Ateistisk intolerans

Efter publiceringen av boken Religion for Atheists: A Non-Believer’s Guide to the Uses of Religion fick Alain de Botton ta emot flera upprörda kommentarer från arga ateister. Hans brott var, enligt kritikerna, att de Botton menade att religion var ett allt för viktigt ämne för att lämnas åt de troende. Istället borde ateister försöka att lära sig av de religiösa och som ett led i detta arbete förespråkade de Botton byggandet av ett tempel för ateister som var ägnat åt tystnad och meditation. Att organiserade ateister ofta tycks vara känsliga när det gäller offentliga och mediala diskussioner om religion kan även svenska journalister och forskare vittna om. När Aftonbladets kolumnist Natalia Kazmierska skrev en krönika där hon ifrågasatte Humanisternas sociala engagemang mötte det oanade reaktioner:

Jag fick otroligt många arga mail. Folk skrev att sådant här inte borde få publiceras i en svensk tidning. Jag har många gånger skrivit kritiskt mot religion, men det väcker absolut inte samma känslor. De troende verkar mer toleranta än ateisterna.

Mest känt i sammanhanget är att Humanisterna anmälde prästen och publicisten Helle Klein för domkapitlet, eftersom de menade att det var oförenligt med hennes uppdrag som präst att kritisera Humanisterna. Klein friades sedan. Men även kollegor i akademin som skrivit om Humanisterna kan berätta att de mött närmast aggressiva reaktioner från representanter för föreningen. Denna form av ateistisk känslighet tycks dock inte vara utmärkande för Sverige.

Bloggaren P Z Meyers skrev bland annat att ”Jag rullar med ögonen så hårt att det gör ont” och han uppmanade sina läsare att de skulle ta en paus för att kräkas när de läste om de Bottons dumheter. På Freethougtblogs.com är Meyers speciellt upprörd över att de Botton menar att det har vuxit fram en intolerant ateism som är lika fanatisk som extrema religiösa grupper. Besattheten av att bevisa att religion är en falsk föreställning är en allt för tråkig, snäv och förutsägbar sysselsättning enligt de Botton – ett synsätt som får Meyers att se rött och utbrista ” Fuck you very much, Alain de Botton”. Att bevisa att religiösa tror fel och att religion är ett irrationellt och ovetenskapligt synsätt är en central uppgift för ateister menar Meyers.

I senaste numret av Axcess Magasin kan vi läsa flera artiklar som just berör temat ”Religionen bortom vetenskapen”. En av de mest intressanta artiklarna, enligt min mening, är Bryan Appleyards ”Den irrationella ateismen” som handlar om ateismens mer militanta förespråkare. Från att ha varit skeptiker och framför allt kritiker av kyrkans makt framställs idag upplysningens filosofer och vetenskapsmän som fullfjädrade kritiker av all form av religion. Vad många ateister idag tycks glömma eller förneka är att vetenskapsmän som Charles Darwin levde i ett samhälle som i hög utsträckning präglades av religiösa föreställningar och att vara skeptiker inte automatiskt innebar ett avståndstagande från religion. Upplysningens fritänkare var inte nödvändigtvis det samma som dagens ateister. ”The times are a changing” för att citera Bob Dylan och dagens diskussionsklimat ser helt enkelt annorlunda ut än vad det gjorde under 1700-1800 talet.

Hur skall vi då förstå framväxten av den så kallade nya ateismen? Enligt de personer som Appleyard har intervjuat och läst så finns det framför allt två förklaringar. För det första har den vetenskapliga populärlitteraturen – med Stephen Hakwins Kosmos. En kort historia i spetsen – visat att det går att sälja böcker om vetenskap till en bredare allmänhet. Och ju mer kontroversiella och aggressiva dessa böckers hypoteser och utgångspunkter är, desto mer säljer de. För det andra var attackerna den 11 september en utlösande faktor och en händelse som fick dammluckorna att brista. Nu var det fritt fram att kritisera och förklara samhälleliga problem som något rotat i religion utan att problematisera vad som avses med religion och religiositet.

Men hade värden då varit bättre om vi inte hade haft något som vi människor har valt att kalla religion? Detta är en riktig 10,000 kronors fråga som kan besvaras på en mängd olika sätt. Men för de flesta religionsvetare är nog det givna svaret nej. Förekomsten av fenomenet religion är något som är nära knutet till samhällsformering och mänskliga aktiviteter som makt, ritualer, identitet och tabun. För att citera Appleyard så ”är frånvaron av religion ingen garant för att den demoniska sidan i vår natur kommer att suddas ut.” En slutsats som till och med den ateistiska portalfiguren Christopher Hitchens ansluter sig till enligt Appleyard. Det är också viktigt att påpeka att vid sidan av ekonomi och en kamp om makt och inflytande är även ideologiska och politiska övertygelses av central betydelse för att förstå förekomsten av våld och krig. Trots detta faktum är det få röster som höjs för ett förbud mot ideologi och politik.  

Vad som är speciellt intressant med Appleyards artikel är att han framställer utvecklingen av den moderna ateismen från att ha varit en skeptisk kritik av religion till att bli en i det närmaste intolerant ideologi. Han skriver: ”Efter attackerna i september 2001 brast alla förbehåll och fördämningar och nyateismen blev en fullfjädrad ideologi…”. Som religionsvetare är det intressant att notera att nyateismen beskrivs som en ideologi; ett epitet som till exempel anti-muslimska kritiker ofta vill associera och likna islam med. Enligt detta resonemang är islam något mer än endast en religion – det är en ideologi.

Om vi väljer att lyssna på Appleyard är framväxten av den nya ateismen ett resultat av populariseringen av evolutionismens läror – speciellt Darwins lära – och det religiöst motiverade våldet efter den 11 september. Vad som dock nedtonas i Appleyards analys är den amerikanska kontexten. Jämfört med Europa har betydligt fler religiösa intressegrupper i USA ett stort inflytande över samhälle, skola och politik. Denna skillnad är kanske den mest avgörande faktorn när det gäller att förklara den nya ateismens ringa genomslagskraft i det svenska samhället. Till skillnad från USA där religiösa grupper har fått ett allt större inflytande i samhället och där religion är en maktfaktor är dessa kopplingar så gott som frånvarande i det svenska samhället. Detta är kanske förklaringen till varför ytterst få personer blir upprörda när journalister Kazmierska skriver om religion. Här finns dock två undantag – en stor andel läsare blir mer än upprörda när journalister och forskare gör sitt jobb och kritiserar stereotypa och oproblematiserande framställningar av ämnen som handlar om islam och muslimer och ateister blir på ett liknande sätt upprörda när deras framställning av religion kritiseras. Hur skall dessa två undantag förstås? Handlar det främst om fördomar och islamofobi när det gäller islam och muslimer och om en överkänslighet när det gäller den kritiska diskussionen om ateism? Eller finns det andra förklaringar?  

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet