Religion, politik och exotiserande adjektiv

Medan ett aktivt religiöst utövande tycks vara belastande för en karriär inom politik i Europa är ett sådant engagemang nödvändigt i dagens USA. Är det överhuvudtaget möjligt att vara presidentkandidat utan att bekänna sig till någon tro? Finns det något utrymme för ateistiska, agnostiska eller icke-kristna uppfattningar?

Till hösten kommer till exempel president Barak Obama att möta den republikanske kandidaten Mitt Romney som tillhör Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga, eller som den vanligtvis kallas mormonkyrkan. Trots att det är svårt att säga hur eller om Romneys religiösa övertygelser kommer att influera hans politik är det klart att religiösa värden och då speciellt en stark betoning på familjen är gemensamt för samtliga kandidater i valet. Det är dock rimligt att utgå från att Romney kommer att tona ner sin tillhörighet till mormonkyrkan. En koppling som bland annat hans motståndare har lyft fram och i Iowa var det till exempel kristna pastorer som menade att en röst på Romney är att likställa med en röst på satan.

Vad är då de utmärkande dragen för mormonkyrkan? Enligt rörelsen fick Joseph Smith (1805-1844) som är mormonkyrkans grundare i uppdrag av gud att återskapa den kyrka som Jesus hade upprättat. I de guldplattor som ängeln Moroni överlämnade till Smith 1823, som sedan blev sammanställda som Mormons bok, kan man läsa att den indianska ursprungsbefolkningen var en av Israels förlorade stammar. Bibeln hade placerad i Nordamerika cirka 2000 år före Kristus och först år 421 e Kr återupptäcktes bibeln i USA. Mormoner erkänner inte treenigheten och istället ses fadern, sonen och den heliga anden som tre åtskilda personer med fysiska kroppar. Men mormon kyrkan är förmodligen mest känd för att den accepterade månggifte. En praktik som övergavs redan 1904, men som fortfarande praktiseras av vissa mindre utbrytargrupper.

I förra månadens DN Världen (Nr 5, maj 2012) fick den som ville veta mer om rörelsen en utmärkt introduktion i Michael Winiarskis reportage. Trots att texten är intressant och välskriven bör den religionsvetenskapligt intresserade läsaren dock notera vissa problematiska formuleringar. Winiarski skriver bland annat att rörelsens teologi och historieskrivning är ”excentrisk” eller mer eller mindre ”fantastisk”, men detta är inte konstigt eftersom ”det handlar om tro” och i ett sådant sammanhang är ”vanliga logiska eller förnuftsmässiga argument oanvändbara”.

Som religionsvetare bör det understrykas att mormonernas teologi och historieskrivning varken är mer eller mindre konstig än någon annan teologi. Som svenskar utgår vi medvetet eller oftast omedvetet från att kristendomen och då speciellt i dess lutherska tappning är normen för ”normal” religiositet. Distinktionen mellan så kallade plausibel religion och religioner som inte ses som ”riktiga” religioner är oftast beroende av kulturella konventioner snarare än ”vanlig logik”. Vid en närmare granskning är denna form av uppdelning kanske endast en variant av den gamla uppdelningen mellan ”sanna” och ”falska” religioner, mellan kristendom och hedendom.

Huruvida min kritiska läsning av Winiarski är rättvis kan diskuteras, men hans beskrivning av religiösa rörelser som mormonkyrkan är inte unik. I media är det vanligt att både kristna minoritetsrörelser och icke-kristna religioner bedöms och jämförs utifrån en luthersk förståelse av vad religion är, vad den bör vara och hur den bör organiseras. Allt som avviker från denna norm löper en överhängande risk att ses som avvikande och annorlunda. Detta faktum leder till att både bekännande kristna och icke-kristna tycks utgå från en svenskkyrklig förståelse av vad religion är eller bör vara. Detta faktum framträder till och med när en journalist som Winiarski skall skriva ett neutralt och objektivt reportage om en religion som majoriteten av svenskar inte tillhör. Undrar hur en journalist från mormonkyrkan skulle beskriva svenska kyrkans tro och lära?

Eftersom religion kommer att utgöra en viktig komponent i det amerikanska valet är det rimligt att anta att religionsjournalistik också kommer att vara av central betydelse. Ur detta perspektiv kan exoticerande adjektiv spela roll för hur olika presidentkandidater framstår i debatten och i den svenska rapporteringen.   

Professor Göran Larsson, Göteborgs universitet