I
tidningen Dagen kan vi läsa två
aktuella exempel på hur svenska ministrar ger sig in i den offentliga
diskussionen om religion.
Dels
försvarar samfundsminister Stefan Attefall (KD) religionsfriheten och
understryker att muslimska böneutrop måste få ske i Sverige så länge den allmänna
ordningen inte störs. Om grannar besväras av ljudet är det dock en fråga för
polisen, men det duger inte att referera till den svenska kulturen eller
traditionen för att motsätta sig böneutrop menar Attefall i tidningen Dagen.
Han säger att vi måste vara medvetna att "vår" tradition förändras i
och med att nya influenser kommer in i vårt land. Även om kristendomens plats är
stark på grund av det historiska arvet måste vi vara medvetna om att det religiösa
landskapet är under förändring. Som vi har skrivit
tidigare delar de kristdemokratiska politikerna i Botkyrka kommun inte
Attefalls positiva syn på böneutrop och flera andra röster har också uttryckt skarp
kritik mot böneutrop.
Dels
gav sig utrikesminister Carl Bildt (M) in i en häftig debatt om gudstjänster i
Sveriges radio under Allhelgona helgen enligt Dagens
rapportering. När expressens politiske reporter Niklas Svensson kritiserade och
ondgjorde sig över att nyhetsjournalistik fick utgå i SR:s tablå på grund av en gudstjänst
svarade Bildt på följande sätt: "Men en dag som denna
innebar det sannolikt radikalt fler lyssnare. Vi lever inte av tabloider allena". Med dessa hårda ord var ordfajten igång och ett
flertal olika röster ventilerades i debatten som fördes via Twitter. Medan
Svensson gav uttryck för en religionskritik som bland annat ifrågasatte att SR
skulle ha med religiösa program överhuvudtaget var Bildt snarare villig att försvara
dessa programs plats i etern.
Dessa
två exempel kan kanske ses som tydliga exempel på att svenska politiker och
ministrar de facto är intresserade av frågor som rör religion och politik och
att religionsfrågor skapar debatt. Kanske dessa inlägg kan ses
som exempel på att det finns en slags svensk religionspolitik - eller vad tror
ni?
Göran
Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet
Jag gjorde reflexionen att ett samhälle som har en mjuk linje i religionsfrågor ("jaja, du får tro vad du vill, det lägger vi oss inte i") samtidigt kan vara väldigt sårbart om det utsätts för påtryckningar från hårt disciplinerade religiösa grupper som inte har samma respekt för andras åsikter som de anser att andra skall visa dem. Det kan gälla såväl vissa oljefinansierade islamistiska grupper som hårdföra missionerande samfund av USA-typ.
SvaraRaderaVad menar du med "svensk religionspolitik"? Om du menar en samstämmighet kring hur regeringen förhåller sig till religion håller jag inte med, vilket bland annat riksdagsledamot Staffan Anderssons (C) debattartikel på Svd Brännpunkt (19 okt http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/inte-sjalvklart-att-tillata-boneutrop_7596404.svd ) är ett exempel på. Där kallar han böneutropp för ”religiös propaganda” (vilket i sig är en intressant formulering) och argumenterar för att det måste finnas gränser i ”det offentliga luftrummet” (som verkar gå vid just böneutropp). Bildts inlägg var för övrigt mycket roande!
SvaraRaderaHej Julia
RaderaTack för din kommentar. Med religionspolitik syftar jag helt enkelt på att ministrar och politiker uttrycker åsikter om frågor som rör något som kan uppfattas som religion. Trots att detta låter som en allt för simpel slutsats så är det vanligt att hävda att politiker och staten inte lägger sig i frågor som rör religion - detta har ofta varit ett mycket känsligt ämne för svenska staten. De två exemplen skall dock enligt mig ses som att staten bedriver någon form av religionspolitik - men precis som du skriver så är den inte enhetlig. Men statens förhållande till religion är inte neutral och religiösa grupper är inte självreglerande i dessa frågor. Kopplingen mellan religion och politik är intressant på flera sätt. Fortsätt gärna att kommentera.
/Göran