Splittrande religionskritik

Jag har tidigare skrivit om vad som tycks vara en splittring inom förbundet Humanisterna och Jessica Schedvins kritik av vad hon uppfattar som ett onödigt fokus på religionskritik och frågan om Guds icke-existens.  I ett blogginlägg berättar nu Schedvin hur hon efter sin kritik mötts av fina kommentarer, men också av dödshot och sexuella trakasserier. Hon meddelar därför att hon lämnar Humanisterna. ”Att förespråka en mer positiv retorik för ett gäng religionshatare går inte”, skriver hon.

I två kommentarer till anklagelserna (här och här) menar Humanisternas styrelse att dessa problem rör Unga Humanister, ”tyvärr har förbundet Humanisterna inget inflytande över denna ungdomsförening, vi varken kan eller får lägga oss i deras verksamhet.” De menar dock att dessa brottsanklagelser bör utredas av polisen.¨

Om vi lämnar anklagelserna om direkta lagbrott därhän – jag håller med om att detta är ett polisärende – så kan vi åter igen notera att det tycks finnas en spänning mellan (åtminstone) två läger inom förbundet Humanisterna. Detta förtydligas ytterligare i ett inlägg på Humanistbloggen om en höstkonferens där styrelseledamoten Per Dannefjord pekat ut två möjliga vägar framåt för Humanisterna. Att ägna sig åt ”Politiskt arbete med utgångspunkt i ett rationellt och förnuftigt tänkande” eller att vara ”en livsåskådningsgemenskap”. Enligt inlägget ska Dannefjord ha menat att det finns generella problem med livsåskådningar:

Det är skillnad på att företräda en organisation och att företräda en livsåskådning som är identitetsskapande. Det senare innebär att man delvis har lämnat det kritiskt och rationella förhållningssättet, man ingår i en gemenskap, vilket gör det svårare att vara kritisk och ändra åsikt. Enligt Dannefjord är det stora problemet med religionerna inte föreställningar om gud, utan att de är gemenskaper som inte kan ifrågasättas.

Varför religiösa gemenskaper inte kan ifrågasättas framgår inte, men det vore intressant att veta hur Dannefjord menar här. Liksom varför politiska gemenskaper skulle vara mindre identitetsskapande än livsåskådningsgemenskaper. Kanske framgick detta av hans anförande, som på bloggen endast finns i referat?

Dannefjord menar alltså att man bör gå den andra vägen och inte hymla med intentionerna utan ” kalla det för vad det är, religionskritik.” Enligt referatet mottogs hans anförande med blandade reaktioner.

Det bör dock påpekas att det även finns dem som menar att förbundet kan stå på två ben. I en kommentar till mitt förra inlägg skrev exempelvis Humanisten Patrik Lindefors: ”Hittills har båda åsikterna lyckats samexistera bra. Jag tror vi kommer att göra det även i fortsättningen.”

Det blir intressant att följa utvecklingen i Humanisterna och frågan om religionskritik som, trots att svenskar gärna framställs som ett av världens minst religiösa folk, tycks vara en så het potatis.

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet