Ravi Shankar levde och verkade i både USA
och Indien. Han lät etablera ett ashram-liknande hem i New Delhi där han tog
emot elever för undervisning, kallat The Ravi Shankar Centre.
Ravi Shankar var en av de första indiska
soloartisterna som uppträdde utanför Indien: 1954 spelade han i tidigare
Sovjetunionen; under 1956 turnerade han i Europa och USA; och under 1958
besökte han Japan.
1966 inledde han samarbete med George
Harrisson, och fick därmed sitt stora genombrott utanför Indien. Han kom att
influera många västerländska musiker som Philip Glass, John Coltrane och Yehudi
Menuhin. Både Glass och Menuhin var nära elever till honom.
Nordindisk klassisk musik har genom
århundranden överförts via en muntlig tradition, och är än i dag en levande
tradition. Ravi Shankar bevarade denna muntligt överföra tradition, även i de
nya sammanhang han verkade i. I en ny kontext upprätthöll Ravi Shankar det traditionella
och tidskrävande systemet av guru-sisya-parampara,
en oralt överförd tradition som bygger på en nära relation mellan lärare och
elev.
När guru-sisya-parampara-systemet
diskuteras lyfts ofta fram en betoning på tradition, autencitet, kontext, muntlighet
och holistiskt lärande vilket kontrasteras med västerländsk undervisning som
betonar kanon, modernitet, samt ett rationellt och analytiskt lärande som
baseras på noter.
I den indiska klassiska musiken baseras en
musikers trovärdighet och rykte i stor utsträckning på vem han har studerat
med. Indisk musik saknar en kanon, en gemensam samling av alster som man kan
närma sig och tillgängliggöra sig på egen hand utan en lärare. I den indiska
klassiska musiken personifierar gurun traditionen, och idealt baseras
lärar-elev-relationen på en lång och nära relation.
Etnomusikern Stephen Slawek,
som i många år varit Shankars elev, skriver i en artikel från 1993 om hur Ravi
Shankar införlivade modern teknologi i sin traditionella lärarroll. Lärar-elev-relationen inleddes med en
ceremoni, ganda bandhan, vars
funktion är att bekräfta relationen mellan lärare och elev och ålägga dem både
ansvar och begränsningar. Slawek
beskriver hur Shankar uppmuntrade sina elever att spela in
undervisningssituationerna för att han skulle kunna maximera den muntligt
överföra informationen vid varje undervisningstillfälle, samtidigt som han ålade
sina studenter strikta begränsningar om vem som fick ta del av kunskapen.
Endast den student som fått den muntligt överföra kunskapen hade rätt att ta
del av den lagrade och inspelade informationen, och esoteriska aspekter av
undervisningen fick Slawek lova att inte publicera i sina artiklar.
Traditionsförmedlandet av den nordindiska
klassiska musiken befinner sig i ett vägskäl; de ekonomiska och sociala
villkoren har drastiskt förändrats i Indien och detta, tillsammans med hur klassisk
indisk musik har spridit och plockats upp i väst de senaste femtio åren, har
medfört att nya sätt att träna musiker växer fram. I Indien har till exempel
flera professionella institut etablerats som tränar professionella musiker, som
Sangit Research Academy i Kolkata, Sangit Natak Academy
i Delhi, och National Centre for Performing Arts i
Mumbai. Även i USA och Europa lärs klassisk indisk musik ut, vilket medför
att de traditionella formerna för hur musiker tränas möter europeiska idéer om
utbildning och träning.
Katarina Plank
FD, religionshistoriker vid Göteborgs universitet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar