Europa, och att de stora manifestationerna kan vara ett sent utslag av en opinion som är på tillbakagående. Det är i grunden inte en offensiv, utan försvarskamp. En del tolkar ju islamismens framgångar på liknande sätt: en rörelse som gör en sista framryckning men på sikt är dömd genom att den inte hänger med sin tid. Jag tvivlar på att killen som vill riva pyramiderna i Egypten för att de skulle inbjuda till avgudadyrkan har så stor framtid för sina ideer.
Hej Björn
RaderaTack för mycket bra synpunkter. Jag tror att ekonomin har stor betydelse i USA, men tidigare så har dessa frågor inte skapat samma reaktioner. Kanske något nytt har hänt och här har vi stort behov av ytterligare analyser. Din poäng när det gäller Europa är intressant och kanske du har rätt när du säger att man kan se det som en sista försvarsreaktion. Denna tanke har bland annat islamologen Gilles Kepel betonat i sin analys av islamismens historia, samtidigt är det också många som har varit kritisk mot hans analys. Han studerade framför allt 1990-talets reaktioner i Frankrike (bland annat i relation till FIS och bomberna i Paris), men det finns egentligen inga tecken på att denna kampvilja (om vi kan använda det uttrycket) har minskat över tid. Vi har därför all anledning att återkomma till dessa frågor i ytterligare inlägg. Fortsätt gärna att kommentera.
/Göran