Att
hävda att det skulle finnas en fundamental skillnad mellan luthersk och katolsk
syn på språkstudier och grundspråkens betydelse för uttolkningen av de heliga texterna inom
kristendomen är kanske att gå för långt. Samtidigt var det bland annat
diskussionen om översättningar av Bibeln till folkspråk som var en av
skiljelinjerna mellan den Katolska kyrkan och de lutherska kyrkorna under
reformationen. Ett spår av denna diskussion har kanske återigen aktualiserats i
med att Anne-Louise Eriksson (forskningschef för Svenska kyrkan) nyligen betonade
att präster lägger allt för mycket tid på språkstudier och att detta sker på bekostnad av studier i
systematisk teologi, ett ämne som vi har skrivit tidigare om här
på bloggen.
Utan
att gå närmare in på den diskussion som Erikssons förslag skapade är det
intressant att se att Katolska kyrkan fortfarande tycks ha en stark betoning av språkstudier för sina präster. I tidningen Dagen
kan vi till exempel läsa om att katolska kyrkan precis har tagit beslut om att
stärka prästernas kunskaper i latin. Som ett led i denna process har man
beslutat att öppna den Påvliga akademin för latinska studier, en
institution som kommer att lyda under Vatikanens kulturministerium. Målet är
att förstärka både det skrivna och talade latinet och genom denna åtgärd skall
prästerna lättare kunna studera gamla texter som ligger till grund för kyrkan rapporterar Dagen.
En möjlig tolkning är att Katolska kyrkan anse att kunskaper i skrifternas originalspråk kan
garantera vad som uppfattas vara en korrekt förståelse av läran som skall ligga
till grund för kyrkan. På många sätt är detta
ett synsätt som skiljer sig från Erikssons betoning på tolkning. Till skillnad
från Katolska kyrkan tycks Svenska kyrkan först och främst anse att kyrkans
präster måste kunna tolka och kontextualisera texterna så att de får betydelse
för dagens människor. Kanske dessa perspektiv kan ses som illustrationer av Katolska kyrkans och Svenska kyrkans syn på text och i vidare bemärkelse
teologi. Med detta sagt är det givetvis viktigt att betona att det också finns
alternativa synsätt inom båda traditionerna och dessa röster kommer sällan till
tals i den offentliga debatten. Den nuvarande påven har till exempel utmärkt
sig för att välja stävja lokala tendenser - vilket bland annat kan innebära att
det lokala språket får en större betydelse för de troende - och istället vill
han betona latinets betydelse och ställning inom kyrkan. På ett motsvarande
sätt är det många präster och biskopar som vidmakthåller att kunskaper i
grekiska och hebreiska är nödvändiga för präster inom Svenska kyrkan. Vilken av
dessa tendenser som kommer att gå segrande ur kampen är oklart, men just nu
tycks latinets ställning ha en framskjuten position inom Katolska kyrkan. Hur
Svenska kyrkan kommer att förhålla sig till språkstudier och balansen mellan
språkstudier och till exempel systematisk teologi är dock betydligt mer
svårtolkad. Om Svenska kyrkan väljer att nedtona språkstudierna för sina
blivande prästkandidater är det uppenbart att studiet av grekiska och hebreiska
vid svenska universitet går en mörk framtid till mötes.
Göran
Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet
Tycker detta är en mycket intressant fråga! Hur en religiös text auktoritet konstrueras och verkningsfullt förmedlas vidare är ju en spännande fråga – och central för många religiösa grupper (även om de nog inte hade använt mina ord). Texten (och kanske också religionens utformning) blir ju så att säga annorlunda huruvida dess maktbefogenhet hämtas från den historiska kontexten, i hur tidigare generationer förstått den eller dess möjlighet att svara på nutida frågeställningar (även om man självklart inte kan skilja dem så lätt åt).
SvaraRaderaTack för en bra kommentar - jag tror att du är något viktigt på spåren.
SvaraRadera/Görab