Blir Egypten ett nytt Saudi?

Poeten Mohamed Omar, som fram till nyligen definierat sig som islamist, skrev ett debattinlägg i tidningen Kulturen 26 juni: Katastrofen i Egypten. Där beskriver han läget i Egypten och islamisternas framgångar som en ”nakba”; ett ord som används för att beteckna fördrivningen av palestinierna under kriget 1948. Omar vänder sig också i kraftiga ordalag mot Saudi och wahhabism – vilket han beskriver som en intolerant, våldsam och steril sekt. Vidare uppfattar han ”det religiösa problemet” i arabvärlden vara akut och att de som vill utvecklas måste göra upp med fundamentalismen och särskilt wahhabismen. Han varnar för följderna av vad som nu sker i Egypten.

Det är ganska vanligt att blanda ihop islamism med wahhabism och dra alla islamister över en kam, liksom att använda ordet fundamentalism utan nyanseringar och se religiositet som något som är i motsättning till utveckling. För en religionsvetare är det däremot problematiskt även om det naturligtvis är lätt att förstå att en sådan retorik kan vara användbar som skrämselpropaganda.

Det muslimska brödraskapet i Egypten är något annat än wahhabism i Saudi även om det säkert finns kontakter mellan individer. I Egypten har det muslimska brödraskapet bildat ett politiskt parti, Frihet och rättvisepartiet, som rönt stora framgångar i valen och den nyvalde presidenten Mohamed Morsi kommer därifrån.

Ska man då vara rädd för att Egypten får ett nytt wahhabitiskt styre?

Jag tror inte det.

Den wahhabitiska islaminriktningen är fundamentalistisk på så vis att den strikt följer vissa källor och tidigare tolkningar och fria nytolkningar ses som otillåten innovation. Tittar vi istället på det muslimska brödraskapet i Egypten så är de negativa till att okritiskt efterhärma tidigare laguttolkningar av källorna.  En öppning för nytolkningar och anpassningar till nya omständigheter har funnits med från bildandet av brödraskapet. De vänder sig även t.ex. emot de tolkningar som förespråkas av det egyptiska teologiska högsätet al-Azhar, som värnar om imitation av de lagskolor som utvecklades tidigt i islams historia, och som har strikta regler för nytolkning, ijtihad. Ijtihad utgörs av juridiska metoder som ger det muslimska brödraskapet en större frihet att själva tolka textkällor och införa t.ex. politiska förändringar.  

Denna acceptans av nytolkning är säkert också ett bidragande skäl till varför det muslimska brödraskapet i Egypten beslutade sig för att skapa en religiös (det muslimska brödraskapet) och en politisk gren (Frihet och rättvisepartiet), som de menar skall vara oberoende av varandra. Ofta hör man att islam är ett holistiskt system där religion och politik inte kan separeras, men beroende av utvecklingen i Egypten har detta system vuxit fram, vilket återigen illustrerar att religion inte är något statiskt utan något som förändras med sin kontext. Frihet och rättvisepartiet talar idag i termer av demokrati och värnande av alla medborgares rättigheter och har öppnat för ett ökat deltagande av kvinnor t.ex. Det blir mot denna bakgrund lite för enkelt att dra paralleller mellan Saudisk wahhabism och det muslimska brödraskapet i Egypten, menar jag, och jag tror inte att det bidrar till att bättre förstå läget, vare sig i Egypten eller Saudi.

Susanne Olsson, docent i Religionsvetenskap, Södertörns högskola