Max Müller (1823–1900) var
en av religionsforskningens verkliga urfäder, en enastående allsidig och lärd
man. Här vill jag inte göra anspråk på att presentera honom på mera ingående
sätt än att kommentera hans medverkan vid den Religionsvetenskapliga kongressen
i Stockholm 1897, endast några år före Müller bortgång. Kongressen var en av de
allra första i sitt slag och jag har intresserat mig för den, inte minst som det
fortfarande livaktiga Religionsvetenskapliga
sällskapet i Stockholm bildades av samma krets som anordnade kongressen
1897. Just nu pågår ett arbete med att i bokform presentera denna grundarkrets,
där bland andra Nathan Söderblom och Gottlieb Klein ingick. Dessa personer tillhörde
en yngre generation än Müller men hade nära släktskap med honom eftersom de såg
som sin uppgift att bidra till fred och respekt mellan olika religiösa
traditioner och kulturer.
Max Müller hade
accepterat att delta i kongressen i Stockholm men fick förhinder på grund av
sjukdom. Han skickade sitt manus som översattes och upplästes av en av
arrangörerna, swedenborgspastorn Albert Björck. Max Müllers bidrag ser jag som en kort översikt över författarens
hjärtefrågor. Men innan jag går in på textens sakinnehåll vill jag påminna om
att under Müllers livstid hade den europeiska kolonialismen kulminerat. Den var 1800-talets form
av globalisering och av ännu brutalare slag än den vi i dag upplever. Müller
poängterade att när det gällde utomkristna religioner var det vanligt att man i
Europa betraktade dessa som onskefulla eller djuriska. Vi bör även besinna att
några sekulära samhällen knappast existerade under 1800-talet, möjligen med
Frankrike som undantag. Det betyder att den ideologiska överbyggnaden vanligen formulerades i vad vi i dag skulle kalla
religiösa termer.
Max Müller växte upp i
en anda av tysk romantik. Det bör inte tolkas som att han var verklighetsfrämmande
utan att han liksom många av tidens intellektuella ville vidga upplysningens
rationella tänkande genom holistiska, organiska och utvecklingshistoriska
perspektiv där de gärna betonade ett nära
samspel mellan natur och kultur, mellan kropp och själ.
Rubriken för Müllers föredrag
var ”Om det historiska studiet av världens religioner”. Ordet historia hade en
särskild tyngd i detta sammanhang eftersom det var ett nyckelord för forskning om
religionernas utvecklingshistoria. Med
Max Müllers egna ord:
Numera
studeras religionen icke endast som naturlig religion, som har sitt upphof i
det mänskliga förnuftet, ej heller endast med tanken att den öfverbringas
färdiggjord till människosläktet genom en första uppenbarelse. Numera anser man
och studerar religionen som en oafbruten tillväxt, en intellektuell utveckling
[...] Vi måste lära oss att falska religioner lika lite funnits som falska
fiskar och djur. (s. 31)
Müller tar här avstånd
från två på hans tid vanliga synsätt, det ena rationalistiskt, eller uttryck
för övertro på förnuftet, och det andra att se religion som auktoritativa
budskap eller regler från ovan, utan mänsklig medverkan. Hos Müller är religion
i stället ett fenomen som kan studeras på samma vis som man kan forska om
växter och djur. Och på samma sätt som växter och djur ingår i större
släktgrupper är det med religionen, att den kan ses som olika dialekter av
samma språk. Müller tänkte i evolutionskategorier och såg religionens
utveckling som en serie av processer från ett tidigt beroende av naturens
makter som personifieras till gudomligheter som i sin tur vidareutvecklas till
Gud som något som går utöver naturen.
Max Müller har setts
som föregångare för forskning inom vad man kallar Comparative Religion. Själv
hävdade han 1897 att det hellre borde heta Comparative Theology. Och han
beskriver sina insatser som språkforskare utifrån ett behov att ge människor tillgång
till mänsklighetens äldsta skrifter. Hans specialitet var sanskrit och hans
syfte var att lägga fram bevis för att de gamla indiska föreställningarna
varken behövde demoniseras eller avgudas.
Müller presenterar i
sitt föredrag en rad språkforskare som gjort det möjligt att förstå heliga texter från hela världen och han anslår
en optimistisk ton eftersom han sett en positiv utveckling i riktning mot
större fördragsamhet och positivt intresse för så kallade främmande religioner.
Ett uttryck för denna som han ansåg glädjande utveckling var
religionsparlamentet i Chicago 1893 som samlade företrädare för all världens
religioner. Och han skisserar en utveckling i riktning mot en hela världens
religion där själva centrum skulle vara religiösa sanningar som de flesta kan
enas omkring, ”såsom sanningens helighet, Guds faderskap och människors
broderskap, utan rubbning uti nationella traditioner, ceremoniella bruk och
filosofiska termer” (s. 47). Müller tillägger att en världsreligion skulle
betyda att de enskilda religionerna behöver avskaffa sådant som för de andra är
mest sårande, vilket ändå måste ske frivilligt.
Arrangörerna till
Religionsvetenskapliga kongressen i Stockholm tänkte delvis annorlunda i fråga
om en hela världens religion. De hade anammat
teologen och filosofen Friedrich Schleiermachers (1768–1834) syn att de
religiösa traditionerna behöver få utvecklas på sitt eget sätt. Det hindrar
inte att de liksom Max Müller tänkte i utvecklingskategorier och när Nathan
Söderblom behandlade samma fråga använde han uttrycket fredlig tävlan mellan de olika religionerna i
den historiska rörelsen mot gudsriket i en utopisk framtid.
Med tanke på att Max
Müller var en 1800-talsmänniska och alltså levde i en tid då man använde vad vi
kallar religiös terminologi kring vad vi i dag skulle kalla etik eller politik
ligger hans tanke på en världsreligion inte så långt borta från FN:s
deklaration om de mänskliga rättigheterna. Citatet ovan om sanningens helighet,
Guds faderskap och människors broderskap kunde i dag antagligen formuleras i
termer av respekt för hederlighetoch ärlighet, tacksamhet och ansvar för livets
gåva och absolut krav på alla människors lika värde.
Referens: Religionsvetenskapliga
kongressen i Stockholm 1897: en fullständig framställning av kongressens
upphomst och förhandlingar. Utgiven av Samuel A. Fries, Stockholm: Bohlin o co,
1898.
Björn Skogar, docent i
idéhistoria
2012-05-25
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar