Tidelag och Guds frånvaro

Tänk så mycket enklare det var i Sverige på den tiden då det rådde så gott som konsensus om att Gud fanns och om att människor borde se till att hans vilja efterlevdes, åtminstone när det gällde att stifta lagar och döma.

En 70-åring man från Ljungby dömdes den 22 februari vid Växjö tingsrätt till 3500 kronor i böter för att ha haft sex med en häst. Enligt vittnen blev han påkommen stående på en pall bakom en häst i en hage, utförande rörelser med höften och "frånvarande i blicken” (den senare uppgiften ifrågasätts dock av mannens advokat då avståndet mellan den observerande och den observerade var stort). Hästen stod stilla, till synes oberörd. Det fanns, enligt vittnesmålen, inga tecken på att den for illa. Men sedan en intressant ändring i lagen 2014 spelar det ingen roll.  

År 1944 upphävdes tidelagsparagrafen i svensk rätt. Fram till 1864 hade ”otukt med djur” varit belagt med lagens strängaste straff, döden. Påföljden ändrades nu till straffarbete och den nya lagen gällde alltså fram till mitten av 1900-talet. Man menade då att de fall som motiverade straff redan täcktes in under djurplågerilagen.

Men så 2014 blev det återigen förbjudet för människor att ha sex med djur, oavsett om handlingen orsakar djuret lidande eller inte, ja till och med om handlingen syftat till att väcka djurets sexualdrift (annat än i avelssyfte). Förändringen genomfördes inte helt utan vånda. Från 1998 till 2008 hade, enligt Expressen, inte mindre än 14 motioner om ett förbud lämnats in. En inspelning från en debatt i riksdagen 2008, tillgänglig på Youtube, med dåvarande jordbruksminister Eskil Erlandsson (för övrigt också från Ljungby) har blivit klassisk, inte minst för sitt pikanta exempel på svår gränsdragning. De starka negativa reaktionerna bland allmänheten på detta klipp kan ha påverkat regeringen, som tidigare var mot ett förbud, att ändra inställning.

Regeringens proposition i frågan, som överlämnades till riksdagen i november 2013 är en mycket intressant läsning. Här konstateras till exempel att sex med djur knappast är att betrakta som ett stort samhällsproblem. Djurskyddsmyndigheten hade, genom en enkät utskickat till landets kommuner, länsstyrelser, veterinärer samt kvinnojourer (!), kommit fram till att antalet kända fall från 1970-talet fram till 2005 var 227 stycken.

Remissinstanserna var för det mesta positiva till lagförslaget, även om några såg lite problem med ”att förbjuda och straffsanktionera ett beteende med hänvisning till att det uppfattas som omoraliskt och frånstötande (gäller de handlingar som inte medför lidande)”. Andra var dock kritiska. Mest kritiska var Familjejordbrukarnas Riksförbund som ”avstyrker förslaget med hänvisning till att förslaget framstår som vämjeligt”. Lagrådet, som har till uppgift att granska nya lagar, avrådde från att förändra lagen. Noteras bör att instanser såsom Sveriges Lammköttsproducenter, Sveriges Grisföretagare, Sveriges Nötköttsproducenter, Svensk Fågel och Sveriges Pälsdjursuppfödares Riksförbund alla stödde förslaget.  

Vad var då regeringens motiv till att införa ett förbud mot sexuella handlingar, av alla slag, riktade mot djur. Tja, det blir inte riktigt tydligt. Men det är uppenbart att man anser att människor inte bör ha sex med djur. Undersökningar har visat ”att det förekommer. Regeringen anser därför att det är motiverat att vidta åtgärder för att motverka beteendet.” Orsaken till att det behövs ett förbud mot att människor har sex med djur (även i de fall då djuret inte åsamkas lidande) tycks alltså helt enkelt vara för att vissa, om än ett mycket litet antal, människor faktiskt har sex med djur.

Dock ska, i rättvisans namn, nämnas att ett resonemang också förs om hur svårt det är att bevisa att djur far illa, och att ett totalförbud därmed kan sägas vara ett sätt att garantera att så inte sker i något fall. Detta resonemang blir dock intressant mot bakgrund av ny forskning om hur hundar upplever att bli kramade, en handling som säkert många hundägare ägnar sig åt. Psykologen Stanley Coren vid University of British Columbia gjorde förra året en granskning av 250 slumpvis utvalda bilder från internet på hundar som kramas av människor och sökte efter tecken hos dem på obehag och stress, vilket tydligen är ganska lätt att identifiera. Han fann sådana tecken på 81% av bilderna. Något förbud mot hundägare att krama Fido har mig veterligen inte varit på tal. Man kan också notera hur propositionen, och senare lagen, undantar vissa handlingar av sexuell natur, handlingar som nog kan antas åsamka djuren lidande. Det handlar till exempel om insemination av kor och hästar, en handling som i normalfallet innebär att inseminatören för in hela underarmen i djurets könsorgan.

Poängen med det här inlägget här är inte att kritisera förbudet mot djursex. Jag har personligen inga åsikter i frågan, eftersom den inte berör mig. Däremot är den moralpsykologiskt och religionsvetenskapligt intressant. Jag menar att vi i propositionen (liksom för övrigt i hela den debatt som följde på Erlandssons tal i riksdagen) ser exempel på är det psykologen Jonathan Haidt benämner ”moralisk mållöshet” (moral dumbfounding). Vi upplever starkt att en handling är fel, men vi hamnar i svårigheter när vi ska förklara varför, för oss själva och för andra. Haidt testade fenomenet genom en serie kluriga fiktiva scenarier (ofta just av sexuell natur) som han lät försökspersoner ta del av. Han såg noggrant till att ingen möjlighet fanns att motivera eventuella negativa värderingar av handlingarna i scenarierna med hänvisning till att någon person led eller skadades eller att följderna på något sätt skulle kunna vara negativa för någon av de inblandade eller samhället i stort. Bland de försökspersoner som upplevde att handlingarna var fel så uppstod först förvirring, och olika försök att på alla möjliga sätt finna kryphål. Till slut gav de upp: ”jag vet inte varför…men det är bara fel”.

Nu till det religionsvetenskapligt intressanta. Moraliskt mållöshet blir relevant i relation till en mängd påbud i religiösa traditioner där övermänskliga varelser fungerar som yttersta referensen för moralen, men också för det motstånd mot vissa typer av handlingar, inte direkt nämnda i några religiösa texter, som ändå, än idag och i vissa grupper, motiveras med hänvisning till gudomliga viljor. Kan det vara så att i grunden känslomässiga reaktioner av till exempel äckel eller ilska ligger bakom sådana innovationer på teologins område? Gudarna får helt enkelt en funktion av att fylla det gap som uppstår när människor starkt känner att något är fel, men varken för sig själva eller andra rationellt kan motivera varför det är fel.

Forna tiders svenska politiker och makthavare hade det onekligen lättare än dagens. ”Otukt med djur” var ett brott mot Gud och naturen, och straffet var alltså under en period döden, för såväl människa som kreatur. Nu har Gud förlorat sin kraft i den offentliga diskussionen, vilket gör det mycket mer besvärligt att agera på basis av känslor att något inte riktigt är som det borde vara.

Jonas Svensson, Linnéuniversitetet